Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Torsdag 2000-08-03: Hos polisen

- Och hur kom det sig att du tittade bakom bokhyllan? frågade Mårten Holmberg.

Jag visste att den frågan skulle komma. Jag hade funderat på ett lämpligt svar, men inte kommit på något som skulle undvika att jag trasslade in mig i en härva av motsägelser.

- Jag drömde att den skulle ligga där, sa jag.

- Du drömde att den skulle ligga där?

- Ja.

- Jag hoppas att det är sant. Du är säker på att du inte har någon bättre förklaring? Om du har det är det bäst du klämmer fram med den nu.

- Det är helt sant. Jag drömde. Jag kommer inte att ändra mig hur mycket du än frågar.

Han fortsatte att fråga mig om drömmen och UFO-förbundet en bra stund. Till slut sa han:

- Okej, vi kommer inte längre. Vi får anta att du talar sanning om drömmen. Det skulle vara typiskt Nick att slutföra sitt uppdrag efter döden, om han nu är död. Inte för att jag tror på spöken. Det var kanske något du såg eller hörde på UFO-förbundet som fick dig att fatta misstankar, men utan att du var klart medveten om det i vaket tillstånd. Sånt har hänt förr.

Han lämnade rummet och kom tillbaka med en mapp. Ur den plockade han fram ett fotografi och räckte över till mig.

- Känner du igen den där mannen?

- Nej, sa jag direkt.

- Titta ordentligt innan du svarar.

Bilden visade en man i fyrtioårsåldern med begynnade grått hår.

- Nej, sa jag. Jag känner inte igen honom.

Han räckte mig en annan bild.

- Den här då?

Bilden var i svartvitt. Den mannen var också i fyrtioårsåldern.

- Är det nytaget? frågade jag.

- Gör det någon skillnad?

- Det är något bekant med honom.

- Okej, titta mer. Försök komma ihåg i vilket samband du har sett honom.

Jag tittade.

- Det är Lennart Persson, sa jag. Eller han som kallar sig det... Då skulle det alltså vara den där miljardären. Han har bytt frisyr.

- Du är säker på det? Trots frisyren?

- Ja. På ögonen och näsan.

- Den här bilden då?

Ännu en man omkring fyrtio, kanske lite yngre än de andra två. Jag tittade pliktskyldigt på bilden en stund, men jag kände inte igen honom heller.

- Okej. Bra. Då får jag tacka så mycket för informationen.

Jag visades ut.

Kände mig som urblåst ägg. Allt hade han frågat mig om, men han hade elegant undvikit att svara på mina frågor eller berätta något för mig om vad polisen visste. Jag fick inte ens veta vilka personer de andra bilderna föreställde.

Irriterande.