|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Torsdag 2000-08-24 - kväll: Genom dörren
Anden skulle aldrig fått plats i en flaska. Däremot skulle han kunna passa som dörrvakt om någon hade klätt honom i uniform. Fast han ville inte hindra oss att gå igenom dörren.
Tvärtom.
- Vet ni vad det kostar att hålla en sån här dimensionsdörr öppen? sa anden.
Vi skakade båda på huvudet.
- Var glada för det, ni, sa anden. Tänker ni gå genom idag eller i morgon?
- Jag vet inte riktigt, sa Karin. I kväll kanske... eller i morgon... eller...
- Vi är inte vana med kunder som beställer dörröppning och sedan inte går igenom, sa anden. Vi är vi servicemajndade nu för tiden, väldigt servicemajndade, men det finns gränser.
- Har man ingen ångervecka? sa Karin.
- Har du inte läst licensavtalet?
Karin skakade på huvudet. Det såg ut som om hon höll på att börja gråta.
- Det ligger ju på andra sidan dörren! skrek jag.
- Se till att masa er dit då! morrade anden. Nu är jag trött på det här svamlet. Här ger vi damen hennes livs chans och så går hon bara omkring och grubblar på om hon vågar ta den. Jag har inte hela dagen på mig. Jag har andra dörrar att ta hand om. Ni får tio minuter på er att be era böner, packa eller göra det ni brukar göra innan ni går genom dörrar.
-oOo-
Jag hann slänga ner lite grejer i min stora ryggsäck. Dörren försvann när vi passerade genom den. Då behöver jag i alla fall inte fundera på att köpa stege när jag kommer tillbaka.Om jag kommer tillbaka.
Stämningen var inte på topp. Ingen av oss sa ett ord. Jag plockade upp licensavtalet - en femhundrasidig lunta. Jag trodde inte Karin ville läsa det, men papperet kan komma väl till hands för att tända en brasa.
Som på en tyst överenskommelse började vi gå. Vi stod på en kal bergsknalle och det fanns inget intressant att titta på. Vi följde en liten stig. Enstaka träd växte här och där längs stigen.
Lustigt nog såg vi både tallar och palmer, ibland nästan sida vid sida. Jag plockade upp ett par nerfallna kokosnötter. Senare på dagen hittade vi både bananer och äpplen (dock inte på samma träd).
Humöret steg sakta.
Även om vi blivit inkastade i den här världen, så måste jag erkänna att jag börjar tycka om den. Vädret är bättre än i Stockholm (vilket kanske inte säger så mycket) - omkring tjugofem grader varmt - och maten växer på träden.
Sent på eftermiddagen kom vi fram till en liten sjö. Det var skönt att kasta av sig kläderna och svalka sig i det klara och rena vattnet.
Nu är det kväll. Vi ligger i ett vindskydd byggt av timmerstockar. Resterna av en lägereld utanför tyder på att någon har varit här strax före oss, kanske så sent som igår.
Karin ligger på min arm. Hon sover redan. Jag är sömnig. Måste vara den friska luften. Jag behöver nog inte plocka fram licensavtalet för att kunna somna.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.