Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Söndag 2000-08-27: Bredbandseremiten

Vi nådde krönet tidigt på eftermiddagen. Framför oss sträckte ett landskap med mjuka kullar ut sig. Bergnknallen med huset var den högsta punkten i detta landskap. Vi gissade att det skulle ta minst en timme att gå dit.

Tidigt på kvällen kom vi fram. En man i jeans och t-tröja väntade på oss utanför huset. Det var något bekant över honom.

- Dig känner jag igen, sa han när vi kom närmare.

- Yngve! sa jag.

- Yngve? Jag kommer inte ihåg mitt namn, men Yngve var det då inte. Dig känner jag inte igen.

Han vände sig till Karin.

- Det är dig känner jag igen, sa han. Karin, eller hur?

- Ja, sa hon, men hur kan du veta det? Jag känner inte igen dig. Vem är du?

- Det var många frågor på en gång. Ska vi ta dem där inne? Ni är säkert hungriga efter vandringen.

Vi följde efter honom in i huset. Det var ett stenhus och rummet vi kom in i föreföll vara en kombination av kök, matsal och vardagsrum. Ett stort träbord dominerade rummet. På ena långsidan av bordet stod en träsoffa, och fyra gammaldags tunga trästolar stod vid bordets övriga sidor.

- Så mysigt du bor, sa Karin. Gammaldags, men ändå fräscht.

- Ja verkligen, sa jag för att ha något att säga.

- Tackar, tackar, sa mannen som inte var Yngve. Det är kanske lite enkelt, men jag trivs här. Ska vi beställa mat? Går det bra med pizza?

- Beställa? sa jag. Ja, gärna, om det inte är något besvär.

- Gärna, sa Karin. Om det inte är...

- Inget besvär alls.

Eremiten gick bort till ett av hörnen. Först då såg jag att det stod en dator där. Han satte sig vid den.

- Pizza alltså, sa han. Vilken sort vill ni ha?

- Finns det Marinara? frågade jag.

- Javisst.

Han knappade på tangentbordet.

- Och vad vill du ha Karin?

- Något utan kött. Kanske tomat, ost och champinjoner.

Han knappade lite mer och reste sig sedan.

- Då var det klart.

Jag kom på att jag inte hade presenterat mig.

- Jag heter Arne, sa jag och sträckte fram handen.

- Trevligt att träffas, Arne, sa eremiten och skakade min hand. Mitt namn har jag glömt. Nu är jag rätt och slätt Bredbandseremiten.

Han vände sig till Karin.

- Vi kanske också ska hälsa, Karin.

Ett ögonblick blev båda stående mittemot varandra, som om de funderade på om de skulle kramas eller skaka hand. Så skakade de hand.

Det knackade på dörren.

- Kom in! sa eremiten.

En ande kom inglidande genom dörren utan att öppna den först. På något sätt bar han på tre pizza-tallrikar och tre ölflaskor med glas. Några ögonblick senare var bordet dukat och anden försvunnen.

- Var så god och sitt, sa eremiten. Hoppas att det går bra med öl. Jag glömde visst att fråga vad ni ville dricka.

- Hur kunde pizzorna komma så snabbt? sa Karin.

- Jag tror det är något fusk, sa eremiten. Jag tror inte de gräddar pizzorna i ugn. Jag tror att de trollar fram dem ur tomma luften, färdiggräddade. Men oroa er inte för den saken. De brukar bli goda ändå.

-oOo-