Arnes värld

Det hade tagit nästan två och en halv dag att plocka bort beloppsspärren i indrivningsdatabasen, men inte för att det var särskilt svårt. Det mesta av tiden hade varit väntetid och spring i korridorerna för att få tag i någon med skrivrättigheter till programvaran.

Därför var mitt humör inte det bästa när jag kom till jobbet i morse och därifrån gick det utför.

Fiket var stängt på grund av ett stormöte. Jag börjar ofta dagen med en dubbel cappuccino. Idag fick det bli en dubbel automatkaffe.

Det satt en ny lapp på kaffeautomaten från Crap Service Management, företaget som sköter marktjänsten åt oss. Man uppmanades bara använda de muggar som automaten själv spottade ut och inte ställa dit sina egna muggar. Förmodligen för att automaten kunde krångla när man ställde dit porslinsmuggar.

Chefen kom fram till mig när jag ställde dit min egen mugg och tryckte på knappen.

– Jag skickade några ärenden till dig när du var borta, sa han. Jag trodde du skulle ha varit tillbaka igår.

– Det trodde jag med.

– Jag kanske borde ha skickat dem till någon annan… men Anders är fortfarande sjuk och Karin är… och… Du, har du sett att man inte ska använda sina egna muggar?

– Ja, det har jag, sa jag och tog muggen och gick.

Inkorgen var proppfull med spam och ärenden och papperskorgen var proppfull med engångsmuggar. Jag hade missat veckans tömning, liksom förra veckans. Crap Service Management tömmer papperskorgarna på den här sidan av korridoren varje torsdag vare sig det behövs eller inte, men bara om rummet är inte är låst när städarna susar förbi. Rummet är alltid låst om jag inte är där, eftersom vi har fått stränga order att låsa våra rum när vi lämnar det.

Jag borde ha tagit itu med chefens ärenden på en gång, men googlade i stället fram Crap Service Managements miljöpolicy. Den gick ut på att verksamhetens påverkan på den inre och yttre miljön ska minskas. Vidare ska Crap följa alla lagar och myndighetskrav och alla medarbetare ska främja ett resurssnålt samhället och kretsloppstänkande.

Jag tog itu med ärendena och tog hand om dem som jag inte kunde skjuta upp till nästa vecka, innan jag bestämde mig att göra något radikalt åt mitt flexsaldo som var kusligt nära den övre gränsen för hur mycket plusflex man får ha.

– Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio, sa Nils Persson.

Mobilen hade ringt fyra gånger innan Nils Persson äntligen hade slagit av den och kunde börja förklara varför koncernens dotterbolag för indrivning hade anlitat mig.

Jag jobbar på det som finns kvar av koncernens IT-avdelning. Driften av datorer och nätverk har förstås lagts ut på andra företag, så att vi kan ägna oss åt vår kärnverksamhet – att tjäna pengar. Tanken från början var att outsourca all IT-verksamhet, men det visade sig att det fanns arbetsuppgifter som föll mellan stolarna, så man tvingades behålla en liten IT-avdelning som med tiden har växt till ungefär 30 personer.

Koncernledningen drömmer fortfarande om att outsourca resten av IT-avdelningen, men hittills har det fallit på att våra arbetsuppgifter är så luddiga att externa företag bara skulle acceptera dem mot löpande timtaxa, vilket skulle bli betydligt dyrare än att behålla IT-avdelningen inom koncernen.

– Jag menar alltså inte att du personligen ska driva in en och femtio, sa Nils Persson. Saken är den, förstår du, att något pucko på konsultfirman som implementerade indrivningsdatabasen tyckte att det borde finnas ett minimumbelopp. Han satte in en spärr på femtio kronor. Vi skulle ha stämt dem, men de har gått i KK eller ombildats eller nåt, så det finns ingen juridisk person att stämma, och våra advokater säger att det inte finns någon laglig möjlighet att stämma de individuella konsulterna direkt…

– Vem skulle vilja driva in en och femtio? Ingen vettig människa…

– Det har gått system i att inte ta en påse innan man betalar varorna. Sedan kommer man på att man glömde att ta en påse och så får man en påse gratis för att kassörskan redan har börjat med nästa kund.

Jag saknade ord. Nils Persson fortsatte:

– En butik tyckte det var dags att statuera exempel.

– Men en plastpåse?

– Många plastpåsar små blir en stor å. Förmodligen måste de kompensera sig för bortfallet när de inte längre vågar märka om köttfärsen.

Jo, nog hade han virusproblem alltid.

Norton är inte mitt favoritantivirusprogram, men det funkar mycket bättre om man uppdaterar virusdefintionerna lite då och då. Jag var ändå förvånad att han hade lyckats smitta datorn; vårt företag sitter bakom en brandvägg med stränga regler för vilka sajter man får besöka. Det visade sig att ledningen satt utanför brandväggen – de behövde fria händer, som högsta chefen uttryckte det.

Fria händer. Det skulle jag behövt. Han hade bråttom iväg till ett möte, sa han, men han lät mig inte jobba i lugn och ro. Det slutade med att jag inte hann göra en extra virusscanning innan han rusade iväg.

– Vad tror du om Microsofts köp av Yahoo då? frågade han.

– Tja, det går väl som vanligt, sa jag utan att titta upp från skärmen.

– Det har du rätt i. Nu är det dags att sälja Google-aktierna.

Det var inte min slutsats, men jag sa inget i hopp om att samtalet skulle dö ut.

– Jag trodde att Frank skulle komma, sa chefen.

– Han har slutat.

– Han fixade min dator förra gången. Han kan verkligen sina saker, den mannen. Han kommer att gå långt. Datorn var nästan som ny efteråt. Vet du var han jobbar nu? På Microsoft?

– Någon konsultfirma… hans egen tror jag.

– Vi borde anlita honom. Jag har alltid tyckt att vi borde ägna oss mer åt kärnverksamheten och lägga ut tekniken på andra. Vet du vad firman heter?

– Ingen aning.

Jag fick några ögonblicks arbetsro.

– Är du klar snart? frågade han sedan.

– Nej. Inte om du vill ha en virusfri dator.

– Frank sa att datorvirusen börjar bli resistenta och knepigare och knepigare att bli av med. Det är all den där överförskrivningen av antivirusprogram som gör det. Eller hur? Stämmer inte det?

– Hm, sa jag. Det var en väldigt intressant teori…

– Frank brukar veta vad han pratar om.

Ibland vet Frank vad han pratar om, tänkte jag. Så länge han inte pratar teknik.

– Är du klar snart?

Jag läser i nätutgåvan av Dagens Nyheter att Boris Jeltsin funderar på att avgå.

Vad jag kan minnas har han redan gjort det för länge sedan. Han efterträddes av Putin. Men jag är den ende här som minns att Jeltsin har avgått. Inte ens Yngve minns det.

Det är nackdelen med att resa sidlänges i tiden. Jag borde ha vetat bättre än att gå nära Stefan Saurkrauts tidsmaskin igen. Nu är Stefan försvunnen och jag sitter fast här. Förmodligen för gott. Tur ändå att det mesta är sig likt. Det kunde ha varit mycket värre.

Nog om detta. Nu är jag här och det som är gjort är gjort. Mitt liv har inte varit alldeles händelselöst sedan jag senast skrev dagbok på nätet och kanske kommer jag att berätta något om mina vandringar på ökenplaneten Akrofagia, mina upplevelser som säsongsarbetare i Petrograd 1915-1916 eller när jag kilade runt och sorterade lertavlor i Ashurbanipalbiblioteket, men huvudsakligen kommer den här dagboken bloggen att vara en sannfärdig skildring om mitt liv från idag och framåt.

Fast nu måste jag rusa iväg. Jag har blivit utsedd som frivillig att fixa högsta chefens dator, som verkar ha fått något virus. Min tillfälliga passerkort till 69:e våningen – direktionsplanet – kom precis nerslamrande i rörposten. Måste rusa.