Författare: Arne

Etthundrasjutton brådskande mail från chefen hade samlat sig under min semester. Röstbrevlådan hade bara fyra meddelanden från chefen, men det är bara för att meddelanden raderas automatiskt efter tre dygn.

Ett av samtalen gällde lönesamtal nästa vecka. Man skulle kunna tro att chanserna för löneökning är goda eftersom jag är så eftersökt. Jag tror inte det. Visst brukar chefen säga att han inte skulle kunna klara sig utan mig, men när det är dags för lönesamtal brukar han i stället säga att ingen är oersättlig.

Efter lunchen idag stötte jag på… jag menar ihop med Yngve i en korridor.

Så kraftigt att han höll på att höll på att tappa ett platt föremål som han höll i handen. Han svor till. Jag visste inte han kunde svära.

– Hör du, sa han sedan lite lugnare, hur bråttom har du egentligen? Det finns faktiskt hastighetsbegränsningar i den här korridoren. Högst trettio… om det inte brinner i båda serverrummen samtidigt och…

– Men det gör det, och jag höll bara tjugonio och en halv, och varför ser du dig inte för förresten?

– Skulle bara kolla GPS-mottagningen, sa Yngve och höll fram en iPhone.

– Inomhus? Det kan väl inte gå så bra…

– Nä, det gör det inte. Jag ville bara kolla. 3G-täckningen är i alla fall bra härinne. På det hela taget har den här iPhonen överträffat mina förväntningar.

– Jag måste nog rusa vidare, sa jag. Jag har lite…

– Du kan nog få tag på en iPhone utan att köa nu. Jag köpte den här förra veckan. Du kommer att älska den…

Lite förvånande var det att Yngve hade väntat så länge med att köpa en iPhone. Jag antog att det vara förr att han inte tycker om att köa, och inte heller tycker om att beställa saker långt i förväg.

– Nu måste jag faktiskt rusa.

– Det är så lätt att ringa upp att jag nästan funderar på att skaffa mig några vänner så att jag har någon att ringa till…

Ni kanske har läst om det i tidningarna, att polisanmälningar som skickats via mail hade blivit liggande drygt ett år på ett mailkonto som ingen tittade på.

Eller så har det bara hänt här. I min värld är ju Boris Jeltsin fortfarande Rysslands president. Kanske finns det andra skillnader.

Jag blev indragen att hjälpa till med de tekniska bitarna på en offert på ett effektivare datasystem åt polisen, så inga anmälningar ska bli liggande så länge. Tanken var att datasystemet automatiskt skulle skicka ut ett standardiserat svarsmail som sa något i stil med: ”Tack för er anmälan. Tyvärr måste vi lägga ned utredningen på grund av brist på bevis.”

Jag har jobbat med det där den senast månaden, med de tekniska delarna av offerten.

Tyvärr blev det inget av det. Polisen drog tillbaka offertförfrågan. Tydligen fanns det juridiska hinder med att låta en dator summariskt lägga ner utredningarna. Det får bara göras av en polisman.

Undrar om det är som Jontas tror (i kommentaren till föregående inlägg) att det är tidstjuvar i farten som tappar av tidströmmen och använder tiden själva?

Jag har en misstanke om vilka mottagarna kan vara.

Ofta när jag kör mot gult i en korsning och precis hinner passera korsningen innan det slår om till rött, är det ändå en eller par bilar bakom mig som tydligen också hann köra innan det blev rött. Enda förklaringen är bilarna använder sig av snodd tid för att få längre tid på sig innan det blir rött. Det kanske finns tidsmottagare som extra utrustning i vissa bilmodeller från BMW.

Blä! Sjukskriven igen. Något strul med magen. Symtomen är egentligen ganska milda – lätt värk i magen efter mat eller dryck. Anledningen till att jag är hemma är att jag hade feber igår. Febern är borta, men jag tyckte det var bäst att stanna hemma idag också för att se hur det utvecklar sig.

Jag hade tänkt skriva lite mer detaljerat om vad hände efter att Revisorn tog mig med till serverrummet, men jag har inte riktigt haft orken. Så här kommer en sammanfattning.

Jag misstänkte att det hela var en fälla, så jag hade slängt iväg ett mail till K. att jag hade fått revisorbesök. Nu lär jag aldrig få reda på om det var en fälla, för vi stötte på K. och hans chef utanför serverrummet och de följde med mig in. Om Revisorn hade planerat något fula tricks, så kan man vara säker på att han inte hade velat ha några extra vittnen.

Jag var klar på tio minuter. Mitt skript låg var redan upplagt på servern, så det var snabbt att provköra och fixa det sista felet.

Bollen var tillbaka hos mig. Punkterad.

Testingenjören på Systemprovningen hade, av allt att döma i samma ögonblick som han blev underrättad om min sjukskrivning, lämpat över testningen av skriptet på en ung kollega. Denne konstaterade genast att skriptet inte funkade och sände tillbaka det till mig.

– Arne Nilsson? hörde jag en röst bakom mig.

– Ja? morrade jag.

– Revisor Abraham Barkblad.

Han var klädd i kostym, men utan slips och med övre knappen uppknäppt. En bit över trettio, skulle jag tro.

– Hejsan, sa jag. Vänta ett ögonblick så får jag avsluta det här bara…

Jag grävde fram en kopia av ett tidigare mail där jag utförligare förklarade hur skriptet skulle installeras och användas. Jag kopierade in det mesta i ett nytt mail och slängde iväg det. Såg att ett nytt mail hade kommit in. Jag plockade upp det.

– Bara ett ögonblick till, sa jag. Jag ska bara…

– Visst, sa Barkblad. Ingen brådska. Jag vill bara besvära er med par rutinfrågor.

– Klar, sa jag lite senare.

Han höll fram ett papper framför mig och pekade på en bokstav understruken med röd penna.

– Det ska vara revision C, eller hur?

– Det stämmer…

– För den förra var revision B… det ser man här i historiken…

– Jag glömde att uppdatera revisionen när jag gjorde den sista korrigeringen…

– Gott, sa Barkblad. Och datumet också?

– Datumet också.

– Det var allt.

– Allt?

– Allt. Trevligt att råkas. Adjö.

– Hej.

Han hade kommit några meter ut i korridoren innan han vände sig om igen.

– Förresten, sa han. Borde det inte vara enklare för dig om du fick gå in i serverrummet själv och installera och testa ditt skript?

– Processen förbjuder det, sa jag.

– Men antag att det gick, antag att Processen godtog ett undantag eller om vi reviderade Processen…

– Är det över huvud taget möjligt?

– Skulle du gå till serverrummet?

– Tja, sa jag. Det räcker med en fjärruppkoppling via SSH. Jag behöver inte fysisk access.

– Men antag att jag kan ge dig fysisk access…

– Det skulle kanske spara lite tid.

– Jag kan ge dig access nu. Kom.

Så var den här helgen över. Snuvan börjar avta, så i morgon åker jag till jobbet för att återuppta ping-pong-spelet med Systemprovningen.

Bollen ligger hos dem. Eller, snarare, jag skickade över min senaste version av skriptet i tisdags innan jag sjukskrev mig och nu borde jag ha fått tillbaka synpunkterna. Om inte allt funkade förstås och de har skickat skriptet vidare till Driftsättningen och installerat det på servern under min frånvaro.

Men det vore kanske att hoppas för mycket.

Hemma med förkylning och feber. Borde inte sitta vid datorn, men det är så tråkigt att ligga stilla och stirra upp i taket.

Ni tror kanske att jag är klar med mitt skript. Jag trodde ju att jag skulle blir klar tisdag förra veckan. Ha. Jag hade underskattat Processen ännu en gång.

– Okej, sa jag. Dokumenten är skrivna. Dokumenten är granskade. Jag brinner av iver att börja jobba. Så hur får jag access till servern?

K. tittade på mig. Jag skulle nästan påstå att han såg orolig ut. Nästan som om han stod i vägen för en folkilsken programmerare som inte längre tänkte sky några medel för att göra det han gjorde bäst, nämligen att koda. Han började tala mycket snabbare än han brukade:

– Det blir nog inte så lätt. Vi brukar inte jobba så. Vi utför implementationen och lämnar sedan över programmet eller skriptet till Systemprovningen… Det brukar funka bra… ingen annan har klagat… och när det är testat överlämnar Systemprovningen skriptet till Driftsättningen, som installerar det på servern och testar det… Det är så Processen föreskriver det…

– Och sedan får jag tillbaka skriptet med den intelligenta kommentaren att det inte funkar…

– De brukar vara hjälpsamma. De brukar skicka med en hel logg med alla felutskrifter…

– Jag brukar inte koda i blindo, sa jag, och jag testar mina program själv. Hur jag kan få access?

Vi gick till hans chef. Tvärstopp. Han var inte direkt ovänlig, men som han förklarade det var han bunden till händer och fötter av Processen och man måste sitta still i båten och det tjänar inget till att hetsa upp sig och om Revisionen får reda på…

– Revisionen! sa jag. De kommer förstås och yxmördar mig i serverrummet precis som Josef!

Det blev tyst.

– Vi brukar inte prata om sånt, sa chefen, för i så fall vill alla bli förflyttade, men Josef har blivit förflyttad, faktiskt blivit befordrad på så sätt och vis… vart är förstås hemligt, men jag kan försäkra er att han mår bra och att det är rena fantasier att Revisionen skulle använda såna metoder. Löjligt, rena fantasier, inget annat än fantasier…

Han tystnade ett ögonblick och stirrade på oss.

– Tror ni mig inte? Mina uppgifter kommer från den säkraste av källor…

Han reste sig innan han fortsatte:

– Från Revisionen.

Granskningsmötet skulle ha börjat klockan nio. Någon som hette Josef saknades.

– Kan vi inte börja utan honom? sa jag.

Min fråga ignorerades. Man diskuterade vad som hade hänt med Josef.

– Revisionen har hämtat honom, sa någon. Jag är säker på att jag hörde mystiska ljud från serverrummet i…

– Det är bara en myt, sa K. Inga svartklädda…

– Jag är säker på att jag såg ett rep i hans bokhylla förra veckan…

– Det låg en pillerask brevid tangentbordet…

– Han var två minuter sen till förra sektionsmötet…

Vid halv tio avbröt vi mötet, efter att kommit överens om att återuppta det halv fyra.

– Du verkar jäktad, sa K. till mig när vi lämnade mötesrummet.

– Vad var det med piller och rep? sa jag.

– Normalt skulle vi bokat in mötet en annan dag. Processen säger inget om att man ska jäkta på som du gör…

– Säger den att man inte får jäkta då? Hur var det med pillren?

– Nä, inte direkt, sa K. Fast ingen här har bråttom. Det man inte hinner idag hinner man i morgon. Lönen kommer ändå, bara man följer Processen…

Vi var framme vid Josefs rum. Det satt ingen namnskylt vid sidan av dörren och rummet innehöll ett skrivbord, en kontorsstol, en papperskorg och en bokhylla. Inget mer.

– Det är en myt, sa K. Om det verkligen låg ett rep i bokhyllan fanns det säkert någon naturlig förklaring… Ingen har lagt repet där för att han skulle hänga sig själv…

– Va? Vem skulle göra det?

– Revisionen, men det är alltså en myt. De granskar vårt arbete, men de skriver bara en rapport som överlämnas till våra chefer. De lägger inte ut redskap för hjälpa oss att ta livet av oss, och det finns inga svartklädda män som hämtar oss och släpar in oss i serverrummet och hugger ner oss med en skalpell. Hur skulle det se ut? Det skulle ju bli blod överallt… Herregud, blodet kan ju tränga in i fläktarna och servrarna kan krascha…

– Det är klart att det är en myt, sa jag. Det vore ju olagligt, och oetiskt…

– Rapporten kan ju leda till lönesänkning, men bara i grova fall. Ofta blir det bara en erinran, eller kanske utebliven löneförhöjning ett år…

– Men vad har hänt med honom då? sa jag.

När jag åkte hem efter mötet var jag ändå optimistisk. En ersättare för Josef hade utsetts och vi klarade av mötet på en knapp timme. Jag var säker på att det värsta var över och det bara återstod att skriva skriptet dagen därpå, det vill säga tisdag förra veckan.

Hej vad jag bedrog mig.