|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Tisdag 2000-08-01: Blocket
Lennart Persson ville inte lämna rummet. Han var på väg ut genom dörren flera gånger, men så stannade han upp som om han hade kommit att tänka på något och så vände han sig om och ställde en fråga och vandrade en vända genom rummet.
Jag undrade om det var min nervositet som speglades i honom. Det var svårt att tänka sig Lennart Persson som en kall och förhärdad gangster. Men om mina Nick-drömmar är sanna gömmer det sig en slug hjärna bakom den tröga fasaden.
Jag kunde inte heller komma på vad som kunde orsaka datorfelet, och Lennart Persson vandrande och funderande störde mig. Skulle jag ta risken och be honom rakt ut att lämna rummet?
Bara för att ha något säga och kanske bryta dödläget tog jag upp den obetalda fakturan.
- Den, ja, ni var kanske oroliga att ni inte skulle få betalt, sa han.
- Nja, det var Peter som undrande...
- Jag hade faktiskt en fråga gällande fakturan. Jag kanske ska hämta den så kan vi ta det på en gång.
Han lämnade rummet.
Jag reste mig snabbt och tittade in bakom bokhyllan. Det låg något bakom den. Jag plockade fram paraplyt som jag alltid bär med mig i ryggsäcken och lyckas peta fram anteckningsblocket. En snabb titt för att konstatera att det var rätt block och så ner med det i ryggsäcken.
Hurra! tänkte jag. Jag har lyckats! Om jag nu bara kan hitta och fixa det där felet så jag kan komma härifrån.
Jag satte mig vid datorn och försökte igen.
Nu funkade allt. Jag provade igen och det funkade fortfarande. Felet hade försvunnit lika spårlöst som det hade kommit.
Lennart Persson kom in i rummet med fakturan och ställde sin fråga och jag besvarade den.
- Bra, då är jag nöjd, sa han. Jag ska se till den blir betald på en gång.
- Bra, sa jag. Jag tror att jag har hittat felet. Det ska snart vara fixat.
- Okej, jag ska inte störa dig mer.
Felet var och förblev spårlöst försvunnit. Jag satt ändå kvar och fördrev tiden med att bita på naglarna. Jag vågade inte ens spela Minesweeper eller surfa på nätet eftersom skärmen är direkt synligt när man kommer in genom dörren.
En halvtimme senare knallade jag ut i friska luften. Då kom reaktionen. Jag kände mig alldeles vimmelkantig.
Måste bort från den här gatan, tänkte jag. Bara lite längre bort.
Några minuter senare slog jag mig ner på en uteservering och beställde in kaffe och ett stort glas isvatten.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.