|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2000-07-01: Tillbaka för tidigt
- Att blir klar för tidigt innebär samma brist på precision som att blir klar för sent, sa projektledaren.
Det var första gången någon blev sur för att jag var ute i god tid.
- Dessutom har ditt beteende en stressande inverkan på alla som jobbar kvällar och helger för att klara sin deadlines. Nästa gång hoppas jag att du anstränger dig lite mer för att prestera en korrekt tidsuppskattning innan du börjar med implementationsbiten.
Med risk för att bli anklagad för bristande precision återupptar jag dagboksskrivandet i förtid.
SHMI presenterar: Arnes röst och "sommaren"
Söndag 2000-07-02: Jobbfunderingar
Sitter och gruvar mig inför morgondagen.
Troligen blir jag helt ensam på kontoret. Några av konsulterna har inte gått på semester, men de jobbar ute hos kunder i brådskande projekt. Så det är jag som ska vakta telefonen. Enda fördelen är att man kan ta sig en lur då och då.
När en ringsignal väl bryter tystnaden kan man vara säker på det inte är något trevligt som väntar. Antagligen en server som har kraschat. Eller någon som har glömt sitt lösenord.
Dessutom är det något kajko med vår egen modemingång. Jag har försökt koppla upp mig mot jobbet flera gånger sedan igår kväll, men det blir alltid en spontan nedkoppling några sekunder efter att förbindelsen har etablerats.
Där har jag något att ta itu med i morgon. Undrar just vad det kan vara? Allt verkade normalt när jag gick i fredags. Eftersom jag ansvarar för driften under semestern kollade jag allt extra noga. Tom backuptejp på plats, inget mystiskt i loggarna, gott om utrymme på alla partitioner på servern.
Något kan ha gått sönder, förstås. Men inte modemet eftersom det går att koppla upp sig flera sekunder åt gången. Önskar jag kunde sluta grubbla på det där. Jag är ju ändå ledig idag.
Måndag 2000-07-03: Ensam på kontoret
Det kändes underligt att sitta helt ensam på kontoret.
Jag visste inte om jag skulle tända belysningen eller inte. När det är liv och rörelse på kontoret tänker jag inte på belysning eller bakgrundsljud, men nu skärptes alla sinnen. Lysrörsbelysningen kändes ovanligt kall och hård. Det var bättre att slå av ljuset och förlita sig på dagsljuset som letade sig in genom de höga fönstren.
Ett tag kändes det bättre så, trots att det blev skumt i rummet. Jag lyssnade på alla ljud. Ljudhuvens fläkt. Ventilationens susande. Hissmotorns bas.
Jag blev sittande orörlig länge. Om jag rörde mig och gav från mig ljud kunde någon eller någon smyga inpå mig utan att jag märkte det. Satt jag stilla skulle jag höra allt som närmade sig.
Till slut tände jag ljuset och kom igång med dagens arbetsuppgifter.
Först på eftermiddagen kom jag ihåg modemproblemen jag hade under helgen. Jag knallade iväg till serverrummet, som ligger i bortre ändan av våra lokaler i slutet av en lång och vindlande korridor. Det finns varken fönster eller belysning i korridoren. När man går där blir det mörkare och mörkare ju närmare serverrummet man kommer. Ljusknappen till serverrummet sitter en halv meter till vänster om dörren. Man får treva sig fram längs väggen tills man hittar den.
Inte för att jag är mörkrädd, men det är ändå en stor skillnad på mörker och mörker. Det finns hemtrevliga mörker... och så finns det...
Klick! Inget hände. Klick, klick! Fortfarande kolmörker. Klick, klick, klick! Varför kunde ingen se till att det alltid fanns en fungerande ficklampa här?
Det hade en gång i tiden funnits en ficklampa, men någon hade lånat den. Jag lämnade serverrumet och gav mig ut på ficklampsjakt. I bästa fall låg den i någons rum. Fast först kollade jag proppskåpet. Ingen propp hade gått. Konstigt.
Någon ficklampa hittade jag inte. I morgon tar jag med min egen.
Tisdag 2000-07-04: Två telefonsamtal
Den eländiga ficklampan ville inte lysa i serverrummet - trots att den funkade hemma i morse när jag provlyste.
Jag var på väg ner till affären för att köpa en ny glödlampa när telefonen började ringa. Det var en supportfråga. Sedan var det Lasse som ville ha med mig på ett hålligång i helgen. Han ringde uppenbarligen från en telefonskiosk för det var ofta svårt att höra vad han sa.
- Va? sa jag. Bo ute på landet? Men du brukar inte... Jaså, sällskapet... unga tjejer...? Och de skulle passa mig...? New Ageare, jaså, lätta att få i säng också... Om jag höll på med det? Med vad menar du?... Jaså, mysticism, jo, av och till när jag är på det humöret... Hm, tycker du om djupa samtal? Du brukar ju säga... Ja, visst får man ändra sig, jag menade inte... Okej... Du söker bara den rätta... och du har inte provat på de riktiga djupa tjejerna än, nähä... Så nu är det dags... Jaha... nähä, menar jag... Jag ska tänka över saken... Okej... Hej!
Nästa person var lättare att höra.
- Lennart Persson på UFO-förbundet. Hej.
- Hm... Hej.
- Hej.
Tystnad.
- Hm... Vad gäller saken?
- Träffas Peter?
- Han är på semester.
- Det var tråkigt.
Tystnad.
- Är det något jag kan hjälpa till med?
- Det vet jag inte.
- Jag menar... Vad är ert ärende?
- Saken är den att jag pratade med Peter förra veckan. Han lovade att skicka sin bäste man till oss på måndag morgon. Han har inte dykt upp än.
- Jag är hemskt ledsen. Det...
- Nu ska du inte ta det personligt. Vi sitter inte i sjön för den sakens skull. Bara er bäste man dyker upp snart så löser det sig nog. Det går bra efter lunch idag...
- Jag ska se om vi kan skicka någon... Jag kan nog komma över själv.
- Peter lovade ju att skicka sin bäste man... Men kom vid ettsnåret då. Adjö...
- Vänta! Adressen!
- Skrev inte Peter upp den?
- Det är bäst jag tar den på nytt så att det inte blir några fler missförstånd.
- Det har du alldeles rätt i. Det var alltså UFO-förbundet och vi håller till... Nu tror du förstås att vi är en av de där organisationerna som spejar efter flygande tefat. Det är vi alltså inte, och det gör vi inte alls.
- Nähä...?
- Det stadiet har vi passerat för länge sen. Vi vet att vi redan har besökts hundratals gånger. Vi vet att rymdvarelserna inte ämnar ge sig till känna förrän de är säkra att vi är mogna för det, psykologiskt och mentalt sett. Vår verksamhet går ut på att göra jordens befolkning mogen för att möta rymdvarelserna.
- Öh... hur går det till?
- Alltid lika trevligt att prata med intelligenta människor som intresserar sig för frågor utöver det vardagliga. Men som du nog förstår är det lite involverat att förklara på telefon, så om du inte misstycker föreslår jag att vi tar det när du kommer hit.
Tisdag 2000-07-04 - sen kväll: UFO-förbundet
Först trodde jag att jag hade fått alldeles fel adress. Inte finns det väl någon nummer 51 på den här gatan. Så lång är den ändå inte.
Jo, det är den. Trots att jag ofta promenerat i de här krokarna på Söder, hade jag aldrig irrat mig in på den sista av delen av gatan. Jag tror att man behöver ett konkret ärende för att kunna hitta dit.
Väl inne i byggnaden ville jag komma igång med arbetet så fort som möjligt. Plötsligt fick jag en känsla av att tiden rann ifrån mig allt fortare och fortare. Att det var viktigt att satsa på väsentligheterna.
Jag hade ju frågat Lennart Persson om hur de skulle bära sig åt för att få mänskligheten mogen för att ta emot rymdvarelserna, men jag hade inte väntat mig ett så långt svar. I närmare en timmes tid lyssnade jag på hans utläggningar och jag var helt infångad utan att möjlighet att fly. Jag ville bara komma till datorrummet och göra mitt jobb.
Dessutom tyckte jag att det fanns betydligt intressantare frågor att få besvarade.
Vem hade grundat UFO-förbundet och varför? Tydligen ägde UFO-förbundet hela kåken, vilket betydde att de måste ha gott om pengar. Och vad fanns på de övriga våningarna? Under rundturen på bottenvåningen såg jag en rejäl gallergrind som spärrade trappan upp till andra våningen (och hissen var avstängd). På min direkta fråga sa han att de övriga våningarna var tomma i väntan på renovering.
Entimmesutläggningen gav inte heller så mycket som man skulle kunna tro.
- Vi måste utvidga vår föreställningsvärld. Det är enda sättet för mänskligheten att mogna. Vi tror att konstnärer som är vana att spränga gränser kan hjälpa till där. Här är våra första försök.
Väggarna var täckta av målningar i enkla ramar. En del av tavlorna skulle jag utan vidare klassificiera som "modern konst", dvs konst som man inte kan se vad den föreställer. Andra var tydligen försök att föreställa sig hur rymdvarelser skulle kunna se ut.
- Som du ser försöker vi komma bort från Hollywoods stereotyper om hur rymdvarelser ska se ut.
De hade lyckats. Undrar vad konstnärerna hade gått på? Knappast kaffe.
Måndag 2000-07-10: Åttahundra sekel
Resten av förra veckan ägnade jag åt en hårddiskrasch hos en av våra viktigaste kunder.
Helgen? Det blev en del nattligt vindrickande och djupa samtal, men inte så mycket mer för min del. Lasse var också inbegripen i ett djupt samtal på fredagskvällen - så djupt att det avslutades någon annanstans.
Jag utbytte telefonnummer med en av tjejerna som jag djupsamtalade med. Jag lovade att hjälpa henne med datorn om det skulle behövas.
- Jag känner mig så avslappnad i ditt sällskap, sa hon. Jag blir så nervös när jag snackar med killar som jag tänder på.
På eftermiddagen idag besökte jag Stefan Saurkraut, som numera är en av våra kunder. Han stod försjunken i tankar framför en instrumentpanel med rattar och skjutreglage.
- Är det din nya tidsmaskin? sa jag.
- Hm... Nej, det här är ett mixerbord, och det här är en synt. Jag har byggt dem själv. Fika?
Vi gick bort till kaffebryggaren där en kanna var färdigbryggd. Han hällde upp två koppar och stoppade i skedar. Kaffet var inte fullt så starkt som behövs för att skedarna ska förbli stående upprätta.
- Det går trögt med tidsmaskinen... Säpo vill ha en teknisk lägesrapport innan de pytsar in ytterligare tjugo millar för en prototyp i full skala.
Han gick bort till skrivbordet som var översållat med papper. De flesta var täckta med kvadratrötter, integraler, summatecken och andra matematiska symboler.
- De kommer ändå inte att begripa något. Ändå måste rapporten skrivas. Inte särskilt motiverande.
- Jag förstår vad du menar.
- Om Roger Pontare kan, varför skulle inte jag kunna?
- Kan vadå?
- Ställa upp i Melodifestivalen, så klart, sa han. Jag var ju med i skolkören, och så sjunger jag lite varje dag i duschen.
Han pekade på några av de översta papperen på skrivbordet.
- Melodin är nästan klar, sa han och gav mig ett papper med noter. Du kanske inte läser noter? Då kan jag spela upp den. Här är texten.
Han gav mig ett annat papper.
- Den kanske behöver finputsas en aning, sa han. Förresten, vet du om Lena kan sjunga?
- Mycket bättre än jag gör, tror jag...
- Måste fråga henne... Vad tror du? Hon och jag på teve?
Jag ögnade igenom sångtexten:
Alla främlingar tittar på mig
när jag flyger genom seklerna
i min gyllene tidsmaskinÅttahundra sekel,
du kan lita på mig,
du kan lita på mig...Åttahundra sekel...
Måndag 2000-07-17: Serverrummet
Skönt att det är över - mysteriet med serverrummet. Fast något mysterium var det ju inte, bara en serie tillfälligheter.
Synd bara att jag inte själv tog mod till mig att gå in i rummet. Att jag skulle behöva ta Lena till hjälp. Inte för att jag ringde upp henne och bad om hjälp precis. Lena ringde mig igår och jag råkade bara säga något om serverrummet och som vanligt drog hon ur mig hela historien.
- Du tror väl inte att det spökar? frågade hon.
- Nej, inte direkt, sa jag.
- Då är det väl bara att gå in och byta den där lampan. Det gör vi. Jag kommer till ditt jobb i morgon.
Hon hade med sig en ficklampa och en tändare.
- Har du med dig glödlampan? frågade hon. Okej, låt oss få det här överstökat.
Vi gick igenom den skumma korridoren med ficklampan. Hon först med långa steg och jag en halv meter efter henne.
- Du ser, sa Lena. Inga som helst problem.
Framme vid dörren hejdade hon sig.
- Är du snäll och håller ficklampan? Den här dörren är tung.
Hon drog upp dörren och vi gick in i rummet. Ficklampan fungerade fortfarande. Jag blev stående vid dörren.
- Tänker du stå där hela dagen? sa Lena. Nu byter vi lampan. Var sitter den?
- Längst in.
- Kom då.
Sakta gick vi genom rummet. Lena först och jag efter med ficklampan.
- Konstigt, sa Lena. Vad svagt ficklampan lyser. Men jag antar att det är en synvilla för att rummet är så stort.
Rummet var inte särskilt stort. Men ficklampan förmådde bara lysa upp oss själva. Alla annat var insvept i ett kompakt mörker. Lena kom närmare mig, rörde nästan vid mig.
- Där är bortre väggen, sa Lena. Vi klarade det.
Då hördes en dov duns bakom oss. Så hördes ännu kraftigare duns vid mina fötter och det blev mörkt.
- Ficklampan! skrek Lena. Du tappade den!
- Dörren! skrek jag. Den gick igen!
- Ja, ja! Lugna dig! Jag har en tändare. Håll i mig så vi inte tappar bort varandra... Du behöver inte överdriva... Bara så vi inte tappar bort varandra... Nu tänder jag.
Lågan från en tändare flammade upp. I nästa ögonblick slocknade den.
- Det kan väl ändå inte blåsa här inne? Har ni så kraftig luftkonditionering?
- Jag visste inte att vi hade någon.
En ny låga flammade upp och slocknade.
- Lugn, lugn, sa Lena. Det är inte alls farligt.
- Jag är helt lugn, sa jag.
- Jag pratade med mig själv.
- Vi måste försöka gå mot dörren, sa jag. Den måste vara någonstans bakom oss. Vi måste...
- Vänta lite, Arne, jag har en sak till, om jag bara hittar den... Här är den.
En låga flammade upp.
Jag kunde tydligt känna en vind, men lågan höll sig levande.
- Jag trodde inte jag skulle behöva den här stormtändaren, sa Lena. Lånade den av en storrökare. Han säger att den aldrig har svikit honom.
Vi gick vidare fram till väggen.
- Är lampan hel? frågade Lena.
Glödlampan låg i bröstfickan. Jag skruvade ur den gamla och skruvade i den nya. Inget hände. Fortfarande lika mörkt.
- Ljuset tycks vara avslaget.
- Var sitter strömbrytaren?
- Vid dörren.
- Okej, vänta här så går jag dit och slår på den.
- Nähä du, jag följer allt med dig dit.
Hon tog mig i handen och så gick vi med långsamma steg mot dörren. Jag tryckte på strömbrytaren.
Det blev ljust i rummet.
Tisdag 2000-07-18: Nick
Ljud och ljus igen. Om jag ändå kunde få vila i frid. Det är det enda jag vill.
Jag måste finnas till eftersom jag tänker, men jag kan inte minnas vem jag är. Jag vet inte ens var jag är. Det enda jag är medveten om är det här vita utrymmet för mina tankar. Är det mitt eget utrymme eller inkräktar jag på någon annans? Konstigt, jag ser mina tankar i tryck efter hand som jag tänker dem. I kursivstil.
Undrar om jag kan tänka i ett annat typsnitt. Fetstil, kanske. Nej, alldeles för tungt och bombastiskt. Vill ha något lättare. Och inte så lutande och snirkligt. Vanlig stil kanske. Ja, det gick.
Men vem är jag? Eller jag kanske ska fråga vad jag är? Och var? Varför får jag inte sova? Det är det enda jag vill.
Det var något som störde sömnen redan innan ljuset kom. Det var något jag hade ogjort. Om jag bara kunde komma på vad var, så jag kan få det ur världen och äntligen få ro.
Ett namn kommer flytande. Nick. Jag känner på det. Kan det vara mitt namn? Nick. Det känns rätt. Jag är Nick. Eller var. En gång var jag Nick.
Alltid en god början att veta vem man är. Eller var. Vilket det nu är. Whatever.
/Nick
Tisdag 2000-07-18 - kväll: Vem sjutton är Nick?
Vad tusan nu då?
Vem har brutit sig in och skrivit i dagboken? Vem sjutton är Nick? Är det ett riktigt namn eller bara ett nick?
Bäst jag byter lösenord så det inte händer igen.
/Arne
Onsdag 2000-07-19: Private eye
Minnena kommer flytande till mig som små moln.
Jag är Nick, privatdeckare med kontor i centala Stockholm. Årtalet på bordskalendern är 2000. Jag minns hur den där läckra bruden kom inknallade. Först hade jag bara ögon för hennes urringning och hörde inte alls vad hon berättade. Jag fick be henne börja om från början.
Det var hennes farsgubbe som var försvunnen. Jag förklarade för henne att många försvinnanden har en naturlig förklaring och att de försvunna oftast dyker upp på nytt. En del vill bryta med sitt gamla liv och reser iväg utomlands utan att berätta för någon. Ibland kommer de tillbaka eller hör av sig.
Men hon var helt säker på att hennes farsa aldrig skulle fara iväg på det sättet utan minsta knyst och att han hade råkat i allvarligt trubbel.
- What makes you so sure?
Plötsligt är jag inne i ett annat minne. Jag är Nick, private eye med kontor i New York. Årtalet på bordskalendern är 1992. En läcker brud halvligger i besöksfåtöljen. Hennes farsa är försvunnen. Hennes korta kjol har glidit upp. Jag betraktar förstrött insidan på hennes högra lår medan jag längtar därifrån.
Jag behöver luftombyte. Det här klimatet är ohälsosamt för mig.
Jag menar inte smogen eller rökdimmorna i barerna. Allt det där tål jag. Det är levern som inte längre pallar med alla brända och destillerade drycker man förväntas dricka i det här jobbet.
Och så alla brudar som lägger upp sig vid minsta förevändning. Nu börjar det nästan bli för mycket. Börjar jag bli gammal vid knappt fyllda trettio? Är det dags att varva ner? Är det dags att sluta med lösnumren och skaffa en fast prenumeration?
- Du klarar det!
Arlanda, Stockholm, mars 1993. Jag är Nick, arbetslös förälskad privatdeckare.
Det är mörkt och isande kallt när vi går till parkeringen. Tror hon att lite mörker och kyla får mig att ge upp? Det är klart att jag klarar det. Jag hade inte tänkt åka tillbaka.
- And almost everyone understands English here, säger hon.
Visst, men det är svårt att få folk att försäga sig på ett främmande språk eller pressa ur dem sånt som de inte vill säga. Min första prioritet är att lära mig felfri svenska.
Det borde inte vara så svårt. Jag behärskar alla dialekter i New York. Jag kan smälta in i miljön överallt, vare sig det är i slummen eller i styrelserummen. Svenska kan inte vara så svårt.
Ibland vill man inte smälta in. Ibland är det bättre att spela dum rik turist från Texas, eller kanske från Storbritannien eller Australien. Jag kan prata engelska som en tysk, fransman eller franskkanadensare.
Och som en svensk förstås. So very easy. You yust pronounce your J:s as Y:s, and make all your S:s voiceless. Yeeesus!
- Du klarar det.
Stockholm, juni 1998. Jag är Nick, framgånsrik privatdeckare. Jag hör regnets oupphörliga trummande på fönsterblecket. Jag förmår inget annat än att stirra på den stängda dörren och hoppas att den åter kommer att öppnas och att hon ska komma tillbaka. Innerst inne vet jag att hon inte kommer tillbaka.
- Du klarar dig utan mig, hade hon sagt. Och jag klarar mig bra utan dig. Jag behöver bara ett eget liv. Jag är sååå trött på dig och alla dina framgångar. Du är aldrig hemma.
Språket var inga problem. Det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är i sängen. Jag pratar felfri svenska och kan smälta in i vilken miljö som helst. Om det behövs kan jag spela en dryg skåning som kan prata öronen av vem som helst, medan mina ögon likt kameror under tiden registrerar allt som är värt att se. Jag kan även vara den tystlåtne och bortkomne norrlänningen som får den värsta mussla att börja snacka och försäga sig bara för att tystnaden känns så pinsam.
Men min mest framgångsrika roll är som den tuffe amerikanske deckaren.
- So you don't wanna talk. Påminner mig om a very tough guy. Name was Charles Williams. Ever heard about him? Han ville inte heller snacka. Do you know what happened to him?
/Nick
Torsdag 2000-07-20: Medarbetaren
Jag kanske ska skriva något här själv trots att jag hastigt och mindre lustigt har fått en medarbetare. Lösenordsbytet gjorde varken till eller från.
Det verkar inte som om jag kommer att få veta något mer om UFO-förbundet. Jag var där igår och förutsatt att allt fungerar som det ska är mitt uppdrag slutfört. Det enda nya jag fick veta var att UFO-förbundet är en stiftelse. Kapitalet kommer från en mångmiljardär som testamenterade alla sina tillgångar till stiftelsen. Han dog i slutet av förra året.
Något mer kunde inte jag få ur Lennart Persson. Kanske skulle den där Nick ha bättre framgång. Fast inte i rollen som den tystlåtne norrlänningen. Det skulle bli en tävling i vem som kan tiga längst.
/Arne
Fredag 2000-07-21: Uppdraget
Allt jag har är minnen.
Jag är Nick. Jag är slut. Jag är en föredetting.
Två dagar har jag låtit flyta iväg sedan jag fick det här nya uppdraget att leta rätt på den försvunna farsan. Kanske är det vändpunkten. Min chans att visa att jag inte är uträknad. Och hur har jag utnyttjat den chansen? Vad har jag åstadkommit?
Ingenting.
Jag svarar mig själv: Don't despair. Du är fortfarande bäst. Lita på din intuition. Gubben har inte åkt utomlands. Det är slöseri med tid och pengar att konktakta de utländska detektivbyråerna. Lösningen finns här i Sverige. Du hittar den...
Bara idioter tror att det räcker med intuition. Det finns inga mirakler. Intuition är bara en gissning baserad på all tillgänglig information. Den måste kontrolleras, vägas mot andra fakta. De uppenbara lösningarna måste kollas först, om inte annat för att utesluta dem.
Ja, ja. Men du kan kontakta utlandet senare, om du inte hittar något i Sverige...
När jag redan har förlorat en massa tid? Lysande! Jag har ju knappt något att gå på. Allt jag har är...
Jag öppnar anteckningsblocket. Jag upptäcker att kaffet är slut och stiger upp för att hämta en tretår.
Vilka brudar som har satt sig där. Vet du vad du borde...
Fan, tur att det här är lugna Stockholm. I Staterna duger det inte att sitta försjunken i tankar och låta vem som helst komma och sätta sig utan att man märker något. Inte i mitt yrke i alla fall.
Vilka lår! Ser du naveln?
Koncentration! Jag har ett uppdrag och jag är ändå för gammal för dem. Vad har jag? En lista över de bekanta som dottern känner till. Inga direkta vänner tydligen. Vilka av dem går det att få tag i? Berra, före detta tobakshandlare. Eventuellt bor han i Spanien. Jonta, efternamn Karlsson eller möjligen Svensson, bor troligen på Söder. Suck!
Lägenheten då? Polisen vill inte bryta sig in. Någon betalar fortfarande hyran punktligt varje månad. Om jag skulle gå in? Det borde inte vara så svårt. De där gamla lägenheterna brukar vara lätta att ta sig in i utan att lämna några spår.
Kan inte den där bruden sitta stilla? De där guppande brösten distraherar mig.
/Nick
Lördag 2000-07-22: Fällan
Minnen och drömmar om vartannat. Kan inte sova. Får ingen ro.
Jag är Nick. Jag lever. Det är en konst att verkligen leva. Oftast går man omkring genom livet som en sömngångare.
Sitter på en soffa, allt närmare och närmare henne, farsgubbens granne. Vi har rödvin i glasen. Vi skålar och klirrar glas. Stereon spelar Bolero, än så länge ganska lågt.
Om det är en fälla har jag gått rakt in i den. Men man får aldrig veta något om man alltid tar det säkra för det osäkra och flyr med svansen mellan benen så fort katten börjar osa det minsta bränt. Bättre då att med vidöppna ögon sticka in huvudet i lejonets gap.
Det är då jag lever.
Hur mycket såg hon? Såg hon mig bara vid dörren som hon sa? Eller såg hon också hur jag kom ur gubbens lägenhet? Vem var det hon just hade ringt till när hon öppnade dörren?
Vem hon ringde till ska jag ta reda på. Hon la telefonen i kjolsfickan. Den telefonen ska jag allt plocka fram, om jag så ska behöva ta av henne kjolen först.
Hon kysser mig. Hon är bra på att kyssas. Nu gäller det att hålla huvudet kallt. Det var lättare förr. Den här alltför långa avhållsamheten har gjort mig alldeles för hungrig. Måste överta initiativet och få henne att glömma allt annat.
Kysser henne under hakan, på halsen, når fram till örsnibben. Hon tycker om det. Höger hand smyger sig upp längs hennes rygg. Har jag glömt enhandsgreppet? Nej, där kom den. Blusen nu, använd båda händerna. Hon hjälper dig. Håll huvudet kallt nu.
Hennes händer är på mig. Åh, det är för mycket, det för mycket. Det är telefonen jag vill åt. Måste distrahera henne så hon glömmer mig. Hon måste bara tänka på sig själv. Hennes händer på mig gör det alldeles för svårt.
Höger hand glider ner från bröstet, längs hennes mage och ner i kjolen. Alla gillar det inte. Kanske för att de lämnar ifrån sig all kontroll till mig. Jag älskar det. Att vara njutningens herre. Hoppas hon gillar det - det ger mig en fri hand. Med högra handen och munnen kan jag kontrollera henne.
In med vänster hand under henne. Hon hjälper mig, reser sig nästan i brygga. Det här går nästan för bra. Hon får inte komma innan jag har telefonen. Nu har jag den nästan.
Nej! Hon sliter av sig kjolen och puttar iväg den. Den försvinner utom räckhåll. Måste behålla åtminstone en hand fri. Glider ner på knä och dyker in med huvudet mellan benen på henne. Låter vänster hand glida upp på hennes bröst. Sträcker höger arm snett bakåt, trevar och når kjolen. Fingrarna finner telefonen genom tyget. Måste hitta öppningen och lirka ut telefonen.
Jag har den. Måste manövrera den i blindo. Inte en chans att vrida på huvudet. Utsikten är mycket begränsad. Hon har samma sorts telefon som jag. Den kan jag utan och innan. Bolero närmar sig sitt klimax. Ingen risk att hon ska höra knäpparna från knapparna.
- Åååh, Beeerrra... vad gör du med mig? Åååhhh... åååh...
Berra? Visst ja, jag kallade mig Berra. Bara ögonblick kvar. Hon är redan bortom min kontroll. Klar! Om jag har tryckt rätt är nu samtalslistan synlig på displayen.
- Vad gör du? Du ska vara här!
- Kommer!
Jag reser mig, snurrar runt och finner en stol några meter bort. Ordningsamme Berra lägger alltid kläderna snyggt och prydligt på en stol. Det ger mig en förevändning att vända henne ryggen, så jag kan ta fram telefonen och memorera de senast slagna numren.
Min fingerfärdighet har inte svikit mig. Jag är ett geni. Jag är bättre än nånsin.
På vägen tillbaka till soffan klickar jag med högerhanden mig snabbt upp genom menyerna för att återställa telefonen till normalläget. Det är såna små detaljer som alla amatörer glömmer. Så dunsar jag ner på soffan och skjuter in telefonen i kjolsfickan.
- Skynda dig!
Det slår mig att Bolero som nyss hjälpte mig gör det omöjligt att höra om någon tränger sig in i lägenheten. För långt att rusa till stereon nu och stänga av den. Jag får ta risken.
Ibland måste man lita till känslorna. Bara sjunka in och låta sig ryckas med.
/Nick
Söndag 2000-07-23: Koma
Minnen. Smärta. Blodsmak.
Jag är Nick. Jag lever. Trots allt. Mer tur än jag förtjänar. Skulle skallen någonsin hämta sig?
- Aaajjj, säger jag. Inte där!
- Du skulle ha tänkt efter före, säger doktor Koma. Såret måste tvättas. Är inte du för stor för att vara ute och slåss?
Jag går alltid till doktor Koma. Inte för att han är världens bäste läkare, men för att han tiger med vad han får se och höra.
- Måste du alltid röka? säger jag.
- Det är desinficerande... bakteridödande alltså...
- Jag vet vad det betyder! Det är ohälso-...
- Riskerna är betydligt överdrivna, säger Koma. Det är bara moralister och gamla tanter...
- Det var en fälla, säger jag. Hon var lockbetet. Aj!
- Nästan klar nu. Med det såret. Du misstänkte inget innan?
- Misstänkte och misstänkte... Klart jag misstänkte. Man kan väl inte schappa så fort man misstänker nåt? Jag fick i alla telefonnumret.
Måndag 2000-07-24: Skuggad
Jag måste snart göra något, i stället för att bara passivt återuppleva gamla minnen.
Jag är Nick. De skuggar mig. Natt och dag. Förmodligen väntar de på ett tillfälle att avsluta jobbet som de påbörjade hos granntjejen. Värken i skallen är nästan uthärdlig idag.
Numret går till ett kontantkort. Det finns bara ett sätt att få reda på mer. Jag lyfter luren på en av mina telefoner (den som inte avslöjar mitt telefonnummer för nummerpresentatörer eller mobiltelefoner) och slår numret. Flera signaler går fram.
- Hallå.
- Jag heter Per. Jag ringer från Svenska Gallupinstitutet. Jag undrar om ni har tid för några få...?
- Hur fan har du fått tag på det här numret?
- Vi får information om vilka nummerserier som är i bruk. Vi vet inte vilka som äger numren. Hur var namnet?
- Dra åt helvete!
Min röst var ung och energisk, med neutral dialekt, det som vanligen kallas rikssvenska. I rollen som Berra hade jag snackat söderslang av klassiskt slag. Det går automatiskt att falla in i olika roller när jag är ute på uppdrag. Har snarare svårt att vara mig själv.
Något hade jag ändå lärt mig av samtalet. Tysk brytning. Troligen sydtysk. Jag har en misstanke, men det räcker inte. Hur kan jag bekräfta den?
Det finns ett sätt. Det kräver bara lite förberedelser och en plats med mycket folk. Gallerian får duga.
Jag minns hur jag går genom Gallerian. Skuggan följer fortfarande efter mig. Han tycks vara ensam. Det gör det lättare.
Jag svänger in bakom Metros lilla friggebod. Nu är jag utom synhåll för Skuggan. Jag har kanske tio sekunder på mig. För lite tid att anlägga en riktig förklädnad. Det tar för lång att sätta på sig en peruk ordentligt och jag får inte slarva eftersom jag tänker gå nära Skuggan.
Däremot går det snabbt att ta av sig en peruk. Jag sliter av mig peruken som ser ut som mitt riktiga hår och drar ett par snabba drag genom håret med en kam. Håret har jag sprejat med silvergrå färg, vilket får mig att se minst tio år äldre ut.
Överrocken åker också snabbt av och jag pular ner den i denna tunna portfölj som jag burit under rocken. Under överrocken är jag klädd i kostym.
Resten av förklädnaden kommer inifrån i samma stund som jag lämnar skyddet av friggeboden. Mitt sätt att gå avslöjar att jag lider av reumatism. Mitt ansikte antyder ett hårt levt liv, men att jag vet hur man biter ihop och kämpar till det bittra slutet.
Skuggan kommer mot mig med snabba steg. Han kastar en enda blick på mig innan han åter riktar blicken förbi mig, mot friggeboden och allt vad som är bortanför den. Det passar mig bra. Nu är han en meter från mig.
Jag kliver åt sidan och han rusar rätt in mig. Jag är beredd på stöten och parerar, men ramlar ändå nästan omkull.
- Jag är hemskt ledsen, säger jag.
- Fördömda jävla klantiga blindstyre!
Han rusar vidare.
Inget tvivel. Samma röst och samma brytning. Heinz.
/Nick
Tisdag 2000-07-25: I haven't got a sex life
Trodde inte det skulle vara så mycket jobb under juli månad. Kommer knappt ihåg vem jag är.
Jag är Arne. Jag är lurad.
Jag borde ha vetat bättre. En vanligtvis opålitlig person som var en av de först utexaminerade från Experthögskolan i Örebro sa till mig:
- Det är en fotomässa i Älvsjö. Du kommer att älska den!
Först när jag hade kommit in förstod jag att det var en psykologimässa. De enda kameror som fanns var magnetkameror för att fotografera den mänskliga hjärnans tankeversamhet, och de var inte riktigt i min prisklass.
Jag var på väg att lämna stället när en trevlig ung man i vit rock erbjöd mig att prova på den nya e-psychotherapisten.
- Tyvärr finns den bara på engelska än så länge.
Jag fick gå in i en liten kammare. Allt som fanns i den var en bekväm fåtölj och en stor skärm. Dörren stängdes bakom mig och det blev väldigt tyst. Tydligen var kammaren ljudisolerad.
När jag satte mig ner tändes skärmen.
- I am the psychotherapist. Please, describe your problems. You can trust me.
Det var lugn manlig röst som sa detta. Samtidigt visades hans ord på skärmen framför mig.
- There is no woman in the world for me, sa jag.
Mina ord dök upp som ord på skärmen i samma ögonblick som de lämnade munnen.
Can you elaborate on that?
I'm no good at elaboration. What does it mean anyway? E-laboring... Electric labor?
What makes you believe electric labor?
So it's true that my boss intends to replace all of us with electric laborers?
Is it because your boss intends to replace all of us with electric laborers that you came to me?
Well, yes, partly... Someone told me that this would be a Photography Fair, you know, lot of cameras, lot of nude pictures...
Does it bother you that this would be a photography fair I know lot of cameras lot of nude pictures?
Please, doctor, I can't follow your long winding senctences. What do you mean? Do you know where I can find those nude pictures?
Maybe your plans have something to do with this.
What plans? Ah, you mean my plans to find out about the UFO-foerbund. No, I wouldn't call them plans, just a bunch of loose ideas.
Earlier you said your boss intends to replace all of us with electric laborers?
Yeah, including you. But you already are an electric laborer. He thinks that we cost too much and that a robot could code these HTML pages and CGI scripts.
When did you first know that you cost too much and that a robot could code these html pages and cgi scripts?
You mean when I first suspected it?
What happened when you first suspected it?
I got angry, told him that no stupid robot could replace me. He just laughed at me!
Is it because of your life that you are going through all this?
My life? What has my life got to do with? I'm not even sure I have a life.
Is the fact that you have a life the real reason?
Probably, nothing of this would matter if I were dead.
This is not a healthy way of thinking.
Maybe I should go now? Bye, Doctor.
Is it because of the people you hang around with that you say maybe you should go now bye doctor?
I don't hang around with any strange people. They are more normal than me. And I said bye.
And I never said they were strange. You mentioned that this would be a photography fair I know lot of cameras lot of nude pictures?
I really mean it! Let me out! Open the door!
Are you sure that help let met out?
Just open the door, will you? Pleaaase Doctor! I'm cured! I'm cured!
Do you really think your boss intends to replace all of us with electric laborers?
Yes! I already told you! LET ME OUT!
Perhaps this has something to do with any hobbies you have?
I have no hobbies. Good-bye, nice speaking to you, but now I really must go.
Possibly your sex life are related to this.
I haven't got a sex life. That's my problem. Didn't I tell you?
No, you didn't. The time is up. My secretary will send you a bill.
/Arne
Onsdag 2000-07-26: Släng inte bort ditt liv
Det här måste få ett slut. Jag är trött på alla minnen.
Jag är Nick. Jag sitter i en bar, tillsammans med min gamle vän... Vad var hans namn nu igen? Hur kan jag glömma hans namn? Jag har det på tungspetsen... Kjell var det.
Jag skuggas nu regelbundet av tre män. En av dem sitter två meter ifrån mig och döljer sig bakom en tidning.
- Fan, Nick, du måste rycka upp dig, säger Kjell. Du ser för bedrövlig ut.
- Som om du ser så mycket bättre ut.
- Det är två år sedan hon lämnade dig. Du kan inte gräma dig och gräva ner dig i gamla minnen resten av livet...
- Why not?
- Hon kommer inte tillbaka. Inse det. Det är inget du kan göra åt den saken.
- Vi byter samtalsämne. Ser du bruden därborta? Ser du vilka stora...?
- Nick, för i helvete! Jag försöker prata allvar.
- Jo, jag har förstått det...
- Du måste ta tag i ditt eget liv. Här och nu. Ingen annan kan göra det.
- Mitt liv? Vad är det för jävla liv? Bara en ändlös rad av dagar, den ena gråare och tristare än den andra. Man vaknar upp varje morgon och mår pyton, vare sig man vaknar ensam eller inte. Om man inte är ensam funderar på man på vad man kunde se i henne kvällen innan, och föraktar sig själv för att man aldrig lär sig. Som om det skulle hjälpa att ta tag i livet. Det bara flyr undan ju mer man försöker gripa tag i det. Jag är trött på livet, och jag tror att livet är trött på mig!
- Gör det inte värre! Släng inte bort ditt liv! Gör något av det!
- Jag gör precis vad jag vill med mitt liv! Jag är trött på dig och dina evinnerliga floskler! Du kan dra åt helvete! Jag vill aldrig se dig mer!
Han reser sig och går utan ett ord. Jag köper en till öl och blir sittande med nedsjunket huvudet, stirrande rakt ner i botten av glaset.
Vad bra han är - Kjell. Det är få som skulle klara att spela upp en sådan scen utan att den skulle kännas tillgjord eller övertydlig.
Allt är klart inför andra och avslutande akten.
/Nick
Torsdag 2000-07-27: Fri från skuggorna
Ännu ett minne. Tar de aldrig slut?
Jag är Nick. Jag är på väg till Hammarbyhamnen i min gamla bil. En bil följer mig.
Snart är jag fri från alla skuggor.
Det här var mycket större än jag trodde. Att tre män skuggar mig är tecken nog på det. Men redan farsgubbens lägenhet gjorde mig misstänksam.
Det var uppenbart att någon kommer dit och tar hand om posten, slänger reklam och betalar räkningar. Det var också lätt att se att kläder och toalettartiklar saknades. De kläder som fanns kvar var alla vinterkläder. Passet var också borta (han har ett pass - det har jag kollat upp).
På köksbordet låg ett kassakvitto som visade att någon hade köpt en resväska, en uppblåsbar nackkudde och en reseplånbok. Ingen av dessa saker fanns i lägenheten. Den uppenbara slutsatsen var att lägenhetsinnehavaren hade åkt iväg på en utlandsresa.
Den slutsatsen var lite väl uppenbar för att tillfredsställa mig.
Det var några saker som inte stämde. I badrumsskåpet låg en laddningssladd till en rakapparat, men ingen rakapparat. Han kunde ha glömt den eller sladden kunde tillhöra en gammal rakapparat som han hade kastat.
Kanske. Men i övrigt var ordningen i lägenheten i det närmaste pedantisk. Även i badrumsskåpet. Det som fanns kvar stod i prydliga rader. Skulle en man med ett sådant ordningssinne slänga en rakapparat utan att slänga sladden? Skulle han glömma sladden när han åker utomlands?
I vardagsrummet hittade jag en låda där han förvarade kvitton. Där fanns ett kvitto på en rakapparat som han hade köpt förra hösten.
Kvittot på köksbordet. Skulle han verkligen lämna kvittot där? Alla andra kvitton, förutom på daglivaror, låg i lådan i vardagsrummet.
Nu är jag framme vid min slutstation. Jag kör ut på kajen. Bilen följer fortfarande efter mig. Den stannar. Den är tillräckligt nära för att personerna i den ska se vad jag kommer att göra.
Våtdräkten har jag redan på mig. Cyklop, simfötter, lufttuber och andningsmask ligger på golvet framför främre passagerarsätet. Jag lägger upp allt på passagerarsätet.
I med ettan. Kör sakta framåt över kanten.
En hård stöt när bilen tränger igenom vattenytan.
Det blir genast mörkt. Strålkastarna lyser fortfarande, men de förmår bara lysa upp några ynka meter framåt. Vatten börjar sippra in.
Slutet på ett liv.
Början på ett nytt.
/Nick
Torsdag 2000-07-27 - kväll: Ljus
Ser på en av kvällstidningarnas löpsedlar att gifta män tjänar mer än ogifta. Det förklarar saken. Fast jag måste medge att Peter gav mig en större löneförhöjning än jag hade vågat hoppats på.
Jag har på eget bevåg låtit montera in lysrör i serverrummet och i korridoren utanför. Peter får säga vad han vill. Jag tänker inte sitta i skenet av en enda glödlampa och installera den nya serverdator som kom i förrgår. Det var en av Lasses polare som installerade lysrören, till vad jag anser vara ett hyfsat pris. Undrar om Peter håller med eller om han går i taket?
Jag blev sittande ganska länge i kväll. Datorn i sig fungerade bra, men den fick ingen kontakt med resten av nätverket. Om jag inte knäcker det i morgon får jag fråga någon på måndag. Då bör de flesta vara tillbaka från semestern.
/Arne
Fredag 2000-07-28: Buller
Buller. Outhärdligt ljus som lyser genom mig och torterar mig. Ska det aldrig ta slut?
Här går det inte att få någon ro. Jag måste hitta ett lugnare ställe.
Jag flyttar.
/Nick
Fredag 2000-07-28: Tillfälligheter
Serien av tillfälligheter i samband med serverrummet har blivit ännu längre. Hur lång kan den bli innan den brister?
Är det jag som har skrämt bort Nick med lysrörsinstallationer och servermeckande?
Undrar vart han flyttar.
/Arne
Lördag 2000-07-29: Curiouser and curiouser
Jag drömde om Nick i natt. Trots att drömmen var klar lyckades jag inte se hur Nick såg ut. Hans ansikte tycktes befinna sig i skugga oavsett varifrån ljuset kom.
- Curiouser and curiouser, sa Nick.Jag vaknade.Vi var på Nicks kontor.
- Vad sa du? frågade jag.
Det var inte mina ord. Orden stoppades in i min mun och jag hade inget annat val än att låta dem komma ut.
- Jag menar att det blir underligare och underligare, sa Nick. Den där farsgubben har en annan lägenhet, en stor fin en, på Östermalm. Men han håller sig borta från sina gamla bekanta, även från sin egen dotter...
- Farsgubben? frågade jag. Du menar Lennart Persson?
Åter var det ord som stoppades in i min mun och som jag med förvåning uttalade.
Nick nickade och frågade:
- Har du hört talas om UFO-förbundet?
Det hade jag ju, men orden som lades i min mun var de här:
- Nej. Är det sådana där tefatsspanare?
- Jag är inte säker på vad de är, sa Nick. De tycks ta för givet att det kryllar av aliens runt jorden och de bara väntar på att vi jordmänniskor ska mogna innan de tar kontakt...
- En samling knäppskallar? sa jag.
- Kanske, sa Nick. Kanske är det bara en fasad. Kanske är det vad de vill att vi ska tro...
- Men vad har det här med Lennart Persson att göra? Är han med i UFO-förbundet? Och varför har han två lägenheter?
- Your guess is as good as mine... Lennart Persson tycks jobba för UFO-förbundet, med vad vet jag inte...
Nick tystnade. Han bläddrade i sitt anteckningsblock.
- Det var en miljonär som grundade UFO-förbundet som en stiftelse, fortsatte han. Han testamenterade alla sina pengar till stiftelsen. Du vet förstås hur svårt det är att få inblick i en stiftelses verksamhet. Jag har försökt... Jag har även luskat i den där miljonärens död. Polisen rubricerade det slutligen som olyckshändelse, även om omständigheterna var "underliga". Ja, det var det ord som användes i polisrapporten.
- Men vad tänker du göra?
- Jag måste ta mig in i UFO-förbundet, sa Nick. Du får gärna följa med, Kjell, och jag skulle uppskatta din hjälp, men jag varnar dig. Det kan bli farligt...
"Det är klart jag följer med" var orden som var på väg till min mun, men den här gången lyckdes jag framföra mina egna ord:
- Jag heter Arne.
Nick tittade på mig. Runt om oss löstes väggarna upp. Vi svävade i ett tomrum.
- Det är klart du är Arne, sa Nick. Jag är Nick. Jag behöver din hjälp. Du måste hämnas mig. Du måste sätta dit...
- Så du är...?
- Allt jag har kvar är minnen. Och en gås oplockad. Bara du kan hjälpa mig.
/Arne
Söndag 2000-07-30: Fångade
Jag drömde om Nick igen.
Vi var inne i UFO-förbundets hus. Det enda ljuset kom från Nicks ficklampa. Vi gick igenom ett stort laboratorium.Jag vaknade.- Vi har sett mer än nog, sa Nick. Nu måste vi ut.
Då tändes ljuset.
- Skjut dem! hördes en röst bakom oss.
Det högg till på baksidan på låret och jag föll omkull. Jag försökte resa mig, men kom bara upp på knä och föll ner på nytt. Jag kunde inte röra mig.
Jag kunde höra allt vad som sades. Med en kraftansträngning lyckades jag sära en aning på ögonlocken. Nick låg orörlig intill mig. Två enorma gestalter tornade upp sig över mig.
- Här har ni två till, herr Doktor, sa en av dem.
Det var Lennart Persson.
Den andre var en helt vithårig man i vit rock.
- Ja, das ist gut, svarade han. Fina exemplar. Men jag behöver alla som som du har lovat mig. Du pratade om tio flyktingar...
- De hann gå under jorden, svarade Lennart Persson. Ni får dem så fort vi hittar dem.
Kroppen var domnad, men jag kunde svagt känna hur någon tog tag i mina fötter och släpade iväg mig över golvet. Jag vet inte hur länge jag släpades.
Jag lyftes upp och lades på en brits. Händer genomsökte mig, troligen på jakt efter vapen. Sedan blev allt tyst. Allt jag kunde göra var att ligga på rygg och stirra upp i taket.
Efter en stund började det sticka i hela kroppen, ungefär som när man försöker röra på ett ben som har somnat. Jag lyckades sätta mig upp på britsen och se mig omkring.
Jag var i en cell med gallergrindar. Nick satt på den andra britsen och masserade låren.
- Jag är en stor jubelidiot, sa han. Säg inte emot mig.
Jag hade inte tänkt säga något.
- Det där var inte Lennart Persson, fortsatte han. Jag borde ha tagit mig en närmare titt på honom tidigare. Ringt på hemma hos honom... Man ska aldrig ta något för givet... Är det inte så jag brukar säga?
Jag ville säga "jag vet inte" men munnen vägrade att lyda.
- Det är miljonären, sa Nick. Kroppen var "illa tilltygad", vilket försvårade indentifieringen, enligt polisrapporten. Nu vet vi vems kropp det var...
Jag sa inget. Huvudet var fullt av tankar men munnen var obönhörligt stängd.
- Borde ha anat att om Heinz var inblandad...
Ord stoppades in i min mun, som visade sig fungera utmärkt.
- Vem är Heinz?
- Den förste som skuggade mig. Jag tog en ordentlig titt på honom i Gallerian. När jag väl hade hans signalemente var det lätt att ta reda på vem han var. Han är välkänd, men det var inte känt att han befinner sig i Sverige. Där han är, brukar även doktor Todesliebe återfinnas, och mycket riktigt...
- Doktor Todesliebe?
- Hans far experimenterade på fångar i koncentrationslägren under kriget. Sonen fullföljer denna tradition. Han använder sig av flyktingar och andra i klammeri med rättvisan. Under förevändning att de vill hjälpa...
- Men varför? Vad är det för typ av experiment?
- Vad som helst som de kan tjäna pengar på. Nu för tiden är det mest framställning av nya typer av syntetisk narkotika.
- Hm, jag trodde de experimenterade på knarkarna. De lär väl inte bry sig om en eller annan stryker med...
- Det är inte av människokärlek som de testar sina produkter innan de släpper ut dem på marknaden. Det är rent kapitalistiskt marknadstänkande... Hm, den där miljonären lär ju vara bra på sånt. Undrar om han har varit inblandad i det här en längre tid? Hans fejkade död var kanske ett sätt att undandra sig polisens uppmärksamhet när det började osa lite väl hett.
Han tog fram anteckningsblocket ur fickan.
- Vi måste ut, sa han. Polisen måste få veta det här. För att bättra på våra odds skriver jag ner allt vad jag vet. Du ska ta blocket och gå till polisen om jag inte klarar mig ut.
Han pekade ut en sida.
- Här skriver jag upp namnet på polisen som du ska söka upp, sa han. Han känner mig. Han kommer att tro dig. Tror jag.
/Arne
Måndag 2000-07-31: Flykten
Jag drömde att jag som Kjell gömde Nicks anteckningsblock bakom bokhyllan i datorrumet på UFO-förbundet.
Det grämde mig att jag inte är synsk. Vid två tillfällen har jag suttit mindre än en meter från anteckningsblocket. Om jag bara hade vetat.
När jag satt och grämde mig som mest ringde telefonen. Det var Lennart Persson.
- Hej. Du, det är ett konstigt fel här.
- Konstigt, sa jag.
Jag hade inte trott att det skulle kunna uppstå några fel i den enkla installationen.
- Kan du komma i morgon? frågade han när han hade beskrivit symtomen. Passar det?
- Det passar bra, sa jag.
Peter var ovillig att låta mig åka dit.
- De har inte betalt den förra fakturan, sa han. Den skulle ha varit betald förra veckan.
Under Peters semester har jag fått lära mig att skriva fakturor, byta färgkassetter och fylla på papper i skrivaren. Fylla på papper klarade jag ganska bra innan, men jag hade övat ganska lite på det eftersom jag aldrig brukar ha några viktiga utskrifter på gång när papperet råkar vara slut i skrivaren. Det är vanligen Peter som fyller på papper, eftersom han är den ende på kontoret som verkligen behöver sina utskrifter.
Peter ville att jag skulle avvakta tills fakturan var betald.
- Jag råkar ha tid över i morgon, sa jag. I slutet av veckan har jag troligen ingen tid över och då ringer de kanske någon annan firma.
- Okej, åk dit då, sa Peter. Hellre osäkra inkomster än säkra icke-inkomster.
/Arne
P.S. Hur kom Nick och Kjell ut ur cellen? Nick hade en dyrk gömd i en ihålig klack. Tyvärr blev de infångade på nytt nere i datorrummet. Vad som sedan hände vet jag inte eftersom jag vaknade.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.