|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 2000-07-24: Skuggad
Jag måste snart göra något, i stället för att bara passivt återuppleva gamla minnen.
Jag är Nick. De skuggar mig. Natt och dag. Förmodligen väntar de på ett tillfälle att avsluta jobbet som de påbörjade hos granntjejen. Värken i skallen är nästan uthärdlig idag.
Numret går till ett kontantkort. Det finns bara ett sätt att få reda på mer. Jag lyfter luren på en av mina telefoner (den som inte avslöjar mitt telefonnummer för nummerpresentatörer eller mobiltelefoner) och slår numret. Flera signaler går fram.
- Hallå.
- Jag heter Per. Jag ringer från Svenska Gallupinstitutet. Jag undrar om ni har tid för några få...?
- Hur fan har du fått tag på det här numret?
- Vi får information om vilka nummerserier som är i bruk. Vi vet inte vilka som äger numren. Hur var namnet?
- Dra åt helvete!
Min röst var ung och energisk, med neutral dialekt, det som vanligen kallas rikssvenska. I rollen som Berra hade jag snackat söderslang av klassiskt slag. Det går automatiskt att falla in i olika roller när jag är ute på uppdrag. Har snarare svårt att vara mig själv.
Något hade jag ändå lärt mig av samtalet. Tysk brytning. Troligen sydtysk. Jag har en misstanke, men det räcker inte. Hur kan jag bekräfta den?
Det finns ett sätt. Det kräver bara lite förberedelser och en plats med mycket folk. Gallerian får duga.
Jag minns hur jag går genom Gallerian. Skuggan följer fortfarande efter mig. Han tycks vara ensam. Det gör det lättare.
Jag svänger in bakom Metros lilla friggebod. Nu är jag utom synhåll för Skuggan. Jag har kanske tio sekunder på mig. För lite tid att anlägga en riktig förklädnad. Det tar för lång att sätta på sig en peruk ordentligt och jag får inte slarva eftersom jag tänker gå nära Skuggan.
Däremot går det snabbt att ta av sig en peruk. Jag sliter av mig peruken som ser ut som mitt riktiga hår och drar ett par snabba drag genom håret med en kam. Håret har jag sprejat med silvergrå färg, vilket får mig att se minst tio år äldre ut.
Överrocken åker också snabbt av och jag pular ner den i denna tunna portfölj som jag burit under rocken. Under överrocken är jag klädd i kostym.
Resten av förklädnaden kommer inifrån i samma stund som jag lämnar skyddet av friggeboden. Mitt sätt att gå avslöjar att jag lider av reumatism. Mitt ansikte antyder ett hårt levt liv, men att jag vet hur man biter ihop och kämpar till det bittra slutet.
Skuggan kommer mot mig med snabba steg. Han kastar en enda blick på mig innan han åter riktar blicken förbi mig, mot friggeboden och allt vad som är bortanför den. Det passar mig bra. Nu är han en meter från mig.
Jag kliver åt sidan och han rusar rätt in mig. Jag är beredd på stöten och parerar, men ramlar ändå nästan omkull.
- Jag är hemskt ledsen, säger jag.
- Fördömda jävla klantiga blindstyre!
Han rusar vidare.
Inget tvivel. Samma röst och samma brytning. Heinz.
/Nick
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.