Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Torsdag 2000-05-18: På bokförlaget

Idag var jag på förlaget. Jag hade svårt att koncentrera mig, eftersom jag inte längre fick sitta ensam i rummet med datorn.

- Tyvärr blir det lite trångt här ibland, sa förlagschefen, speciellt när alla som brukar jobba hemma kommer hit samtidigt. Men ni datanissar sitter ju ändå alltid med freestylehörlurar helt försjunkna i er egen värld.

Jag avstod från att besvara den lustigheten och försökte sjunka in i min egen värld och få jobbet gjort. Jag skulle plocka ut det väsentliga innehållet från de nuvarande webb-sidorna och lägga in det på nya sidor. Ofta brukar jag stänga ute omvärlden utan hjälp av hörlurar, men de två männens samtal var alldeles för intressant. Vad jag förstod var de lektörer som skulle gå i genom en bunt inkomna manus för att bedöma vilka som skulle refuseras och vilka som var tänkbara kandidater för utgivning.

Jag tyckte om att skriva redan i skolan. På uppsatsskrivningarna fanns det alltid möjlighet att skriva skönlitterära ämnen. Jag upptäckte tidigt att man kunde imponera på lärarna med korrekt språk och enkla berättartekniska trick som parallellhandlingar och återblickar. Dessa tekniker lärde jag mig i Biggles-böckerna. Om man sedan undvek ämnen som låg alltför nära kioskdeckare var högsta betyg garanterat.

Efter skolan närde jag vissa författardrömmar, men insåg snabbt att det krävs lite mer för att bli författare. Eller snarare väldigt mycket mer. Jag kanske inte glömde drömmarna, men jag började tala väldigt tyst om dem, även inför mig själv.

Kanske är jag nu inne på författarspåret igen. Visserligen kräver dagboksskrivandet ingen fantasi, eftersom jag strikt begränsar mig till att skriva om händelser i mitt liv, men att skriva varje dag utvecklar språket. Dessutom är det nyttigt att varje dag tvingas välja ut de viktigaste händelserna och skriva om dem på ett intressant sätt.

- Och hur var det där lovande manuset? sa den ene lektören.

- Han har verkligen lärt sig att början är viktig, men trodde han verkligen att vi skulle ge ut det utan att läsa resten? Efter ett och halvt kapitel är det bara en lång transportsträcka mot slutet...

- Hade han lagt ner samma möda på slutet? Var det något att ha?

- Tja, om man tycker om knalleffekter. Mordbrand, okänd mordbrännare som dyker upp som gubben i lådan, huvudpersonen rusar in i lägenheten, får ut sin son, men det är för sent: "Han dog i hans armar." Övriga inblandade innebrända: Hans älskarinna, frun och hennes älskare, katten och svärmor, och en massa grannar... Otrolig förmåga att samla alla i samma hus på samma gång, som en annan Vlad Tepes... Standardbrevet.

- Standardbrevet här med. Efter fem sidor vet man allt om vad han ser från fönstret: hus, träd, bilar och förbipasserande. Om honom vet man att han har bruna byxor, som han just har trätt ner ena benet i, och att han funderar på att skolka för att kompisarna är så jävligt taskiga.

- Den här novellen då? Den platsar inte i novellantologin, men vi skulle kanske skriva några ord till honom. Han vet inte vad han vill med berättelsen eller personerna, men hans språkliga ekonomi är värd att uppmuntras. Inga klyschor eller onödiga beskrivningar. Fokuserat på vad huvudpersonen ser och hör och tänker. Synd bara att det han ser och hör är så ointressant.

- Skriv något om du känner för det. Helvete! Här måste jag skriva något. Hasses väns son, du vet. Hasse kräver att det ska vara en diplomatisk sågning...

- Är det så illa?

- Vem tror han att hans skriver för? Vem annan än en datanörd eller webbnisse vill läsa om en...

- Hysch, han där...

- Äsch, han hör ingenting... Jag vet hur de är. Jag var tvungen att läsa hela, men jag vet ändå inte hur jag ska formulera sågningen. Hjälten är en ung datanörd som är för blyg för att träffa tjejer och bara sitter och dagdrömmer. Ungefär som i Walter Mitty. Helt utflippade drömmar fullproppade med obegripliga tekniska detaljer. I den första drömmen förhindrar han en härdsmälta i ett kärnkraftverk. Det var vid millenieskiftet och det fanns en allvarlig milleniebugg som tillverkaren Automatiska Bilar & Båtar inte klarade av att rätta eftersom alla som kan den gamla teknologin har slutat...

- Och nörden råkar veta hur man gör?

- Ja, inte bara det. Han råkar ha rätt utrustning också, en hemgjord PROM-brännare, vad det nu är, och något han kallar disassembler, så han kan återskapa källkoden, som har gått förlorad... Som jag sa är det fullproppat med tekniska detaljer av den typen...

- Man tappar ju alla begrep om själva historien om man snubblar på obegripliga ord hela tiden...

- Ja, jag skulle inte fattat ett dyft om inte min grabb hade förklarat. Det blir bara värre och värre, manuset alltså, det går tyvärr bättre och bättre för nörden, och på slutet spårar han upp och sätter dit några virustillverkare, på riktigt tydligen, blir hyllad av Bill Gates personligen, får jobb på Microsoft och tjejerna svärmar kring honom som yra höns. Om jag ändå fick skicka standardbrevet. Med tillägget att han borde översätta smörjan till engelska och skicka till Microsoft...

Och så vidare. Mot slutet började de diskutera standardbrevet.

- Hasse tycker att vi borde byta standardbrev.

- Varför det? Bara bra med lite humor.

- Det är för många som blir sura. Nu senast lät det: "Ett rent hån mot oss som skriver i vår anletes svett utan att uppbära en massa statliga kulturella anslag och bidrag."

- Såna typer blir alltid förbannade, oavsett hur vänligt man formulerar sig.

Och hur ser standardbrevet ut? Jag lyckades lägga vantarna på ett exemplar. Så här lyder det:

Vi har med stort nöje läst ert manus. Men om vi skulle ge ut det, skulle det för all framtid bli omöjligt för oss att ge ut något annat under dess nivå. Eftersom vi inte kan räkna med att inom det närmaste milleniet finna andra manus av jämförbar kvalitet, måste vi med sorg i hjärtat tacka nej.