Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Söndag 2000-07-30: Fångade

Jag drömde om Nick igen.

Vi var inne i UFO-förbundets hus. Det enda ljuset kom från Nicks ficklampa. Vi gick igenom ett stort laboratorium.

- Vi har sett mer än nog, sa Nick. Nu måste vi ut.

Då tändes ljuset.

- Skjut dem! hördes en röst bakom oss.

Det högg till på baksidan på låret och jag föll omkull. Jag försökte resa mig, men kom bara upp på knä och föll ner på nytt. Jag kunde inte röra mig.

Jag kunde höra allt vad som sades. Med en kraftansträngning lyckades jag sära en aning på ögonlocken. Nick låg orörlig intill mig. Två enorma gestalter tornade upp sig över mig.

- Här har ni två till, herr Doktor, sa en av dem.

Det var Lennart Persson.

Den andre var en helt vithårig man i vit rock.

- Ja, das ist gut, svarade han. Fina exemplar. Men jag behöver alla som som du har lovat mig. Du pratade om tio flyktingar...

- De hann gå under jorden, svarade Lennart Persson. Ni får dem så fort vi hittar dem.

Kroppen var domnad, men jag kunde svagt känna hur någon tog tag i mina fötter och släpade iväg mig över golvet. Jag vet inte hur länge jag släpades.

Jag lyftes upp och lades på en brits. Händer genomsökte mig, troligen på jakt efter vapen. Sedan blev allt tyst. Allt jag kunde göra var att ligga på rygg och stirra upp i taket.

Efter en stund började det sticka i hela kroppen, ungefär som när man försöker röra på ett ben som har somnat. Jag lyckades sätta mig upp på britsen och se mig omkring.

Jag var i en cell med gallergrindar. Nick satt på den andra britsen och masserade låren.

- Jag är en stor jubelidiot, sa han. Säg inte emot mig.

Jag hade inte tänkt säga något.

- Det där var inte Lennart Persson, fortsatte han. Jag borde ha tagit mig en närmare titt på honom tidigare. Ringt på hemma hos honom... Man ska aldrig ta något för givet... Är det inte så jag brukar säga?

Jag ville säga "jag vet inte" men munnen vägrade att lyda.

- Det är miljonären, sa Nick. Kroppen var "illa tilltygad", vilket försvårade indentifieringen, enligt polisrapporten. Nu vet vi vems kropp det var...

Jag sa inget. Huvudet var fullt av tankar men munnen var obönhörligt stängd.

- Borde ha anat att om Heinz var inblandad...

Ord stoppades in i min mun, som visade sig fungera utmärkt.

- Vem är Heinz?

- Den förste som skuggade mig. Jag tog en ordentlig titt på honom i Gallerian. När jag väl hade hans signalemente var det lätt att ta reda på vem han var. Han är välkänd, men det var inte känt att han befinner sig i Sverige. Där han är, brukar även doktor Todesliebe återfinnas, och mycket riktigt...

- Doktor Todesliebe?

- Hans far experimenterade på fångar i koncentrationslägren under kriget. Sonen fullföljer denna tradition. Han använder sig av flyktingar och andra i klammeri med rättvisan. Under förevändning att de vill hjälpa...

- Men varför? Vad är det för typ av experiment?

- Vad som helst som de kan tjäna pengar på. Nu för tiden är det mest framställning av nya typer av syntetisk narkotika.

- Hm, jag trodde de experimenterade på knarkarna. De lär väl inte bry sig om en eller annan stryker med...

- Det är inte av människokärlek som de testar sina produkter innan de släpper ut dem på marknaden. Det är rent kapitalistiskt marknadstänkande... Hm, den där miljonären lär ju vara bra på sånt. Undrar om han har varit inblandad i det här en längre tid? Hans fejkade död var kanske ett sätt att undandra sig polisens uppmärksamhet när det började osa lite väl hett.

Han tog fram anteckningsblocket ur fickan.

- Vi måste ut, sa han. Polisen måste få veta det här. För att bättra på våra odds skriver jag ner allt vad jag vet. Du ska ta blocket och gå till polisen om jag inte klarar mig ut.

Han pekade ut en sida.

- Här skriver jag upp namnet på polisen som du ska söka upp, sa han. Han känner mig. Han kommer att tro dig. Tror jag.

/Arne