Fullt upp

Det var inte lugnt innan, och det blev inte bättre för att chefen dök upp med den där praktikanten som han skulle ha tagit hand om själv, om det inte hade dykt upp en brådskande tjänsteresa.

– Ta väl hand om Jesper och lär honom allt du kan. Måste rusa.

Jaha. Jag hade också lust att rusa iväg. Jag kan inte påstå att jag gillade hans attityd. Han gick någon programmerarutbildning och hade hyfsade betyg, men han kunde inte programmera för fem öre.

– Jag har inte skrivit en kod rad Java i hela mitt liv, sa han. Jag har alltid övertala andra att göra mina inlämningsuppgifter. Med smicker kommer man hur långt som helst.

– Tror inte att jag har något att lära dig, sa jag. Du kommer att gå långt inom IT-branschen.

Kränckt!!!

jag e kränckt!!!

arne tycktte ja kunde typ blågga om de i stellet för å springa runt å gnälla om de på jåbbet! jag pracktiserar på de där jäla stora företaget du vet som krenger allt möjligt. arne e typ hanledare för mej då å han tyckte jag jerna fick jästblogga här!

de suger fett med alla jäla väcktare i tunnelban. men va fan, här kommer man altsså å är jäcktad som fan å så e det tvärståpp för att där står två jäla väcktare me själlyssande typ vestar å så sejer dom att ja måsste visa biljett för att åka me.

men va fan. de e värckligen kränckning. huur fan ska en annan kunna åka me tuben? har tammefan intte tjackat en biljett i hela mitt liv!!! jag ska typ stämma de där essell. jag kuta iväg till nästa station å de tog en kvart å jag va genomsvetti när jag kåm fram. ska de va på det här viset att änkel studänt intte ska kunna åka tunnelbana såm alla andra!!! va! jag kräver respäckt!

/jesper

Velar

Livet går på tomgång och teven har gått sönder.

Måste göra något åt det. Ringde Lasse. Han hade en extra teve som jag kunde få för en hundring. Han kommer över med den i veckan.

Återstår livet. Det är inget fel att vara singel. Man har full frihet och kan få väldigt mycket gjort på kvällar och helger och utveckla sig i alla möjliga riktningar. Man har också friheten att låta bli. Man kan sitta hemma och läsa tidningen eller slösurfa eller titta på någon amerikansk tv-serie på Kanal 13 och springa ut i köket och bre en macka när reklamen börjar. Det finns alltid tid att utveckla sig och göra något av livet – någon annan dag.

Jag har funderat på om det är jobbet som suger musten ur mig. Det känns som om jag springer så fort jag kan bara för att hålla näsan över vattenytan.

Jag har skickat iväg en jobbansökan till ett nytt jobb verkar intressant, i alla fall att döma av den fåordiga platsannonsen. Jag velade ett bra tag innan jag fick tummen ur. Det var Lasse som till slut övertygade mig.

– Men vafan, det är klart att du ska söka. Ingen har väl dött av en anställningsintervju.

Yngve får glädjefnatt

Var hemma hos Yngve och fikade och lämnade tillbaka några böcker.

Jag blev kvar en dryg halvtimme. Vanligtvis brukar vi sitta och prata längre än så när jag besöker Yngve, men idag har Apple släppt Aperture 2, som är ett program för att hålla reda på foton.

Yngve höll som bäst på att ladda ner och installera en prova-på-gratis-i-30-dagar-version av Aperture 2 när jag kom. Jag undrar bara, om den nya versionen är så mycket snabbare och finessrikare (mer än 100 nya finesser, enligt Yngve), hur klarade Yngve av att använda den gamla versionen? Var inte den väldigt finessfattig och långsam?

Jag kände mig överflödig, så jag mumlade någon ursäkt och drog hemåt.

A day in the life

7.29 Anländer till jobbet. Tar kaffe. Läser mailen.

7.46 Chefen ringer. Kan jag fixa en tillfällig arbetsplats åt en konsult? (”Jag vet att det inte är ditt jobb, men jag fick inte tag i någon annan.”)

8.01 Nästan klar med mailen när en av mina kollegor kommer till jobbet och småpratar en stund.

8.15 Går ned till fiket och köper frukost.

8.20 Skakar yoghurtflaskan ordentligt. Öppnar den. Fortsätter läsa mail. Skakar flaskan igen.

8.32 Har torkat upp all yoghurt från kläder och stol, samt hämtat ut ett nytt tangentbord ur förrådet (lyckligtvis har vi ett eget förråd för förbrukningsmaterial). Fortsätter med frukost och mailläsning.

8.42 Klar med mailen. På väg för att fixa till en arbetsplats åt konsulten när Anders kommer. Han var sjuk förra veckan och undrar om det hänt något särskilt.

9.35 Chefen ville att jag skulle skriva ner allt, men jag har redan skrivkramp. Tar det lite mindre detaljerat i fortsättningen. Arbetsplatsen är klar. Blev bara avbruten av två telefonsamtal. Fick jaga tangentbord för vi hade bara ett kvar i förrådet och det var trasigt.

10.00 Har klarat av några småsaker och tidrapporterat (måste göras före 10). Sätter igång med en rapport som måste vara klar före tolv. Det blir tajt.

11.55 Rapporten klar och inlämnad. Blev bara störd av fyra telefonsamtal och tre kollegor som ville fråga något. Ett av samtalen var från chefen som meddelade att konsulten inte kommer idag, utan senare i veckan.

12.30 Mailläsning och småplock. Tre telefonsamtal. Går på lunch.

12.52 Kände mig jäktad. Måste få iväg en beställning innan sektionsmötet som börjar 14.00.

14.00 Alla sitter och väntar på chefen.

14.07 Mötet börjar. Det handlar om hur vi kan bli effektivare.

16.28 Mötet avslutas. Det skulle ha slutat senast 16.00. Jag kommer för sent till ett bokat kundbesök. Chefen vill prata några ord med mig.

16.52 Rusar iväg till kundbesöket.

20.32 Hemma, efter en snabb burgare. Blev inte klar hos kunden. (Det gällde en uppgradering från Windows Vista till Windows XP. Eller ”nedgradering” som det officiellt kallas.)

En kort arbetsdag

Det hade tagit nästan två och en halv dag att plocka bort beloppsspärren i indrivningsdatabasen, men inte för att det var särskilt svårt. Det mesta av tiden hade varit väntetid och spring i korridorerna för att få tag i någon med skrivrättigheter till programvaran.

Därför var mitt humör inte det bästa när jag kom till jobbet i morse och därifrån gick det utför.

Fiket var stängt på grund av ett stormöte. Jag börjar ofta dagen med en dubbel cappuccino. Idag fick det bli en dubbel automatkaffe.

Det satt en ny lapp på kaffeautomaten från Crap Service Management, företaget som sköter marktjänsten åt oss. Man uppmanades bara använda de muggar som automaten själv spottade ut och inte ställa dit sina egna muggar. Förmodligen för att automaten kunde krångla när man ställde dit porslinsmuggar.

Chefen kom fram till mig när jag ställde dit min egen mugg och tryckte på knappen.

– Jag skickade några ärenden till dig när du var borta, sa han. Jag trodde du skulle ha varit tillbaka igår.

– Det trodde jag med.

– Jag kanske borde ha skickat dem till någon annan… men Anders är fortfarande sjuk och Karin är… och… Du, har du sett att man inte ska använda sina egna muggar?

– Ja, det har jag, sa jag och tog muggen och gick.

Inkorgen var proppfull med spam och ärenden och papperskorgen var proppfull med engångsmuggar. Jag hade missat veckans tömning, liksom förra veckans. Crap Service Management tömmer papperskorgarna på den här sidan av korridoren varje torsdag vare sig det behövs eller inte, men bara om rummet är inte är låst när städarna susar förbi. Rummet är alltid låst om jag inte är där, eftersom vi har fått stränga order att låsa våra rum när vi lämnar det.

Jag borde ha tagit itu med chefens ärenden på en gång, men googlade i stället fram Crap Service Managements miljöpolicy. Den gick ut på att verksamhetens påverkan på den inre och yttre miljön ska minskas. Vidare ska Crap följa alla lagar och myndighetskrav och alla medarbetare ska främja ett resurssnålt samhället och kretsloppstänkande.

Jag tog itu med ärendena och tog hand om dem som jag inte kunde skjuta upp till nästa vecka, innan jag bestämde mig att göra något radikalt åt mitt flexsaldo som var kusligt nära den övre gränsen för hur mycket plusflex man får ha.

Indrivning

– Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio, sa Nils Persson.

Mobilen hade ringt fyra gånger innan Nils Persson äntligen hade slagit av den och kunde börja förklara varför koncernens dotterbolag för indrivning hade anlitat mig.

Jag jobbar på det som finns kvar av koncernens IT-avdelning. Driften av datorer och nätverk har förstås lagts ut på andra företag, så att vi kan ägna oss åt vår kärnverksamhet – att tjäna pengar. Tanken från början var att outsourca all IT-verksamhet, men det visade sig att det fanns arbetsuppgifter som föll mellan stolarna, så man tvingades behålla en liten IT-avdelning som med tiden har växt till ungefär 30 personer.

Koncernledningen drömmer fortfarande om att outsourca resten av IT-avdelningen, men hittills har det fallit på att våra arbetsuppgifter är så luddiga att externa företag bara skulle acceptera dem mot löpande timtaxa, vilket skulle bli betydligt dyrare än att behålla IT-avdelningen inom koncernen.

– Jag menar alltså inte att du personligen ska driva in en och femtio, sa Nils Persson. Saken är den, förstår du, att något pucko på konsultfirman som implementerade indrivningsdatabasen tyckte att det borde finnas ett minimumbelopp. Han satte in en spärr på femtio kronor. Vi skulle ha stämt dem, men de har gått i KK eller ombildats eller nåt, så det finns ingen juridisk person att stämma, och våra advokater säger att det inte finns någon laglig möjlighet att stämma de individuella konsulterna direkt…

– Vem skulle vilja driva in en och femtio? Ingen vettig människa…

– Det har gått system i att inte ta en påse innan man betalar varorna. Sedan kommer man på att man glömde att ta en påse och så får man en påse gratis för att kassörskan redan har börjat med nästa kund.

Jag saknade ord. Nils Persson fortsatte:

– En butik tyckte det var dags att statuera exempel.

– Men en plastpåse?

– Många plastpåsar små blir en stor å. Förmodligen måste de kompensera sig för bortfallet när de inte längre vågar märka om köttfärsen.

Utsugning

Avlyssnat på mitt senaste uppdrag. Mer om detta uppdrag senare.

– Nils Persson, vad kan jag stå…?

– …!!!

– Utsugning? Nej, det är inte vi…

– …

– Menar ni fettsugning? Då är det Doktor Komas klinik…

– …

– Inte det. Insugning kanske? Då får ni ringa vårt systerföretag som säljer dammsugare…

– …!

– Slamsugning…? Här sysslar vi alltså bara med indrivning…

– …

– På det viset. Ni vill överklaga ett indrivningsbeslut… Men säg det då, människa!

– …

– Inga problem… om jag får namnet och adressen så skickar jag inbetalningskort…

– …!

– Nä, det kostar bara femtio kronor och då får ni vårt stora blankettpaket med överklagningsblanketter…

– …!!! #%#€%!!”#!!! …!!!

– Förlåt? Vi håller inte på med det har jag ju sagt. Bara indrivning…

Han tystnade och la sakta ifrån sig mobilen.

– Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio.

Mycket riktigt virusproblem

Jo, nog hade han virusproblem alltid.

Norton är inte mitt favoritantivirusprogram, men det funkar mycket bättre om man uppdaterar virusdefintionerna lite då och då. Jag var ändå förvånad att han hade lyckats smitta datorn; vårt företag sitter bakom en brandvägg med stränga regler för vilka sajter man får besöka. Det visade sig att ledningen satt utanför brandväggen – de behövde fria händer, som högsta chefen uttryckte det.

Fria händer. Det skulle jag behövt. Han hade bråttom iväg till ett möte, sa han, men han lät mig inte jobba i lugn och ro. Det slutade med att jag inte hann göra en extra virusscanning innan han rusade iväg.

– Vad tror du om Microsofts köp av Yahoo då? frågade han.

– Tja, det går väl som vanligt, sa jag utan att titta upp från skärmen.

– Det har du rätt i. Nu är det dags att sälja Google-aktierna.

Det var inte min slutsats, men jag sa inget i hopp om att samtalet skulle dö ut.

– Jag trodde att Frank skulle komma, sa chefen.

– Han har slutat.

– Han fixade min dator förra gången. Han kan verkligen sina saker, den mannen. Han kommer att gå långt. Datorn var nästan som ny efteråt. Vet du var han jobbar nu? På Microsoft?

– Någon konsultfirma… hans egen tror jag.

– Vi borde anlita honom. Jag har alltid tyckt att vi borde ägna oss mer åt kärnverksamheten och lägga ut tekniken på andra. Vet du vad firman heter?

– Ingen aning.

Jag fick några ögonblicks arbetsro.

– Är du klar snart? frågade han sedan.

– Nej. Inte om du vill ha en virusfri dator.

– Frank sa att datorvirusen börjar bli resistenta och knepigare och knepigare att bli av med. Det är all den där överförskrivningen av antivirusprogram som gör det. Eller hur? Stämmer inte det?

– Hm, sa jag. Det var en väldigt intressant teori…

– Frank brukar veta vad han pratar om.

Ibland vet Frank vad han pratar om, tänkte jag. Så länge han inte pratar teknik.

– Är du klar snart?