|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Onsdag 2000-07-19: Private eye
Minnena kommer flytande till mig som små moln.
Jag är Nick, privatdeckare med kontor i centala Stockholm. Årtalet på bordskalendern är 2000. Jag minns hur den där läckra bruden kom inknallade. Först hade jag bara ögon för hennes urringning och hörde inte alls vad hon berättade. Jag fick be henne börja om från början.
Det var hennes farsgubbe som var försvunnen. Jag förklarade för henne att många försvinnanden har en naturlig förklaring och att de försvunna oftast dyker upp på nytt. En del vill bryta med sitt gamla liv och reser iväg utomlands utan att berätta för någon. Ibland kommer de tillbaka eller hör av sig.
Men hon var helt säker på att hennes farsa aldrig skulle fara iväg på det sättet utan minsta knyst och att han hade råkat i allvarligt trubbel.
- What makes you so sure?
Plötsligt är jag inne i ett annat minne. Jag är Nick, private eye med kontor i New York. Årtalet på bordskalendern är 1992. En läcker brud halvligger i besöksfåtöljen. Hennes farsa är försvunnen. Hennes korta kjol har glidit upp. Jag betraktar förstrött insidan på hennes högra lår medan jag längtar därifrån.
Jag behöver luftombyte. Det här klimatet är ohälsosamt för mig.
Jag menar inte smogen eller rökdimmorna i barerna. Allt det där tål jag. Det är levern som inte längre pallar med alla brända och destillerade drycker man förväntas dricka i det här jobbet.
Och så alla brudar som lägger upp sig vid minsta förevändning. Nu börjar det nästan bli för mycket. Börjar jag bli gammal vid knappt fyllda trettio? Är det dags att varva ner? Är det dags att sluta med lösnumren och skaffa en fast prenumeration?
- Du klarar det!
Arlanda, Stockholm, mars 1993. Jag är Nick, arbetslös förälskad privatdeckare.
Det är mörkt och isande kallt när vi går till parkeringen. Tror hon att lite mörker och kyla får mig att ge upp? Det är klart att jag klarar det. Jag hade inte tänkt åka tillbaka.
- And almost everyone understands English here, säger hon.
Visst, men det är svårt att få folk att försäga sig på ett främmande språk eller pressa ur dem sånt som de inte vill säga. Min första prioritet är att lära mig felfri svenska.
Det borde inte vara så svårt. Jag behärskar alla dialekter i New York. Jag kan smälta in i miljön överallt, vare sig det är i slummen eller i styrelserummen. Svenska kan inte vara så svårt.
Ibland vill man inte smälta in. Ibland är det bättre att spela dum rik turist från Texas, eller kanske från Storbritannien eller Australien. Jag kan prata engelska som en tysk, fransman eller franskkanadensare.
Och som en svensk förstås. So very easy. You yust pronounce your J:s as Y:s, and make all your S:s voiceless. Yeeesus!
- Du klarar det.
Stockholm, juni 1998. Jag är Nick, framgånsrik privatdeckare. Jag hör regnets oupphörliga trummande på fönsterblecket. Jag förmår inget annat än att stirra på den stängda dörren och hoppas att den åter kommer att öppnas och att hon ska komma tillbaka. Innerst inne vet jag att hon inte kommer tillbaka.
- Du klarar dig utan mig, hade hon sagt. Och jag klarar mig bra utan dig. Jag behöver bara ett eget liv. Jag är sååå trött på dig och alla dina framgångar. Du är aldrig hemma.
Språket var inga problem. Det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är i sängen. Jag pratar felfri svenska och kan smälta in i vilken miljö som helst. Om det behövs kan jag spela en dryg skåning som kan prata öronen av vem som helst, medan mina ögon likt kameror under tiden registrerar allt som är värt att se. Jag kan även vara den tystlåtne och bortkomne norrlänningen som får den värsta mussla att börja snacka och försäga sig bara för att tystnaden känns så pinsam.
Men min mest framgångsrika roll är som den tuffe amerikanske deckaren.
- So you don't wanna talk. Påminner mig om a very tough guy. Name was Charles Williams. Ever heard about him? Han ville inte heller snacka. Do you know what happened to him?
/Nick
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.