|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2000-07-22: Fällan
Minnen och drömmar om vartannat. Kan inte sova. Får ingen ro.
Jag är Nick. Jag lever. Det är en konst att verkligen leva. Oftast går man omkring genom livet som en sömngångare.
Sitter på en soffa, allt närmare och närmare henne, farsgubbens granne. Vi har rödvin i glasen. Vi skålar och klirrar glas. Stereon spelar Bolero, än så länge ganska lågt.
Om det är en fälla har jag gått rakt in i den. Men man får aldrig veta något om man alltid tar det säkra för det osäkra och flyr med svansen mellan benen så fort katten börjar osa det minsta bränt. Bättre då att med vidöppna ögon sticka in huvudet i lejonets gap.
Det är då jag lever.
Hur mycket såg hon? Såg hon mig bara vid dörren som hon sa? Eller såg hon också hur jag kom ur gubbens lägenhet? Vem var det hon just hade ringt till när hon öppnade dörren?
Vem hon ringde till ska jag ta reda på. Hon la telefonen i kjolsfickan. Den telefonen ska jag allt plocka fram, om jag så ska behöva ta av henne kjolen först.
Hon kysser mig. Hon är bra på att kyssas. Nu gäller det att hålla huvudet kallt. Det var lättare förr. Den här alltför långa avhållsamheten har gjort mig alldeles för hungrig. Måste överta initiativet och få henne att glömma allt annat.
Kysser henne under hakan, på halsen, når fram till örsnibben. Hon tycker om det. Höger hand smyger sig upp längs hennes rygg. Har jag glömt enhandsgreppet? Nej, där kom den. Blusen nu, använd båda händerna. Hon hjälper dig. Håll huvudet kallt nu.
Hennes händer är på mig. Åh, det är för mycket, det för mycket. Det är telefonen jag vill åt. Måste distrahera henne så hon glömmer mig. Hon måste bara tänka på sig själv. Hennes händer på mig gör det alldeles för svårt.
Höger hand glider ner från bröstet, längs hennes mage och ner i kjolen. Alla gillar det inte. Kanske för att de lämnar ifrån sig all kontroll till mig. Jag älskar det. Att vara njutningens herre. Hoppas hon gillar det - det ger mig en fri hand. Med högra handen och munnen kan jag kontrollera henne.
In med vänster hand under henne. Hon hjälper mig, reser sig nästan i brygga. Det här går nästan för bra. Hon får inte komma innan jag har telefonen. Nu har jag den nästan.
Nej! Hon sliter av sig kjolen och puttar iväg den. Den försvinner utom räckhåll. Måste behålla åtminstone en hand fri. Glider ner på knä och dyker in med huvudet mellan benen på henne. Låter vänster hand glida upp på hennes bröst. Sträcker höger arm snett bakåt, trevar och når kjolen. Fingrarna finner telefonen genom tyget. Måste hitta öppningen och lirka ut telefonen.
Jag har den. Måste manövrera den i blindo. Inte en chans att vrida på huvudet. Utsikten är mycket begränsad. Hon har samma sorts telefon som jag. Den kan jag utan och innan. Bolero närmar sig sitt klimax. Ingen risk att hon ska höra knäpparna från knapparna.
- Åååh, Beeerrra... vad gör du med mig? Åååhhh... åååh...
Berra? Visst ja, jag kallade mig Berra. Bara ögonblick kvar. Hon är redan bortom min kontroll. Klar! Om jag har tryckt rätt är nu samtalslistan synlig på displayen.
- Vad gör du? Du ska vara här!
- Kommer!
Jag reser mig, snurrar runt och finner en stol några meter bort. Ordningsamme Berra lägger alltid kläderna snyggt och prydligt på en stol. Det ger mig en förevändning att vända henne ryggen, så jag kan ta fram telefonen och memorera de senast slagna numren.
Min fingerfärdighet har inte svikit mig. Jag är ett geni. Jag är bättre än nånsin.
På vägen tillbaka till soffan klickar jag med högerhanden mig snabbt upp genom menyerna för att återställa telefonen till normalläget. Det är såna små detaljer som alla amatörer glömmer. Så dunsar jag ner på soffan och skjuter in telefonen i kjolsfickan.
- Skynda dig!
Det slår mig att Bolero som nyss hjälpte mig gör det omöjligt att höra om någon tränger sig in i lägenheten. För långt att rusa till stereon nu och stänga av den. Jag får ta risken.
Ibland måste man lita till känslorna. Bara sjunka in och låta sig ryckas med.
/Nick
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.