Dagbok
Jag, Arne
Rollförteckning
Arkiv
December 1999
Januari 2000/2078
Februari 2000
Mars 2000
April 2000
Maj 2000
Juli 2000
Augusti 2000
September 2000
Oktober 2000
December 2000
Januari 2001
Februari 2001
Mars 2001
April 2001
Maj 2001
Juni 2001
Oktober 2001
Februari 2006
Annat
Bitis bilderbok

Arnes dagbok

Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson.
Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Tisdag 2000-08-01: Blocket

Lennart Persson ville inte lämna rummet. Han var på väg ut genom dörren flera gånger, men så stannade han upp som om han hade kommit att tänka på något och så vände han sig om och ställde en fråga och vandrade en vända genom rummet.

Jag undrade om det var min nervositet som speglades i honom. Det var svårt att tänka sig Lennart Persson som en kall och förhärdad gangster. Men om mina Nick-drömmar är sanna gömmer det sig en slug hjärna bakom den tröga fasaden.

Jag kunde inte heller komma på vad som kunde orsaka datorfelet, och Lennart Persson vandrande och funderande störde mig. Skulle jag ta risken och be honom rakt ut att lämna rummet?

Bara för att ha något säga och kanske bryta dödläget tog jag upp den obetalda fakturan.

- Den, ja, ni var kanske oroliga att ni inte skulle få betalt, sa han.

- Nja, det var Peter som undrande...

- Jag hade faktiskt en fråga gällande fakturan. Jag kanske ska hämta den så kan vi ta det på en gång.

Han lämnade rummet.

Jag reste mig snabbt och tittade in bakom bokhyllan. Det låg något bakom den. Jag plockade fram paraplyt som jag alltid bär med mig i ryggsäcken och lyckas peta fram anteckningsblocket. En snabb titt för att konstatera att det var rätt block och så ner med det i ryggsäcken.

Hurra! tänkte jag. Jag har lyckats! Om jag nu bara kan hitta och fixa det där felet så jag kan komma härifrån.

Jag satte mig vid datorn och försökte igen.

Nu funkade allt. Jag provade igen och det funkade fortfarande. Felet hade försvunnit lika spårlöst som det hade kommit.

Lennart Persson kom in i rummet med fakturan och ställde sin fråga och jag besvarade den.

- Bra, då är jag nöjd, sa han. Jag ska se till den blir betald på en gång.

- Bra, sa jag. Jag tror att jag har hittat felet. Det ska snart vara fixat.

- Okej, jag ska inte störa dig mer.

Felet var och förblev spårlöst försvunnit. Jag satt ändå kvar och fördrev tiden med att bita på naglarna. Jag vågade inte ens spela Minesweeper eller surfa på nätet eftersom skärmen är direkt synligt när man kommer in genom dörren.

En halvtimme senare knallade jag ut i friska luften. Då kom reaktionen. Jag kände mig alldeles vimmelkantig.

Måste bort från den här gatan, tänkte jag. Bara lite längre bort.

Några minuter senare slog jag mig ner på en uteservering och beställde in kaffe och ett stort glas isvatten.

Fast länk

Torsdag 2000-08-03: Hos polisen

- Och hur kom det sig att du tittade bakom bokhyllan? frågade Mårten Holmberg.

Jag visste att den frågan skulle komma. Jag hade funderat på ett lämpligt svar, men inte kommit på något som skulle undvika att jag trasslade in mig i en härva av motsägelser.

- Jag drömde att den skulle ligga där, sa jag.

- Du drömde att den skulle ligga där?

- Ja.

- Jag hoppas att det är sant. Du är säker på att du inte har någon bättre förklaring? Om du har det är det bäst du klämmer fram med den nu.

- Det är helt sant. Jag drömde. Jag kommer inte att ändra mig hur mycket du än frågar.

Han fortsatte att fråga mig om drömmen och UFO-förbundet en bra stund. Till slut sa han:

- Okej, vi kommer inte längre. Vi får anta att du talar sanning om drömmen. Det skulle vara typiskt Nick att slutföra sitt uppdrag efter döden, om han nu är död. Inte för att jag tror på spöken. Det var kanske något du såg eller hörde på UFO-förbundet som fick dig att fatta misstankar, men utan att du var klart medveten om det i vaket tillstånd. Sånt har hänt förr.

Han lämnade rummet och kom tillbaka med en mapp. Ur den plockade han fram ett fotografi och räckte över till mig.

- Känner du igen den där mannen?

- Nej, sa jag direkt.

- Titta ordentligt innan du svarar.

Bilden visade en man i fyrtioårsåldern med begynnade grått hår.

- Nej, sa jag. Jag känner inte igen honom.

Han räckte mig en annan bild.

- Den här då?

Bilden var i svartvitt. Den mannen var också i fyrtioårsåldern.

- Är det nytaget? frågade jag.

- Gör det någon skillnad?

- Det är något bekant med honom.

- Okej, titta mer. Försök komma ihåg i vilket samband du har sett honom.

Jag tittade.

- Det är Lennart Persson, sa jag. Eller han som kallar sig det... Då skulle det alltså vara den där miljardären. Han har bytt frisyr.

- Du är säker på det? Trots frisyren?

- Ja. På ögonen och näsan.

- Den här bilden då?

Ännu en man omkring fyrtio, kanske lite yngre än de andra två. Jag tittade pliktskyldigt på bilden en stund, men jag kände inte igen honom heller.

- Okej. Bra. Då får jag tacka så mycket för informationen.

Jag visades ut.

Kände mig som urblåst ägg. Allt hade han frågat mig om, men han hade elegant undvikit att svara på mina frågor eller berätta något för mig om vad polisen visste. Jag fick inte ens veta vilka personer de andra bilderna föreställde.

Irriterande.

Fast länk

Fredag 2000-08-04: Semestrar

Hela veckan har det pratats semestrar på fikarasterna. Så även på fredagsfikat. Det finns tydligen bara två godtagbara sätt att tillbringa semestern.

Det ena är med hårt fysiskt arbete i sommarstugan eller trädgården. Staketbygge, lekstugebygge, släpa sten eller lägga om taket är alla godtagbara aktiviteter.

Det andra sättet är utomlandssemester, som i sin tur kan uppdelas i två typer beroende på hur den sliter på kroppen. Den ena innefattar strapatsrika resor som fotvandring i Himalaya eller krokodilsafari i Australien. Den andra kan innebära lättare fysiska aktiviteter som simning eller strandraggning, men är huvudsakligen påfrestande för levern. Klas hade haft en sådan semester.

- Jag är så jävla trött på Tequila Sunrise.

- Med Mel Gibson?

- Nej, med blodapelsin.

- Tequila kan jag inte dricka längre. Drack för mycket på gymnasiet...

- Vätskebalansen är väldigt viktig när det är så hett. En klunk öl, en klunk vatten. Det höll jag stenhårt på.

- Peter vill visst säga något.

- VÄLKOMNA TILLBAKA! skrek Peter. Trevligt att se att så många av er här solbrända och pigga och nyktra.

- Menar han nytra, månne?

- Undrar vad jag ska göra i helgen? Åka vattenskidor, segla till Sandhamn eller titta på gay pride. Jag kan inte bestämma mig.

- Då kan du väl jobba i stället.

Jag gick därifrån. Jag hade inget att tillföra samtalet. Yngve reste sig också. Undrar just om han hade haft en aktiv semester?

- Nja, sa han. Jag övade mig att ligga på rygg och titta upp i taket. Det var inte så lätt. Fick ofta lust att gå och upp göra något, men jag motstod frestelsen.

Han stannade på tröskeln till sitt rum.

- Kan du tänka dig? sa han. Det är en fläck i taket ovanför sängen. Det har jag aldrig lagt märke till förut.

Fast länk

Måndag 2000-08-07: Avslut

Jag hade inga kundbesök idag, utan småpysslade på kontoret. Peter informerade mig om kundernas betalningsstatus.

- Du kan åka till det där bokförlaget när du vill, sa Peter. De har betalt den där gamla fakturan från i våras. Inklusive dröjsmålsränta.

- Bra, sa jag. Då åker jag nog dit i morgon.

- Det där tefatspanarna...

- UFO-förbundet?

- Ja, just det, sa Peter. Pengarna kom in i fredags. De kanske är knasiga, men de tycks i alla fall vara hederliga och rättskaffens människor.

/Arne

Ursprungligen publicerat den 16:e augusti:

Mårten Holmberg, kriminalkommisarien som jag överlämnade Nicks anteckningsbok till, ringde mig idag. Han meddelade att de tack vare upplysningarna i anteckningsboken hade gripit hela ligan och säkrat hållbara bevis.

- Vi hittade inga spår av Nick, sa Holmberg. Vi kan inte bevisa att de har dödat honom, men det gör strängt taget det samma. Vi har säkra bevis för att de har mördat Lennart Persson och två andra personer. Det räcker. Du har läst anteckningsboken?

- Ja.

- Kjell har vi hittat. Han satt inspärrad i en cell i UFO-förbundet. Doktor Todesliebe hade experimenterat med olika droger på honom. Jag vill inte gå in på detaljer, men läkarna säger att han har en sportslig chans att med tiden tillfriskna fullständigt.

Det blev tyst.

- Hm, sa Holmberg. Du sa inget då, men jag fick intrycket att du var nyfiken på vilka personerna på fotona var?

- Ja, väldigt nyfiken.

- Den ene var Nick och den andre den riktige Lennart Persson.

- Jag misstänkte nästan det, sa jag.

- Vem var vem då, tror du?

- Är det en kuggfråga? Hm, den förste såg så tråkig och alldaglig ut att jag gissar att det var Lennart Persson...

- Det var Nick.

- Är det sant? sa jag.

- Svårt att tro att han var privatdeckare när man ser fotot, eller hur?

- Ja.

Det blev tyst igen.

- Hm, sa jag. Jag förstår vad du menar.

Fast länk

Tisdag 2000-08-08: Åter på bokförlaget

Det var trångt när jag var på bokförlaget tidigare (18/5) men inget mot vad det var nu. De hade flyttat datorerna till en liten skrubb bakom konferensrummet. Jag får väl trösta mig med att jag åtminstone slapp dela skrubben med någon.

Om de bara inte haft sammanträde när jag satt där skulle jag säkert ha fått mycket gjort. Det var svårt att låta bli att lyssna.

- Som ni kanske har hört har Hasse fått för sig att det dags för oss också att ge ut IT-böcker...

- Vi vet ju ingenting om...

- Därför ska vi nu ha en förutsättningslös brainstorming för att sparka igång det här projektet.

- Helt förutsättningslös? Vi kan alltså hitta på vad vi vill?

- Javisst. Vi har fria händer.

- Budgeten då? Jag har aldrig hört att Hasse nånsin...

- Budget och budget. Det får inte kosta för mycket förstås. Vi kan inte betala en massa dyra experter för att skriva böckerna och böckerna måste vara gångbara för en bred publik. Men vi är inte här för att diskutera budget. Här det gäller att komma fram med ett koncept för bokserien...

- Jag har tittat på en del koncept. De där Dummies-böckerna tycks vara populära. Det finns även The Complete Idiot's Guide...

- Jag har aldrig fattat vem det syftar på.

- Va?

- Ordet idiot. Är det författaren eller läsaren som är en idiot?

- Det är klart det är läsaren. Det fattar ju vem som helst. Vem skulle läsa en bok skriven av en...?

- Det är kanske vårt koncept. Böcker skrivna av idioter. Läsaren känner sig överlägsen författaren och tänker: Kan han så kan jag...

- Vi behöver ett namn...

- Det är för mycket engelska i IT-branschen. Dummies. Jag tycker vi ska användas svenska.

- Windows för puckon?

- För plantor? Värstingar? Skolkare? Dörrvakter? Hemlösa?

- Lugn, lugn! Jag hinner inte skriva...

- Känns som vi är lite fel ute. Vi måste ha ett innehåll också...

- Hemlösa är kanske inte så dumt. De kan sälja böckerna på gatorna och så kan vi hitta på en success story om en hemlös som tack vare våra böcker blev stjärnprogrammerare på WM-data och numera bara bor ute på somrarna när det inte regnar...

- Ska vi ljuga menar du?

- Vi kan väl klä ut någon smart kille till hemlös, betala honom bra och låta honom vara hemlös i två veckor...

- Och ha kvällstidningsmurvlarna grävande här resten av året?

- Det var bara en tanke. Hitta på nåt bättre själv.

- Lugn, vi lämnar namnfrågan därhän tills vidare. Jag har skrivit upp alla förslag. Nu har vi faktiskt redan två tänkbara manus som Hasse har fått tag på...

- På golfbanan förmodar jag.

- Vi kan se om vi kan hitta något gemensamt mellan dem och få ihop de till en serie. Först är det ett styrelseproffs som har skrivit en bok om PowerPoint. Enligt Hasse är han är en riktig PowerPoint-guru. Han har hållit lysande PowerPoint-presentationer för alla viktiga styrelser här i landet och även utomlands. Till och med Bill Gates blev imponerad...

- Vem är Bill Gates?

- Hm... hans titel är Praktisk Power Point och Presentations Teknik. Han är en obotlig särskrivare. Vi måste rätta det om vi ska ge ut den.

- Ja, vi måste tänka på kvaliteten.

- På något sätt verkar inte de tidigare namnförslagen passa ihop med den boken.

- Jag förstår vad du menar. Nästa manus är från den där unge mannen som jag fick hedersuppdraget att refusera i våras. Hasses väns son, ni vet. Tyvärr var jag kanske lite väl diplomatisk. Jag hintade diskret att han borde ägna sig åt vad som helst utom att skriva. Han har skickat in ett nytt manus.

- Bättre?

- Jag begriper ännu mindre. Titeln är Grundläggande cracking och roliga HTML-experiment. Jag var tvungen att åter be min grabb förklara. Det är tydligen en massa tips om hur man bryter sig in på Internetsajter och lägger in roligare HTML-kod på webbsidorna.

- Det är väl olagligt...

- Han har en sort brasklapp, eller disclaimer som han kallar det, där han förklarar att teknikerna i boken är olagliga att tillämpa och att syftet med att lära ut dem är för att man ska känna igen dem för att kunna skydda sig mot dem och att författaren friskriver sig från eventuellt tråkiga följder typ långvariga frihetstraff...

- Det låter som Handbok för hembrännare. Var det vi som gav ut den?

- Nej.

- Vi kommer ingenstans. Jag tycker vi refuserar båda de där manusen och låter en billig IT-expert skriva en bok.

- Och hur hittar man en sån?

- Den där konsulten som har varit här några gånger. Han verkar kunnig och den där Peter verkar inte ge honom så hög lön...

- Hur vet du det?

- Därför att Hasse har sagt att Peter var den enda människa han träffat som är snålare än han själv.

- Hm, han kanske är billig, men såna där IT-snubbar brukar skriva som krattor. Bara en massa stavfel, särskrivningar och engelsk jargon.

- Ja, vi måste tänka på kvaliteten.

- Det var bara en tanke.

Fast länk

Tisdag 2000-08-15: För lite vitlök

Jag har inte ätit så mycket vitlök som jag borde. En smittbärare för mycket har kommit nära mig. Lite matt är jag, men inte förkyld. Än. Det kan gå över om jag inte låtsas om något. Jag har inte tid att bli sjuk.

Tur att jag inte hade ätit vitlök inför kundbesöket igår. Jag satt intill en tjej och förklarade för henne hur hon skulle använda alla finesser på våra webbsidor. Hon satt vid tangentbordet och jag förklarade hur hon skulle göra.

Det var länge sedan jag insåg att det är meningslöst att visa hur man ska göra. Det är som att försöka hitta i en stad genom att åka med någon som hittar. Man måste själv sitta vid ratten eller vid tangentbordet. Läraren ska sitta bredvid.

Det är en pina att sitta bredvid, vare sig det är i passagerarsätet eller bredvid tangentbordet. Alla andra skriver långsammare än en själv. Det är svårt att motstå frestelsen att själv slå den där svårförklarade tangentkombinationen eller att lägga handen på musen och visa hur den ska föras.

Nu för tiden brukar jag sitta på händerna. Väntandet medan hon knappar på tangenterna är svårare att hantera, men jag blir bättre och bättre på att fylla pausen med mina egna tankar och dagdrömmar. Tidigare försökte jag prata för att sysselsätta mig i pausen, men jag insåg att få klarar att lyssna och lära sig nya knapptryckningar på samma gång.

Jag tänkte på Karin, tjejen som jag träffade på festen förra månaden. Hon ringde mig igår och undrade om jag kan komma över någon kväll den här veckan och hjälpa henne med datorn. Det är klart jag lovade att komma. Även om det är mycket på jobbet den här veckan så gäller det att ha prioriteringarna klara för sig.

Inte för att det är något mellan oss. Hon sa direkt att hon bara ser mig som en vän. Numera kan jag hantera det. Jag kan umgås med tjejer utan att falla huvudstupa och bli olyckligt kär.

Fast länk

Fredag 2000-08-18: Hemma hos Karin

Karin hade en välstädad lägenhet och två katter.

Hon var inte riktigt klar med maten när jag kom, så medan hon stod i köket meckade jag med datorn. Hon hade nyligen köpt bredband, vilket ännu inte hade utvecklat sig till ett problem eftersom det nyinköpta nätverkskortet låg kvar i sin kartong bredvid datorn.

En del skulle jag påstå att jag är vidskeplig. Jag har min lilla ritual innan jag ska installera något i en dator. Först läser jag igenom bruksanvisningen noga, sedan undersöker jag datorn för att se om den uppfyller alla krav och funderar på om det är någon särskild omständighet som kan ställa till problem. Först därefter sätter jag igång.

Den här datorn var tillverkad förra året och det var inga konstigheter med den. Det borde bara vara att sätta i kortet, starta den, stoppa in disketten med drivrutinen och svara på några frågor. Jag gjorde detta och allt gick som förväntat. En skeptiker skulle hävda att det hade gått lika bra utan ritualen och det kanske han har rätt i, men varför chansa?

Jag var lite förvånad över att det hade gått så lätt och var glad för att jag inte hade behövt använda trumfkortet som jag hade gömt i plånboken - en lapp med Yngves hemtelefonnummer.

Bordssamtalet började lite tveksamt. Vi var nog lite spända båda två. Det lossnade när jag berömde henne för maten. Det var en gratäng påminnande om Janssons frestelse, men utan minsta spår av fisk. Hon berättade vad som var i, men jag har glömt det mesta. Sjögräs, dill och kanel var det i alla fall och potatis förstås. Gott var det.

När vi hade avhandlat maten och jag hade berättat om min tid som vegetarian (tre månader) och varför jag slutade (tråkigt vegetarisk lunchmat på de flesta lunchkrogar) jämförde vi våra mystiska erfarenheter.

- Tai Chi?

- Ja. Avatar?

- Lite grann. I Ching?

- Självklart. Kristallhealing?

- Sure. Tarot?

- Yes box.

- Yoga? Runterapi?

- Visst. Hypnos?

- Nej. Har du?

- Ja. Grafologi? Aura-terapi?

- Jadå. Internet?

- Det är väl inte mystiskt.

- Är det inte? Feng shui?

- Nej, sa jag.

- De nioende och tioende insikterna då?

- Nej.

Som mystiker är jag tydligen inte helt up-to-date. Det är följden av att jobba på en webbfirma omgiven av obotliga skeptiker. Man blir som de man jobbar med, vare sig man vill det eller inte.

- Tantrisk yoga? frågade jag.

- Hm... Du menar sexuell yoga?

- Ja.

- Nej. Har du verkligen hållit på med det?

- Tyvärr inte, sa jag. Och du?

- Det sägs att det inte är så kul som det verkar.

- Hur så, menar du?

- Öhh... Det är mest en meditation... mycket disciplin... det sexuella är väldigt nedtonat, nästan en bisak...

- Okej, jag förstår.

Riktigt intresserad blev hon när vi kom in på automatisk skrift.

- Du har verkligen hållit på med det? sa hon.

- Ja.

- Vilken metod använder du? Penna? Kassettbandspelare? Videobandspelare?

- Ingetdera. Skrivmaskin.

- Skrivmaskin? Det har jag aldrig hört talas om. Du menar en gammal hederlig manuell skrivmaskin?

- Nej, elektrisk IBM-skrivmaskin med kula.

- Du låter inte så entusiastisk. Funkar det inget bra? Fick du inga svar på dina frågor?

- Jo, det funkar bra.

- Fick du oklara svar?

- Nej, jag fick ett klart och tydligt svar.

- Men det är ju underbart. Jag måste få komma hem till dig och prova.

- Hm, undrar om den där skrivmaskinen fortfarande funkar. Måste kolla om jag har något färgband kvar.

- Ja, gör det, snälla Arne. Gör det.

Fast länk

Lördag 2000-08-19: Desserten

- Nu glömde vi desserten, sa Karin när jag stod i dörren i torsdags kväll. Den står färdig i kylskåpet.

Jag tackade artigt nej till att stanna en stund till. Det var redan sent med tanke på att jag skulle vara på jobbet senast halvåtta morgonen därpå. Ett par minuter hade jag kunnat avvara, men man kan ju inte bara kasta i sig desserten och sedan resa sig och gå.

Väl hemkommen insåg jag att jag ändå inte skulle kunna somna direkt. Då kunde jag lika gärna skriva i dagboken.

På något sätt som inte riktigt minns tog jag mig till jobbet på fredag morgon och knallade in till Peter exakt 07.30.

- Det var punktligt, sa Peter. Okej, då åker vi.

Vi skulle till ett heldagsmöte i Uppsala. Vi kom tillbaka först vid femtiden.

Idag vaknade jag halv elva.

Karin hade velat komma till mig nu i helgen och prova på automatisk skrift, men jag sa att jag inte skulle hinna fixa till skrivmaskinen. Det var sant på sitt sätt, men huvudskälet till mitt nej var att lägenheten inte är i ett sådant tillstånd att jag vågar släppa in en kvinna över min tröskel. Det har visserligen sett värre ut vid vissa tidigare tillfällen, men inte mycket värre. Dessutom måste jag jobba även den här helgen.

Nu börjar jag ångra mig. Med lite självdisciplin borde jag ha hunnit med både städning och jobb till söndag lunch och hon kunde ha kommit på eftermiddagen eller kvällen. Nu är det för sent.

Trevlig tjej, Karin. Kanske alltför intresserad av det mystiska. Men ändå...

Inte för att jag har fallit huvudstupa för henne. Inte alls.

Har jag fallit är det bara en aning.

Fast länk

Tisdag 2000-08-22: Dålig kvalitet

Jag hann både jobba och städa i helgen. Någorlunda. Åtminstone de synliga delarna av lägenheten.

Karin kommer hem till mig i morgon kväll. I morgon bitti är det bäst att jag inte försover mig, så att jag kan gå hem tidigt med gott samvete. Jag ska ju hinna laga mata innan hon kommer. Jag hittade min gamla vegetariska kokbok när jag städade.

I morse försov jag mig, trots att väckarklockan står i fönstret. Jag hade klivit upp, vickat på persiennerna och släppt in ljuset, och lagt mig bara en liten stund till.

När jag var på väg till bussen kom jag på att SL-kortet gick ut igår. Eftersom klockan var över nio hade tobaksaffären vid busshållplatsen öppnat. Normalt handlar jag aldrig där. Det var bara en man före mig i kön, så jag räknade med att det skulle gå fortare än att springa runt huset till pressbyråkiosken.

- Är inte det här tidningen som kallar sig den enda riktiga kändistidningen? frågade mannen framför mig.

- Hur så? frågade tobakshandlaren.

- Nja, jag tycker inte kändisarna är någe vidare. En del var kanske riktiga kända kändisar för ett halvår sedan, men nu är de inte alls så heta. Vem sjutton tror du vill läsa om dem?

- Inte vet jag, men...

- En del är bara halvkändisar. Eller kvartskändisar. Skvallret är inte alls så snaskigt som man vill skulle vilja ha det. Säger min fru alltså...

- Vi byter inte...

- Säg det själv till min fru. Den här tiden i månaden är hon inte nådig.

- Jag säljer bara tidningar. Vi kan inte ta tillbaka sålda tidningar. Hur ska jag kunna veta att hon inte har läst den?

- Mitt hedersord.

- Snälla herrn, sa tobakshandlaren. Hur tror du jag skulle få några tidningar sålda om jag skulle lita på folks hedersord?

I den korta tystnad som följde på den frågan försökte jag bryta mig in.

- Ursäkta mig, sa jag. Jag skulle bara vilja köpa...

- Men vänta nu, sa tobakshandlaren till mannen. Var det inte du som var här förra veckan och ville byta en Aktuell Rapport för att brudarna inte var tillräckligt sexiga? Då sa du att du var ungkarl och du bara ville se de allra...

- Okej då. Jag har väl ingen fru för tillfället. Även om jag är född till man har jag väl rätt att läsa kändistidningar...

- Ja ja ja, jag sa väl ingenting om...

- Och rätt att ställa rimliga kvalitetskrav. Även om jag råkar vara man.

Fast länk

Onsdag 2000-08-23: Dörren

Jag skriver så långt jag hinner.

Jag var inte klar med maten när Karin ringde på dörren. I synnerhet vegetarisk mat tar alltid längre tid än man tror att tillaga. Medan jag stökade i köket pysslade Karin med något i vardagsrummet.

Vi kastade inte i oss maten, men våra tankar var någon annanstans. Det blev inte så mycket sagt. Hon var förväntansfull, förmodar jag, medan jag var smånervös. Andarna är inte att lita på. De har inte rätt att berätta direkta lögner, men inget hindrar dem från att ljuga genom att servera ett korn av sanning nedrörd i en gryta av allmänt svammel. Inget roar dem mer än att säga exakt det man inte vill höra.

Efter maten visade Karin vad hon hade gjort i vardagsrummet. Persiennerna var nedragna, det doftade rökelse och det brann levande ljus.

- Är det inte mysigt? sa Karin.

- Jag hade tänkt att vi skulle sitta i köket.

- I köket... men... men...

- Det enda lysrör jag har finns i köket.

- Lysrör? Du tänker väl inte...? Men stämningen...

- Jag har alltid gjort det i lysörsbelysning.

Jag försökte förklara att det var något speciellt med lysrör. De flimrar med en viss frekvens, vanligen så hög att man inte märker det, och det sägs att flimrandet håller tillbaka andarna så att de inte blir för kraftfulla. Mina förklaringar gick inte fram - kanske var vi på olika våglängder.

- Snälla Arne, sa hon och strök mig på kinden. För min skull. Jag är säker på att stämningen är viktigare än flimret.

- Okej då, sa jag. Vi provar på ditt sätt. Om det inte funkar flyttar vi ut till köket. Okej?

- Okej.

- Du får flytta på några av de där ljusen på bordet så vi får plats med skrivmaskinen.

Hon flyttade ljusen och jag bar in skrivmaskinen.

- Ska du sitta vid skrivmaskinen? frågade Karin. Eller kan jag klara av det själv? Blir det lättare att få fram frågan om jag sitter där?

- Det är ganska enkelt att lära sig, sa jag. Om du kan skriva utan att titta på tangenterna, förstås. Annars blir det väldigt svårt att tyda utskriften efteråt...

- Det kan jag inte. Då måste du skriva. Det kanske blir bättre kontakt om jag håller i dig? Och så känner jag mig mer delaktig...

- Ja, det är nog bra att du håller i mig. Men du får inte hålla så du hindrar mig att skriva. Inte i armen.

- Okej. Är det här bättre?

- Ja. Då försöker vi. Du måste vara helt tyst.

- Som en mus. Lita på mig.

- Du måste vara tyst även om det inte verkar hända något. Det tar en stund att sjunka ner i transen.

Jag slöt ögonen. I det första steget ska man bara bli medveten om kroppen, hur man sitter och hur det känns. Fingrarna på tangentbordet, ryggen rak, hennes hand på mitt lår. Skulle det fungera i den här belysningen och med henne intill mig? Skulle hon hålla tyst även om det drog ut på tiden? Ljud kan man hantera, men ord aktiverar för många hjärncentra och då är det bara att börja om från början.

Jag gick vidare i ritualen. Tankar. Många tankar. Det är okej. Tricket är att inte engagera sig. Låta tankarna flyta förbi. Som de inte vore ens egna tankar.

Djupare, djupare. Så kände jag en ström av ord passera genom hjärnan och fingarna började skriva. Orden passerar vanligtvis för snabbt förbi genom fingrarna för att man hinna förstå något, i alla fall direkt. Däremot kan orden ge upphov till drömmar. Jag minns att jag vandrade genom ett kargt berglandskap med Karin när jag väcktes av ett avgrundsvrål.

- Arne! Vakna! Snälla Arne! Du måste vakna! Det är en dörr här! Ska det vara det?

Jag öppnade ögonen. Papperet satt inte längre kvar i skrivmaskinen.

- Dörr? Det är bara sovrumsdörren. Lugna dig.

- Det är inte en vanlig dörr. Titta på den, och läs vad du har skrivit.

Jag tittade på dörren och förstod vad hon menade. Dörren fanns inte där. Dörröppningen ledde ut i ett berglandskap liknande det jag hade sett i drömmen, men med skillnaden att det var natt och inte dag som i min dröm.

Jag tog papperet ur Karins händer och läste:

Kära Karin!

Du undrade alltså hur du kan finna dig själv.

Det är otaliga människor som har ställt sig den frågan sedan tidernas begynnelse. Nästa lika många har försökt besvara den.

Någon förespråkar meditation och ett stillsamt liv, ty har inte en vis man sagt att allt kommer till den som väntar?

Andra förespråkar att man ska undvika det stillsamma livet och kasta sig ut i världen, ty har inte en vis man sagt att den som söker skall finna?

Åter andra förespråkar att man ska gå vidare till nästa fråga som lyder: "Vad är det jag vill göra när jag har funnit mig själv?" Har inte en vis man sagt att som man frågar får man svar?

Personligen tycker jag att alla de där svaren flyr undan själva frågan. Vi kan i stället erbjuda dig att utan kostnad för dig testa vår nya dimensionsdörr. Den leder dig direkt till de trakter där du senast sågs till och därifrån är det bara att följa spåret tills du hittar dig själv.

Detta är en betaprodukt och vi ansvarar inte för följderna av dess användning. Närmare upplysningar om vårt friskrivande från ansvar hittar du på andra sidan dörren i pärmen med licensavtalet. Licensavtalet träder i kraft i ögonblicket du kliver igenom dörren.

God jakt och lycka till.

Fortsättning följer.

Fast länk

Torsdag 2000-08-24: Madrassen

Dimensionsdörren är kvar. Jag drömde om den i natt:

Ett ungt par vill byta sin etta mitt inne i stan mot min lägenhet och jag visar dem runt. De kommer fram till dimensionsdörren.

- Jag trodde det här var en tvåa, säger han. Det här ju bara en etta, och så är det en öppen dörr rätt ut på bakgården.

- Men vi ville ju komma närmare naturen, säger hon. Det där är ingen bakgård. Det ser lite kalt ut bara. Finns det några träd?

- Och finns det någon sjö?

- Jag vet inte, säger jag.

- Brukar du inte promenera där ute? frågar han.

- Det har aldrig blivit av.

- Vi blev lovade en tvåa, säger han.

- Det finns ett sovrum, säger jag. Man kan klättra in genom fönstret från gatan. Jag har en stege stående utanför. Den kan ni få med i bytet. Det är en jättefin lättmetallsstege. Jag behöver den inte längre.

- Vi kan väl åtminstone gå ut och titta innan vi bestämmer oss, säger hon.

De går ut. I samma ögonblick försvinner dimensionsdörren.

Jag vaknar.

Karin sover fortfarande. Jag har lovat henne att följa med om hon väljer att gå igenom dörren. Hon har inte bestämt sig än.

- Jag måste sova på saken, sa hon. Mormor sa att man alltid ska sova på saken. Det känns kanske bättre i morgon när det är ljusare. Får jag sova över här hos dig?

Hon tittade på dimensionsdörren.

- Jag kan inte gärna ta med mig dörren hem.

- Visst får du sova över, sa jag. Men var? Inte i sovrummet i alla fall.

- Soffan då? Nej, den är för liten.

- Allt jag har är en madrass i garderoben.

- Vi kan sova på den båda två. Jag lovar att inte ta upp så mycket plats. Jag ligger väldigt stilla när jag sover.

- Om det är okej för dig så, sa jag.

- Snarkar du?

- Inte vad jag vet. Och du?

- Inte vad jag vet.

Jag passade på att uppdatera dagboken medan hon låg i badet.

Vi låg skavfötters med varsitt täcke på madrassen. En stund låg vi tysta. Sedan sa Karin:

- Har du hört folk berätta om hur de har delat säng med någon av motsatt kön?

- Du menar att bara sova i samma säng?

- Mmm, sa hon och lät handen glida upp längs mitt ben. Har du hört hur de skryter med att inget hände?

Fast länk

Torsdag 2000-08-24 - kväll: Genom dörren

Anden skulle aldrig fått plats i en flaska. Däremot skulle han kunna passa som dörrvakt om någon hade klätt honom i uniform. Fast han ville inte hindra oss att gå igenom dörren.

Tvärtom.

- Vet ni vad det kostar att hålla en sån här dimensionsdörr öppen? sa anden.

Vi skakade båda på huvudet.

- Var glada för det, ni, sa anden. Tänker ni gå genom idag eller i morgon?

- Jag vet inte riktigt, sa Karin. I kväll kanske... eller i morgon... eller...

- Vi är inte vana med kunder som beställer dörröppning och sedan inte går igenom, sa anden. Vi är vi servicemajndade nu för tiden, väldigt servicemajndade, men det finns gränser.

- Har man ingen ångervecka? sa Karin.

- Har du inte läst licensavtalet?

Karin skakade på huvudet. Det såg ut som om hon höll på att börja gråta.

- Det ligger ju på andra sidan dörren! skrek jag.

- Se till att masa er dit då! morrade anden. Nu är jag trött på det här svamlet. Här ger vi damen hennes livs chans och så går hon bara omkring och grubblar på om hon vågar ta den. Jag har inte hela dagen på mig. Jag har andra dörrar att ta hand om. Ni får tio minuter på er att be era böner, packa eller göra det ni brukar göra innan ni går genom dörrar.

-oOo-

Jag hann slänga ner lite grejer i min stora ryggsäck. Dörren försvann när vi passerade genom den. Då behöver jag i alla fall inte fundera på att köpa stege när jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka.

Stämningen var inte på topp. Ingen av oss sa ett ord. Jag plockade upp licensavtalet - en femhundrasidig lunta. Jag trodde inte Karin ville läsa det, men papperet kan komma väl till hands för att tända en brasa.

Som på en tyst överenskommelse började vi gå. Vi stod på en kal bergsknalle och det fanns inget intressant att titta på. Vi följde en liten stig. Enstaka träd växte här och där längs stigen.

Lustigt nog såg vi både tallar och palmer, ibland nästan sida vid sida. Jag plockade upp ett par nerfallna kokosnötter. Senare på dagen hittade vi både bananer och äpplen (dock inte på samma träd).

Humöret steg sakta.

Även om vi blivit inkastade i den här världen, så måste jag erkänna att jag börjar tycka om den. Vädret är bättre än i Stockholm (vilket kanske inte säger så mycket) - omkring tjugofem grader varmt - och maten växer på träden.

Sent på eftermiddagen kom vi fram till en liten sjö. Det var skönt att kasta av sig kläderna och svalka sig i det klara och rena vattnet.

Nu är det kväll. Vi ligger i ett vindskydd byggt av timmerstockar. Resterna av en lägereld utanför tyder på att någon har varit här strax före oss, kanske så sent som igår.

Karin ligger på min arm. Hon sover redan. Jag är sömnig. Måste vara den friska luften. Jag behöver nog inte plocka fram licensavtalet för att kunna somna.

Fast länk

Fredag 2000-08-25: Vandringen

Ännu en dag har flutit iväg. Går tiden fortare här?

Jobbet och den vanliga världen känns avlägsna. Jag är förvånad att mitt dåliga samvete tiger så tyst och stilla. Jag drabbades bara av ett enda litet stygn av samvetskval tidigare idag. Jag mailade Peter igår morse att jag ville vara ledig torsdag och fredag, men jag inser att det är en väldigt kort förvarning.

Samtidigt kom jag att tänka på Karins katter.

- Ingen fara, sa hon. De är hos exet. Vi har gemensam vårdnad. Konstigt, förresten. I onsdags fick jag ett ryck att betala alla räkningar, trots att den sista inte är förrän nästa vecka. Har du betalt dina räkningar?

- Jag har autogiro på det mesta. Om bara lönen kommer in i tid på kontot är det lugnt.

För nytillkomna läsare bör jag kanske förklara hur jag bär mig åt för att uppdatera dagboken. Vi har sett en del underligheter i den här världen, men än så länge inget Internet-café. Jag använder Victorias lilla svarta: ett svart kort som jag alltid bär med mig i plånboken. Kortet är en kombinerad webbläsare och Internet-förbindelse, men det fungerar bara när det inte finns någon annan Internet-förbindelse på platsen. En gång när jag var på bio kunde jag använda kortet för att besvara ett mail, men i övrigt har det stenhårt vägrat att fungera i civiliserade trakter.

I natt sover vi i en palmhydda uppe på en kulle.

Vi ser silhuetten av en stuga på en bergknalle långt borta. Det lyser från ett fönster. Undrar vem som bor där?

Vi tror att vi ska hinna dit under morgondagen, även om vi lärt oss under dagen att allt är mycket längre bort än det verkar. Kanske beror det på den klara luften, kanske på att horisonten befinner sig längre bort än vi är vana vid.

Vi har ändå ingen brådska. Kommer vi inte fram i morgon kommer vi fram i övermorgon. Strunt samma vilket.

Fast länk

Lördag 2000-08-26: På väg mot stugan

Mycket riktigt visade sig vägen till stugan vara längre än den först verkade.

Vi såg redan igår kväll att det ligger en dalgång mellan vår kulle och bergknallen med stugan, men vi anade inte hur djup den var. Först vid tvåtiden idag nådde vi botten av dalgången.

Där flöt en bred fjällbäck. Vi trodde först att vi skulle behöva vada över den, men så fick vi syn på en träbro några hundra meter nedströms. Vi slog läger på andra sidan bron och vilade ett par timmar innan vi fortsatte uppåt.

På vägen uppåt upptäckte jag att Victorias kort inte längre fungerade.

Gamla vanor dör inte så lätt, och även här brukar jag kolla min mail med jämna mellanrum. Som minnesgoda läsare vet är det bara jag som kan se den virtuella datorskärmen som svävar i luften framför mig. På något sätt kopplar kortet in sig direkt i min hjärna, eller möjligen på synnerven. I vilket fall kan jag surfa när som helst utan att Karin märker det, utan möjligen på att jag blir ännu mer världsfrånvänd än normalt.

För att inte tala om hur världsfrånvänd jag blev när kortet inte längre fungerade och jag bara grubblade på varför och grämde mig för att jag inte längre kunde uppdatera dagboken.

I kvällningen hittade vi en grotta och där bestämde vi oss för att övernatta. Till min stora glädje upptäckte jag att kortet fungerade igen, fast bara inne i grottan. Skärmen slocknar direkt om jag går ut ur grottan.

Konstigt.

Fast länk

Söndag 2000-08-27: Bredbandseremiten

Vi nådde krönet tidigt på eftermiddagen. Framför oss sträckte ett landskap med mjuka kullar ut sig. Bergnknallen med huset var den högsta punkten i detta landskap. Vi gissade att det skulle ta minst en timme att gå dit.

Tidigt på kvällen kom vi fram. En man i jeans och t-tröja väntade på oss utanför huset. Det var något bekant över honom.

- Dig känner jag igen, sa han när vi kom närmare.

- Yngve! sa jag.

- Yngve? Jag kommer inte ihåg mitt namn, men Yngve var det då inte. Dig känner jag inte igen.

Han vände sig till Karin.

- Det är dig känner jag igen, sa han. Karin, eller hur?

- Ja, sa hon, men hur kan du veta det? Jag känner inte igen dig. Vem är du?

- Det var många frågor på en gång. Ska vi ta dem där inne? Ni är säkert hungriga efter vandringen.

Vi följde efter honom in i huset. Det var ett stenhus och rummet vi kom in i föreföll vara en kombination av kök, matsal och vardagsrum. Ett stort träbord dominerade rummet. På ena långsidan av bordet stod en träsoffa, och fyra gammaldags tunga trästolar stod vid bordets övriga sidor.

- Så mysigt du bor, sa Karin. Gammaldags, men ändå fräscht.

- Ja verkligen, sa jag för att ha något att säga.

- Tackar, tackar, sa mannen som inte var Yngve. Det är kanske lite enkelt, men jag trivs här. Ska vi beställa mat? Går det bra med pizza?

- Beställa? sa jag. Ja, gärna, om det inte är något besvär.

- Gärna, sa Karin. Om det inte är...

- Inget besvär alls.

Eremiten gick bort till ett av hörnen. Först då såg jag att det stod en dator där. Han satte sig vid den.

- Pizza alltså, sa han. Vilken sort vill ni ha?

- Finns det Marinara? frågade jag.

- Javisst.

Han knappade på tangentbordet.

- Och vad vill du ha Karin?

- Något utan kött. Kanske tomat, ost och champinjoner.

Han knappade lite mer och reste sig sedan.

- Då var det klart.

Jag kom på att jag inte hade presenterat mig.

- Jag heter Arne, sa jag och sträckte fram handen.

- Trevligt att träffas, Arne, sa eremiten och skakade min hand. Mitt namn har jag glömt. Nu är jag rätt och slätt Bredbandseremiten.

Han vände sig till Karin.

- Vi kanske också ska hälsa, Karin.

Ett ögonblick blev båda stående mittemot varandra, som om de funderade på om de skulle kramas eller skaka hand. Så skakade de hand.

Det knackade på dörren.

- Kom in! sa eremiten.

En ande kom inglidande genom dörren utan att öppna den först. På något sätt bar han på tre pizza-tallrikar och tre ölflaskor med glas. Några ögonblick senare var bordet dukat och anden försvunnen.

- Var så god och sitt, sa eremiten. Hoppas att det går bra med öl. Jag glömde visst att fråga vad ni ville dricka.

- Hur kunde pizzorna komma så snabbt? sa Karin.

- Jag tror det är något fusk, sa eremiten. Jag tror inte de gräddar pizzorna i ugn. Jag tror att de trollar fram dem ur tomma luften, färdiggräddade. Men oroa er inte för den saken. De brukar bli goda ändå.

-oOo-

Nu tycker jag mig höra att Karin har klivit upp ur badet och är på väg hit till gästrummet. Karin blev salig när hon fick syn på badkaret. Jag blev salig när jag fick syn på datorn i gästrummet. Vi blev lika saliga båda två när vi fick syn på dubbelsängen.

Fast länk

Måndag 2000-08-28: De kommer aldrig tillbaka

Det satt fint att sova en natt i en riktig säng.

Bredbandseremiten har sagt att vi får stanna hur länge vi vill, men vi fortsätter nog ändå vår färd i morgon bitti. Karin vill fortsätta sitt sökande, och så finns det inte så mycket att göra här i krokarna.

Till lunch åt vi pasta med vitt vin. Till att börja med gick samtalet trögt. Sedan sa eremiten:

- Tassar vi inte omkring som katten kring het gröt? Karin, jag tror att du har en fråga du vill ställa till mig.

- Ähum... ja, det har jag nog, sa Karin. Jag undrar hur du kunde veta vem jag var. Har vi setts förut?

- Jag har sett dig förut, sa eremiten. Du gick tidigt igår morse.

Han fyllde på vin i allas glas innan han fortsatte.

- Din bortappade halva alltså. Inget att skämmas för, det är många kvinnor som har vandrat den här vägen och gästat mig, en halva åt gången.

- Kvinnor? sa Karin. Är det bara kvinnor som inte känner sig hela? Söker män aldrig efter sig själva?

- Det gör de nog, sa eremiten. Men de går aldrig den här vägen. Det finns många vägar. De få män som har gästat mig hade ett annat problem. De drogs mot den mörka sidan av Kraften.

- Sa du Kraften? sa jag.

- Du hörde rätt. Duktiga programmerare som samtidigt är utåtriktade dras ofta mot den mörka sidan av Kraften. De frestas att söka sig bort från programmeringen till marknadsföring och chefsjobb. De väljer att prata och göra Powerpoint-presentationer och petimeterstyra sina underordnade. En svår frestelse att motstå för vissa. Jag försöker leda tillbaka dem till den rätta vägen, men jag vet inte vilken väg de väljer när de väl lämnar mitt hus.

- Hm, sa Karin. Hur var det med mig? Du menar att jag... eller min andra halva... var här igår?

- Din undertryckta halva som normalt inte får komma till tals.

- Hur var hon?

- Som person menar du? sa eremiten.

- Öh, ja, vad annars?

- Hon var väldigt rak och framåt och visste precis vad hon ville. Hon ville ut och resa och uppleva världen och njuta av livet medan hon ännu var ung. Hon hade hållits tillbaka alltför länge... Är du säker på att du vill höra det här?

- Visst, visst! Fortsätt bara!

- Hon tyckte hon hade hållits tillbaka alltför länge... av din rädsla för förändringar och rädsla för att misslyckas och av din... puritanism.

- Jag är väl inte puritanskt! Jag tycker jättemycket om sex... om det bara är med rätt man vill säga.

- Det betvivlar jag inte alls, sa eremiten. Jag berättar bara vad hon sa. Det är inte säkert att det är hennes syn som är den rätta. Hon tyckte att du hade låtit en massa läckra karlar gå dig förbi genom din tveksamhet och ditt grubbel.

- Undrar om jag verkligen vill hitta henne, sa Karin. Jag vill inte bli som hon.

- Jag tror att det är meningen att du ska uppnå en bättre balans. Inte att din undertryckta halva ska ta över dig. Fast det får du ta med en nypa salt. Jag har aldrig träffat något som har funnit sig själv. De kommer aldrig tillbaka.

Fast länk

Tisdag 2000-08-29: Hållhaken

Vi lämnade Bredbandseremitens hus i morse, dock inte så tidigt som vi hade tänkt oss. Frestelsen att dra oss en extra stund i sängen blev oss övermäktig.

I natt sover vi en trädkoja uppe i en ek. Nu fungerar Victorias kort igen.

Igår när Karin badade passade jag på att prata grabbsnack med eremiten, det vill säga ta reda på vilken av oss som hade bäst utrustad dator. Det tröttnade jag snart på, eftersom eremitens datorer slog även min jobbdator med hästlängder. I stället frågade jag honom hur han hade hamnat i den här världen.

Han hade hjälpt ut en ande ur en flaska. Det är förvånande hur ofta andar blir inlurade i flaskor. Fortfarande kan man säga åt en ande att han omöjligen kan komma in i den där flaskan, och han måste genast visa att det kan han visst det. Man tycker de borde ha lärt sig vid det här laget.

Eremiten fick fick de vanliga tre önskningarna.

- Så du önskade dig hus, bredband och dator? sa jag.

- Nej, jag tackade nej. Jag har läst om så många som har strulat till sitt liv genom att önska helt fel saker, eller för att anden avsiktligt tolkar önskningarna alltför bokstavligt. Det fick vara för min del. Jag tyckte livet var ganska bra som det var just då.

- Det skulle jag aldrig ha klarat, sa jag. Jag kan aldrig tacka nej till något som är gratis.

- Jag blir alltid misstänksam när något är gratis.

- Hur kom du hit då? Ändrade du dig?

- Nej, anden deppade nästan ihop för att han inte fick tacka mig med sina tre önskningar. "Vi andar har också känslor", sa han. Han ville absolut göra något för mig. I ren desperation sa jag att jag kunde tänka mig ett nytt jobb. Jag funderade ändå på att byta och hade tittat på några, men var inte riktigt nöjd med något av dem.

- Va? Är det ett jobb att vara bredbandseremit?

- Va? Nej, det är en livsstil. Jobbet är att hjälpa andarna att dra igång deras Internetverksamhet. Det går trögt. De har ingen riktig känsla för modern teknik.

Han gick fram till fönstret.

- Det enda jag saknar här är riktiga skogar, sa han. Träd finns det här och var, men aldrig i några större dungar. Jag kan alltid återvända. Jag har en månads uppsägningstid. Det var mitt krav. Tanken var om jag kan återvända när jag tröttnar, skulle det ligga i andarnas eget intresse att se till att jag trivs här. Fast när jag var i stan...

- I stan?

Han pekade ut genom fönstret.

- Om ni följer den där vägen - det är den enda vägen för övrigt - kommer ni dit förr eller senare. Det är några dagsmarscher. Ni kan inte missa den. Det är synd att kalla den stad, förresten. Det är mer som en byhåla.

Han gick bort till bokhyllan intill datorn och tog fram en bok.

- Det här är mitt kontrakt.

Då såg jag att det var samma typ av bok som Karins licensavtal, förutom att den var ännu tjockare.

- Har du läst hela? frågade jag.

- Naturligtvis inte. Bara det som gäller villkoren för att återvända. De är vattentäta - trodde jag tills jag träffade den där kryphålsadvokaten som har kontor i stan. Han påpekade att andarna har en utmärkt hållhake på mig om de vill att jag ska stanna.

- Hm, vilken då? Är det inte enklare för dem att bara låta bli att öppna dimensionsdörren?

- Det vore för enkelt. Jag bor gratis här, och andarna förser mig med tre mål mat varje dag.

- Jaha...?

- Andarna behöver bara hota med att lämna en kontrolluppgift till skattemyndigheterna om att jag har haft fri kost och logi här under flera år.

Fast länk

Torsdag 2000-08-31: Dubbelgångaren

Vi vandrar fortfarande. Ja, inte för tillfället förstås. Nu ligger vi i en jordhåla och försöker sova. Det är inte så ruggigt som man skulle kunna tro. Golvet är täckt av halm ovanpå ett lager torr mossa.

Någon stad har vi inte sett till. Några dagsmarscher, sa eremiten. Önskar att han hade uttryckt sig aningen tydligare. Hur många menade han egentligen, och hur lång är en dagsmarsch?

I morgon måste jag maila Peter, om jag bara kommer på vad jag ska skriva. Sanningen? Tror nog inte det. Jag måste hitta på något bättre. En natts sömn kanske hjälper.

Konstigt att jag totalt har glömt bort jobbet. Jag borde ha mailat Peter redan i söndags. Jag kom ihåg att jag har missat "Sex and the city", men inte att jag borde maila Peter.

Drömmen i natt påminde mig om saken:

Jag rusar. Jag är sen. Jag har inte varit på jobbet på flera dagar.

Uppför trapporna, har inte tid att ta hissen. In på rummet.

Det sitter någon vid skrivbordet. Välbekant och obekant på samma gång. Han halvligger i stolen med fötterna på bordet och tangentbordet i knät.

Var har jag sett det där ansiktet förut? De där glasögonen?

- I spegeln förmodligen, säger mannen.

Vem är du? Vad gör du här?

Jag kan inte öppna munnen, kan inte få ett enda ord över läpparna.

- Arne, så klart. Jag jobbar här. Vad gör du här?

Det är jag som jobbar här. Det är mitt skrivbord. Vem är du? Du kan inte vara jag.

- Jag är jag och jag jobbar här. Du har inget här att göra. Peter har tröttnat på dig och ditt smitarbeteende.

Jag smiter inte. Jag bara hjälper en vän. Jag har semester att ta ut. Peter kan inte bara sparka mig. Vem är du? Du har stulit mitt utseende.

- Han kan och han har gjort det. Man tar inte semester när kunderna skriker som högst. Inte utan förvarning. Han har varnat dig tidigare. Nu är det är slut. Jag är du och jobbet är mitt. Du kan dra nu. Jag har mycket att göra.

Vem är du? Varför ser du ut som mig?

- Jag har lika stor rätt till utseendet som du. Troligen större. Mina gener är bättre. De värsta misstagen är rättade.

Ut ur mitt rum!

Jag kastar mig över honom. Vi faller ner på golvet, rullar runt. Han trycker ner mig på rygg, sätter sig på mig och tar strypgrepp på mig.

- Jag sa att du inte har en chans. Jag är mycket starkare. Du skulle inte ha lämnat kaffekoppen odiskad på rummet. Det fanns tillräckligt mycket av din DNA i koppen för att klona tjugo såna som mig.

Fast länk


Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.

Valid HTML 4.01!