|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Tisdag 2000-08-29: Hållhaken
Vi lämnade Bredbandseremitens hus i morse, dock inte så tidigt som vi hade tänkt oss. Frestelsen att dra oss en extra stund i sängen blev oss övermäktig.
I natt sover vi en trädkoja uppe i en ek. Nu fungerar Victorias kort igen.
Igår när Karin badade passade jag på att prata grabbsnack med eremiten, det vill säga ta reda på vilken av oss som hade bäst utrustad dator. Det tröttnade jag snart på, eftersom eremitens datorer slog även min jobbdator med hästlängder. I stället frågade jag honom hur han hade hamnat i den här världen.
Han hade hjälpt ut en ande ur en flaska. Det är förvånande hur ofta andar blir inlurade i flaskor. Fortfarande kan man säga åt en ande att han omöjligen kan komma in i den där flaskan, och han måste genast visa att det kan han visst det. Man tycker de borde ha lärt sig vid det här laget.
Eremiten fick fick de vanliga tre önskningarna.
- Så du önskade dig hus, bredband och dator? sa jag.
- Nej, jag tackade nej. Jag har läst om så många som har strulat till sitt liv genom att önska helt fel saker, eller för att anden avsiktligt tolkar önskningarna alltför bokstavligt. Det fick vara för min del. Jag tyckte livet var ganska bra som det var just då.
- Det skulle jag aldrig ha klarat, sa jag. Jag kan aldrig tacka nej till något som är gratis.
- Jag blir alltid misstänksam när något är gratis.
- Hur kom du hit då? Ändrade du dig?
- Nej, anden deppade nästan ihop för att han inte fick tacka mig med sina tre önskningar. "Vi andar har också känslor", sa han. Han ville absolut göra något för mig. I ren desperation sa jag att jag kunde tänka mig ett nytt jobb. Jag funderade ändå på att byta och hade tittat på några, men var inte riktigt nöjd med något av dem.
- Va? Är det ett jobb att vara bredbandseremit?
- Va? Nej, det är en livsstil. Jobbet är att hjälpa andarna att dra igång deras Internetverksamhet. Det går trögt. De har ingen riktig känsla för modern teknik.
Han gick fram till fönstret.
- Det enda jag saknar här är riktiga skogar, sa han. Träd finns det här och var, men aldrig i några större dungar. Jag kan alltid återvända. Jag har en månads uppsägningstid. Det var mitt krav. Tanken var om jag kan återvända när jag tröttnar, skulle det ligga i andarnas eget intresse att se till att jag trivs här. Fast när jag var i stan...
- I stan?
Han pekade ut genom fönstret.
- Om ni följer den där vägen - det är den enda vägen för övrigt - kommer ni dit förr eller senare. Det är några dagsmarscher. Ni kan inte missa den. Det är synd att kalla den stad, förresten. Det är mer som en byhåla.
Han gick bort till bokhyllan intill datorn och tog fram en bok.
- Det här är mitt kontrakt.
Då såg jag att det var samma typ av bok som Karins licensavtal, förutom att den var ännu tjockare.
- Har du läst hela? frågade jag.
- Naturligtvis inte. Bara det som gäller villkoren för att återvända. De är vattentäta - trodde jag tills jag träffade den där kryphålsadvokaten som har kontor i stan. Han påpekade att andarna har en utmärkt hållhake på mig om de vill att jag ska stanna.
- Hm, vilken då? Är det inte enklare för dem att bara låta bli att öppna dimensionsdörren?
- Det vore för enkelt. Jag bor gratis här, och andarna förser mig med tre mål mat varje dag.
- Jaha...?
- Andarna behöver bara hota med att lämna en kontrolluppgift till skattemyndigheterna om att jag har haft fri kost och logi här under flera år.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.