Bollen var tillbaka hos mig. Punkterad.
Testingenjören på Systemprovningen hade, av allt att döma i samma ögonblick som han blev underrättad om min sjukskrivning, lämpat över testningen av skriptet på en ung kollega. Denne konstaterade genast att skriptet inte funkade och sände tillbaka det till mig.
– Arne Nilsson? hörde jag en röst bakom mig.
– Ja? morrade jag.
– Revisor Abraham Barkblad.
Han var klädd i kostym, men utan slips och med övre knappen uppknäppt. En bit över trettio, skulle jag tro.
– Hejsan, sa jag. Vänta ett ögonblick så får jag avsluta det här bara…
Jag grävde fram en kopia av ett tidigare mail där jag utförligare förklarade hur skriptet skulle installeras och användas. Jag kopierade in det mesta i ett nytt mail och slängde iväg det. Såg att ett nytt mail hade kommit in. Jag plockade upp det.
– Bara ett ögonblick till, sa jag. Jag ska bara…
– Visst, sa Barkblad. Ingen brådska. Jag vill bara besvära er med par rutinfrågor.
– Klar, sa jag lite senare.
Han höll fram ett papper framför mig och pekade på en bokstav understruken med röd penna.
– Det ska vara revision C, eller hur?
– Det stämmer…
– För den förra var revision B… det ser man här i historiken…
– Jag glömde att uppdatera revisionen när jag gjorde den sista korrigeringen…
– Gott, sa Barkblad. Och datumet också?
– Datumet också.
– Det var allt.
– Allt?
– Allt. Trevligt att råkas. Adjö.
– Hej.
Han hade kommit några meter ut i korridoren innan han vände sig om igen.
– Förresten, sa han. Borde det inte vara enklare för dig om du fick gå in i serverrummet själv och installera och testa ditt skript?
– Processen förbjuder det, sa jag.
– Men antag att det gick, antag att Processen godtog ett undantag eller om vi reviderade Processen…
– Är det över huvud taget möjligt?
– Skulle du gå till serverrummet?
– Tja, sa jag. Det räcker med en fjärruppkoppling via SSH. Jag behöver inte fysisk access.
– Men antag att jag kan ge dig fysisk access…
– Det skulle kanske spara lite tid.
– Jag kan ge dig access nu. Kom.