Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Måndag 2000-05-01 - morgon: Meddelandet från Anja

En budbärare väckte mig för att överlämna ett meddelande från Anja:

Arne!

Du har förmodligen redan fått veta att jag har begivit mig ut i öknen för att slutligen göra upp räkningen med Trollkarlen. Det smärtar mig att du måste höra det ryktesvägen, men jag kunde inte låta dig veta innan jag redan var på god väg. Jag vet att du skulle ha försökt få mig att stanna eller krävt att få följa med - och ingendera kan jag tillåta. Varken du eller jag skulle någonsin få ett lugnt liv med Trollkarlen lurande på hämnd någonstans ute i öknen, och jag kan än mindre tillåta att du riskerar ditt liv genom att låta dig följa med.

Hoppas du förlåter mig för detta tilltag. Jag har märkt att du inte är särskilt intresserad av politik och jag lovar att skära ned på mitt politiska engagemang så fort det är praktiskt möjligt.

Anja - din för evigt

Fast länk

Måndag 2000-05-01 - tidig kväll: Space Opera

Idag bjöd morbror Birger mig på en fin lunch med vin. Det är första gången sedan jag kom hit som vi har haft tid att prata i lugn och ro.

Tyvärr upptäckte jag att vi inte hade särkskilt mycket att säga varandra. Den bästa kontakten hade vi i min barndom när jag såg upp till honom både bokstavligen och bildligt. Han tyckte om att besvara min ändlösa ström av frågor. Strömmen har kanske sinat något nu, men framför allt tror jag inte längre att "de vuxna" har svaren på alla frågor. Vi kom mest att prata om olika släktingar och om vad som har hänt de senaste fem åren i Sverige och utomlands.

Jag fördriver tiden med promenader och nätsurfande. Jag förstår inte hur jag ska kunna återgå till att köra en vanlig webbläsare när (om) jag återvänder. Victorias lilla svarta fungerade ju inte innan jag kom hit och kommer troligen inte att fungera när jag återvänder.

Webbläsaren som är inbyggd i kortet kallas för "Space Opera" (ej att förväxla med den norska webbläsaren Opera). Den visar alltid alla webbsidor helt perfekt.

Om en webbsida är gjord för Explorer beter sig Space Opera exakt som Explorer, är webbsidan gjord för Netscape beter sig Space Opera exakt som Netscape. Jag fattar inte hur det går till. Många webbsidemakare rekommenderar alla andra att byta till samma webbläsare som h*n själv kör, men den rekommendation är bara vanlig text. Kan Space Opera verkligen läsa vanlig text och fatta vad den ska göra? Är det sådant som kallas artificiell intelligens?

På samma sätt ställs upplösningen automatiskt om till den som sidan ser snyggast ut i. Alla fonter har alltid rätt storlek, så att texterna alltid är lättlästa, får plats i sitt fönster och fortsätter aldrig in i bilder för att fonten var större än på webbsidemakarens dator. Färgerna ser alltid lika snygga ut som de är tänkta att göra och textfärg och bakgrundsfärg är aldrig alltför lika så att man knappt kan läsa texten.

Versionen av Javascript är alltid den rätta för den aktuella sidan. Dessutom ignoreras onödig och störande Javascript-kod på sidan. Bara kod som är nödvändig för att navigera blir kvar. Java-applets som slänger upp onödiga bilder som man inte vill se ignoreras också. Detsamma gäller för övrigt vanliga bilder också. Störande bilder som inte fyller någon praktisk funktion visas inte.

Enligt hjälptexterna stöder Space Opera också style sheets full ut, bättre än någon annan webbläsare på fria marknaden, dessutom existerande och kommande standarder som XML, YML, ZML, HTML 5.0, HTML 6.0, WAP, WIP samt WOOPS, och alla tänkbara och otänkbara protokoll och standarder från Microsoft. Det påstås också att den automatiskt rättar mindre kodningsfel i både HTML-kod och Javascript-kod, så att man slipper de där enerverade Javascriptsfelen.

Det enda lilla detalj som inte funkar så bra var optionen för att automatiskt platta ut ramar och ge varje delsida sin unika URL. Kanske är ramverken på de sidor jag testade på alltför invecklade för kortets artificiella intelligens.

Hur ska jag någonsin kunna klara mig med Netscape eller Explorer igen?

Fast länk

Måndag 2000-05-01 - kväll: Äventyrare

En läsare, Amordeen, påpekade att:

Det märkliga med äventyrare är att de alltid skall klara av något innan de stadgar sig, precis som om det vore rimligt tro att de skulle kunna leva ett lugnt och fridfullt liv därefter.

Jag får bara hoppas att Anja inte är en tvättäkta äventyrare, utan bara en motvillig äventyrare. Men är inte alla amazoner äventyrare i grund och botten?

Fast länk

Tisdag 2000-05-02: Peter och de hastigt påkomna semestrarna

Jag vaknade av att jag skrek.

Det var en dröm snarlik den för några dagar sedan. Jag jagade Jorge och Trollkarlen, de jagade Anja. Jag kom fram för sent för att kunna hjälpa Anja, och så kastade de sig över mig.

Till slut somnade jag om och drömde en dröm av ett helt annat slag. Den återkommer jag strax till.

Resten av dagen försökte jag få fatt på personen som ansvarade för undsättningsexpeditioner. Till slut, med morbror Birgers hjälp, lyckades jag. I morgon bitti, vid femtiden för att utnyttja morgonsvalkan, rider vi ut i öknen. Såvida Anja inte har hört av sig innan dess.

-oOo-

Peter var ensam på kontoret.

- Jaså, nu dyker du upp, sa Peter. Är det någon smitta med hastigt påkomna semestrar?

- Öh, hurså?

- Först sticker du iväg, bara sådär, och lämnar bara ett ynkligt mail med de osannolikaste bortförklaringar jag någonsin sett efter dig.

Jag hade verkligen skickat ett mail från galären, men jag hade alldeles glömt bort vad jag hade gett för förklaring.

- Jag...

- Det är en brud förstås, sa Peter. Jag var likadan själv när jag var ung. Nu tar jag det lite lugnare, ett par brudar i veckan får räcka.

Peter är trettionio.

- Men...

- Vad heter hon? sa Peter. Det är väl en brud, va?

- Ja, jo, visst, men...

- Ta hit henne vetja. Det kan vara kul att träffa henne.

- Öh, det är nog inte så lätt... Hon skulle visst åka bort.

- Så tråkigt.

- Ja.

Peter reste sig och räckte mig en bunt papper.

- Men då har du i alla fall tid att jobba, eller hur?

- Vad är det här?

- Yngves oavslutade jobb.

- Yngve? Har det hänt honom något?

- Hänt? Varför skulle det ha hänt honom något? Nej, inget annat än ett anfall av hastigt påkommen semester, han med. Vad skulle jag göra? Han hade tio veckor insparade plus årets semester. Han tänkte vara borta minst två tre månader.

- Bara sådär?

- Och det ska man få höra från dig.

Peter sjönk ner på stolen och blev ovanligt tyst i flera sekunder.

- Han kände sig utbränd. Han gjorde ett snabbjobb, satte upp en ny kundsajt på två dagar. Rubbet! Allt klart, förutom några småfel. Men han grämde sig över de där felen, klagade på att han var slut. Det var inte läge att säga nej när han bad om att få åka på semster. Inte alls läge. Vem ska ta över alla dina jobb? frågade jag. Ge dem till Arne, sa han. Yngve tycks verkligen lita på dig.

Jag bläddrade sakta igenom pappersbunten.

- Och det gör jag med, sa Peter. Bara du kunde planera dina oplanerade semestrar lite bättre. Har du hört något av Lena på sista tiden, förresten?

- Nej, inte alls.

Jag kom inte iväg från jobbet förrän vid tiotiden. Det tog nästan två timmar att åka hem, hämta deklarationen och åka till Skattehuset på Söder. En minut i tolv la jag deklarationen i lådan.

Fast länk

Onsdag 2000-05-03: Öknens skepp

Vi red ut i öknen klockan fem i morse. Vi red på kameler, som ju brukar kallas för öknens skepp. Nu fattar jag varför. Det var en ny erfarenhet, en typ av erfarenhet som jag hoppas slippa i fortsättningen.

Solen stod redan lågt på himlen och vi skulle just stanna för nattläger, när vi fick syn en ojämn svart fläck vid horisonten. Den bröt av mot sanddynerna i både form och färg. Vi ökade farten och hann fram till den före solnedgången.

Redan på vägen dit förstod jag att vi skulle hitta det ingen av oss ville hitta. Det var ett bränt och skövlat läger, med döda människokroppar på marken. Några av kropparna var uppenbarligen Trollkarlens män, men de övriga var medlemmarna i Anjas expedition. Och Anja. Allt hopp var ute.

Som seden var begravdes alla kroppar utan dröjsmål, utom Trollkarlens döda män som fick ligga där de låg. När det var över och lugnet hade sänkt sig över nattlägret vandrade jag ensam ut i öknen. Jag skulle ändå inte kunna somna. Det var ingen risk att jag skulle gå vilse, eftersom natten var klar med fullmåne.

Jag hade inget mål för min vandring. Jag var tom, tömd på känslor, men trodde att om jag slog mig ner och vilade skulle alla känslor invadera mig på samma gång. Om jag höll mig i rörelse kanske jag kunde hålla skräcken på avstånd ännu en liten stund.

-oOo-

Palmerna borde jag ha sett från lägret. Hur långt hade jag egentligen gått?

Jag sjönk ner på knä och drack av vattnet. Det var svalt och uppfriskande. När jag åter reste mig var jag inte ensam. En gestalt stod vid min sida.

- Anja!

Jag försökte hålla om henne, men händerna fick inget tag. Då såg jag att hon var halvgenomskinlig. Jag kunde skönja palmerna genom hennes kropp. Hon tycktes pulsera, så att hon ena stunden var hon nästan ogenomskinlig, den andra bleknade hon bort så att jag trodde hon skulle försvinna. Försiktigt kände jag med handen på hennes ansikte. Något kunde jag känna, en känsla av mer än ren luft.

Jag lutade mig närmare och kysste henne. Det verkade som om hon ansträngde sig till det yttersta för att ta så fast form som möjligt, för det kändes nästan som förut, förutom att läpparna var kallare, som när man dricker isvatten.

Kanske var ansträngningen för mycket för henne, för strax därefter bleknade hon och jag tydligt kunde se palmerna genom henne.

- Arne, sa hon. Jag har kommit för att säga farväl och kanske visa dig vägen härifrån. Jag vill bara säga att du inte ska känna någon skuld för det som hände. Det som måste ske skedde, precis som det var skrivet. Du hade inte kunnat rädda mig hur du än försökte. Tänk inte på Trollkarlen. Alla kommer att jaga honom nu. Hans dagar är räknade.

Hon höll upp en hand med fyra fingrar i luften.

- Jag har själv räknat dem.

Hon bleknade ännu mera.

- Du hör inte hemma här. Du har uträttat allt du skulle. Fortsätt bara rakt fram. Det är din väg. Farväl, Arne.

- Farväl, Anja, farväl. Vänta... Är det sant att du är Lilits ättling?

Vinden susade i palmerna.

-oOo-

Hemma i lägenheten låg drivor med tidningar och reklam innanför dörren. Överst låg ett brev från ett känt kabeltevebolag. I vänstra övre hörnet där avsändaradressen borde ha stått hade någon klippt ut ett avlångt hål med oregelbunda kanter.

Tänk vad reklamfolk är kreativa, tänkte jag när jag gick in till datorn. Observerade i föregående att deklarationsblanketten inte längre låg kvar på sin plats överst i inkorgen. Jag skulle aldrig kunna bli reklammakare.

Jag skriver det här på datorn. Victorias kort fungerar inte längre.

Fast länk

Söndag 2000-05-07: En tropisk dröm

Jag längtar efter semestern. Så här drömde jag i natt:

Peter insåg att jag inte kunde ta över alla Yngves arbetsuppgifter. Han lovade att några konsulter som inte hade full beläggning skulle hjälpa till.

- Dessutom behöver du semester, sa Peter. Jag kan inte klara firman utan dig, så det duger inte att du också bränner ut dig.

Därför ligger jag nu i en hängmatta på en tropisk ö och tittar upp mot himlen. Jag följer solens bana över himlen, hur den stiger på morgonen och sjunker på eftermiddagen. Ibland sträcker jag ut armen efter vattenflaskan och släcker törsten med en klunk vatten.

Då och då kan jag höra kvinnliga röster i närheten. En annan dag kommer jag kanske att vrida på huvudet och titta hur de ser ut. Jag tycker om deras glada skratt.

Fast länk

Tisdag 2000-05-09: Tjejen som ville låna datorn

Det var utekväll med Lasse igår. Ändå var det ovanligt lätt att komma upp i morse.

- Anja? frågade Lasse. Är hon finska?

- Kanske det.

- Så nu har hon lämnat Sverige, sa Lasse. Hade du inte en annan utländsk brud i vintras?

- Jo.

- Det kanske är mer praktiskt så, sa Lasse. Lättare att bli av med dem om man tröttnar, menar jag.

- Jag ville inte bli av...

I samma stund kom en blondin fram till vårt bord.

- Ni ser ut att ha det trevligt här, sa hon. Får man slå sig ner eller diskuterar ni några viktiga hemligheter?

- Självklart får du det, sa Lasse. Inte ska en vacker och trevlig ung dam som du behöva tömma sin bägare i ensamhet.

Det var ingen ny erfarenhet att tjejer dras till Lasse, men jag tror det var första gången som en ensam tjej slog sig ner hos oss. Det brukar vara minst två och båda brukar vara ute efter Lasse.

Nå, tänkte jag medan Lasse och tjejen bollade de vanliga inledningsfraserna, då kanske jag kan komma hem i god tid. Jag borde kanske gå med en gång. Här har jag inget att hämta.

Ändå satt jag kvar, började lyssna till konversationen, och väntade på ett tillfälle att bryta mig in.

- Är du på genomresa? frågade Lasse. Kommer du från Skåne?

- Ja, faktiskt. Hörs det?

- Lite grann hörs det. Men jag tror att du har flyttat runt en hel del.

- Åh, så du är dialektkännare?

- Det är bara en av mina många talanger, sa Lasse. Har du förresten något bra ställe att bo på här i Stockholm? De flesta hotell här i stan är fruktansvärda.

- Du kanske har något bättre att erbjuda?

- Tja, sa Lasse. Det kan väl hända.

- Har du dator?

Lasse blev ovanligt tyst. Kanske skulle han bluffat och sagt att han hade dator om jag inte hade varit där.

- Jag har dator, sa jag.

- Med Internetanslutning?

- Ja.

- Jag vill absolut inte tränga mig på eller så, sa hon.

- Det är ingen fara.

- Jag kan betala taxin, sa hon. Det tar jag på firman.

Väl hemma var jag osäker på hur jag skulle bete mig. Ingen hade sagt något om att det gällde något annat än att hon skulle bo hos mig, i alla fall med ord. Vad gäller kroppspråk trodde jag att hon kanske hade lovat mer än så.

Jag har bara en säng, som i och för sig är ganska bred. Jag har dessutom en lös skumgummimadrass. Som en sann gentleman borde jag ha erbjudit mig att sova på den. Jag var på väg att framföra mitt erbjudande när hon sa:

- Stor fin säng du har. Om inte du har något emot det, kan vi sova där båda två.

Jag hade inget emot det.

Hon gjorde sig snabbt hemmastadd, nästan så snabbt att jag började känna mig som gäst i mitt eget hem.

- Jag har en del jobb att göra, sa hon. Om du inte misstycker, kan du gå och knyta dig, så lägger jag mig när jag är klar.

Utan att hon sa det förstod jag att hon ville sitta ostört vid datorn. När jag stängde dörren till sovrummet satt hon försjunken vid datorn, tydligen så koncentrerad att hon inte ens hörde när jag sa god natt. Det var med en viss motvillighet jag gick till sängs. Jag var trött, men om datorn hade varit ledig skulle jag givetvis ha suttit vid den. Som det var nu somnade jag snabbt.

Min sista tanke var: Hon vill bara ha min dator, inte min kropp.

-oOo-

I det hade jag fel. Hon väckte mig.

Hon ger hundra procent i allt hon gör.

Fast länk

Tisdag 2000-05-09 - kväll: Flyga lågt

Hon bor fortfarande hos mig. Innan jag somnade för andra gången i natt sa jag att hon fick bo hur länge hon ville hos mig. Jag undrade samtidigt hur hon skulle lyckas komma upp i tid. Hon hade sagt något om ett jobb väldigt tidigt på morgonen.

Hon måste ha kommit i tid. Om hon hade försovit sig skulle hon väl inte ha tagit sig tid att diska innan hon gick? Diskberget var inte heller av den minsta sorten.

På eftermiddagen ringde hon mig på jobbet och undrade om vi skulle hitta på något tillsammans. Hon hämtade mig på jobbet i en hyrbil. Oförberedd på frågan föreslog jag bio. Den enda film jag kom på var var Drömfabriken som jag hade läst om i DN. Jag tyckte om den. Det bästa var inblickarna i Hollywoods filmindustri, där ett par kända filmregissörer spelade sig själva.

Undrar vad min kära inneboerska tyckte om filmen? Hon lutade sig mot min axel under större delen av filmen, men jag är inte helt säker på att hon sov. Stilla var hon i alla fall. Sov hon för lite i natt, var filmen tråkig eller var det en kombination?

Jag fick inget tillfälle att fråga, för hon var djupt koncentrerad på bilkörningen. Det måste man vara om man flyger så lågt. Själv var jag koncentrerad på att hålla i mig och bita på naglarna. Snabbt hem kom vi - i det avseendet var det att föredra framför Öknens skepp.

Jag har inte talat om för henne att jag skriver dagbok på nätet. De få gånger jag har pratat med andra om nätdagboksskrivande har reaktionen varit total oförståelse. Numera håller jag tyst. Nu sitter hon i badet, och då passar jag på att uppdatera. Hon är tydligen en passionerad badrumssångerska.

Nu måste jag sluta. Hon vill att jag ska komma och skrubba henne på ryggen.

Fast länk

Onsdag 2000-05-10: Tintin

Ensam hemma. Sotaren kommer idag mellan 7.00 och 13.00. Jag skulle ha lämnat reservnyckeln i nyckelboxen i ett hus fem kvarter längre ner på gatan, instoppad i ett kuvert med en fyrsiffrig kod, som jag skulle ha fått genom att ringa hyresvärden under deras telefontid (mellan 10.30 och halv elva om jag minns rätt).

Detta hade jag inte hunnit med. Dessutom har jag gett reservnyckeln till min kära inneboende, eller älskling, som snart åker tillbaka till Skåne. Det är bara några få dagar kvar. Jag tänkte tillbaka på natten när jag bar in frukostbrickan från köket. När skulle hon komma hem i kväll?

Jag satte ned brickan och satte mig på kanten av mysfåtöljen. Innan jag lutade mig tillbaka kontrollerade jag en sista gång att jag hade allt jag behövde: två rejäla leverpastejssmörgåsasr, en stor kopp kaffe, ett glas juice och Dagens Nyheter. Allt på plats.

Sakta bredde jag ut tidningen över knäna och lyfte upp kaffekoppen. Då fastnade min blick på en oregelbundenhet på hyllan med videofilmer. Det låg ett tomt pappfodral ovanpå filmerna. Det var två fel på en gång. För det första lägger jag alltid fodralet ovanpå videon om jag spelar in något från teven. För det andra var det månader sedan jag senast spelade in något.

Jag blev sittande medan jag funderade. Skulle jag läsa tidningen först och undersöka sedan? Eller tvärtom? Jag kompromissade genom att dricka upp kaffet innan jag reste mig.

Det var något inspelat på kassetten i bandaren. Ungefär en fjärdedel, motsvarande två timmar med long-play. Räknas det som snokande att se efter vad hon hade spelat in? Nej, bestämde jag och spolade tillbaka kassetten. Hon hade spelat in ett offentligt teveprogram på ett av mina tomband.

Jag satte mig i fåtöljen med fjärrkontrollen och tryckte på play-knappen. Nyhetsmorgon på TV4 från igår. Varför hade hon spelat in det? Vad var det för intressant med det? Jag lät videon stå på medan jag åt upp smörgåsarna och drack upp juicen.

Jag skulle just slå av videon och återgå till tidningen när jag hajade till. Det var hon, på teve. Men varför? Som någon sorts expert, tydligen, och om programledarna hade tjafsat lite mindre inbördes hade jag kanske fattat någonting om vad sakfrågan gällde.

Efter detta hade jag tappat lusten att läsa tidningen. Jag slog på datorn. Jag hade inte läst dagböckerna på min favoritlista på ett tag.

Vilket märkligt sammanträffande, tänkte jag när jag läste en av dagböckerna. Och så ovanligt mycket hon har skrivit de senaste dagarna. Hon har också varit med i TV4.

Vilket lustigt sammanträffande.

Nej, det är inget sammanträffande.

Dagboken var Tintins. Älsklingen kallar sig också Tintin. Jag kopplade aldrig ihop henne med dagboks-Tintin eftersom denna föreföll vara en så uppenbart uppdiktad person.

Då ringde telefonen.

- Arne.

- Sötnos, det är jag. Jag behöver din hjälp.

- Är det...?

- Inte nu, jag är på jobbet. På ett av dem, menar jag, på det där bokförlaget. De bad mig om hjälp. De tror visst att jag kan allt. Du meckar webbsidor, va?

- Javisst, men...?

- På en webbfirma?

- Ja...

- Kan du komma på en gång? Det är bråttom.

- Det måste jag fråga Peter om.

- Din chef? Det är bäst att jag frågar honom själv. Vi träffas på ditt jobb på direkten. Okej?

- Okej...

- See you.

Fast länk

Onsdag 2000-05-10 - kväll: Duellen

Ensam hemma. Jag har inte hört något av Tintin sedan hon körde mig till bokförlaget och hastigt presenterade mig för folket där. (Som tur är går det inte att köra så fort i stan den tiden på dagen.) Det var redan eftermiddag och flera av de viktiga personerna hade gått hem. Jag ska vara där igen i morgon bitti.

När jag kom till jobbet tidigare i dag hade Tintin redan kommit och hon och Peter satt i fikahörnan och småpratade - om nätdagböcker.

- ... bara för att jag skriver nätdagbok tror de att jag är webbexpert, sa Tintin. Men jag har ju fått hjälp av att göra dagbokssidorna av styvbrorsan, som också skriver nätdagbok, förresten. Och så läser jag ju en annan bra nätdagbok, lustigt sammanträffande, förresten... Han heter ju också...

Peter är nog den jag minst av allt vill visa min nätdagbok för. Han kanske inte uppskattar det sätt jag har beskrivit honom på, i synnerhet som jag inte har satt ut hans telefonnummer så att intresserade kvinnliga läsare kan kontakta honom direkt.

- Tjena, Peter! Tjena, Tintin! Du sa att det var bråttom?

- Ja, som jag just sa, sa Tintin. Det var ett lustigt sammanträffande att... Aj! Men Arne då!

- Förlåt, sa jag. Jag såg mig inte för. Du behöver alltså mig för ett jobb.

- Jag förstår, mumlade hon. Nu förstår jag... Visst behöver jag dig för ett jobb. Det är klart att jag skulle klara av det själv, men är jag säker på att du gör det mycket fortare.

Vänd till Peter fortsatte hon:

- Vi har visst inte kommit fram till prisfrågan. Det är bara fråga om ett par dar skulle jag tro.

- Och som jag just skulle säga, sa Peter, så är Arne en av de bästa jag har och han är för tillfälligt fullbelagd. Det är klart, att vi kanske kan skjuta upp några av jobben, men det är inte lätt...

- Men han har ju bara jobbat ett par månader här.

- Nja, det är nästan fyra månader, sa Peter. Men tiden är inte det viktigaste. En del kan hålla på med datorer ett helt liv utan att lära sig något, medan andra... Arne tillhör dem andra. Han är bra. En klippa.

- Jag vet, sa Tintin så lågt att bara jag kunde höra. Och priset?

Peter nämnde en timtaxa.

- Du inser förstås att för det priset kan jag få tre konsulter, sa Tintin. Och på köpet en projektledare för att hålla ordning på dem.

- Det kanske du kan om du letar länge. Men knappast om du vill att de ska börja nu i eftermiddag.

Det blev tyst medan Peter och Tintin såg på varandra, som om de bedömde varandras styrka.

- Jag kan också vara resonlig, sa Peter. Vi kan diskutera saken hemma hos mig, bara du och jag, över en bit god mat och ett gott vin. Jag är säker på att vi kan komma överens.

- Många kvinnor skulle inte tveka att tacka ja till ett sådant erbjudande på stående fot, och jag är säker på att många före mig har gjort så, men för tillfället måste jag avböja. Jag ägnar mig nämligen åt en sak i taget och då gör jag det helhjärtat. Just nu är det affärer som gäller.

Hon reste sig.

- Och nu har jag ingen mer tid att spilla här. Jag hade gärna sett att min gode vän Arne får jobbet, men jag är inte beredd att frångå mina affärsmässiga principer för den sakens skull. Speciellt som jag förstår att han är fruktansvärd underbetald här. Egentligen ser jag ingen skäl att han ska jobba här, jag kan lätt...

- Jag håller på att titta över Arnes lön, sa Peter och blängde på mig, redan till nästa lönerevision nu i juni...

- Så bra då. Adjö.

- Du vinner, sa Peter. Men var snäll och ring mig nästa gång du helhjärtat ägnar dig åt nöjen.

Fast länk

Torsdag 2000-05-11: Mysig hemmakväll

Ensam hemma igen. Tintin hoppades att hon skulle kunna komma hem tidigare i kväll. Än så länge har hon fortfarande chansen.

Förstrött tittar jag på bilderna som Tintin tagit med digitalkameran. Vad är tjusningen med att gå på porrklubb? Se men inte röra. Urtrist. Hm, där är någon jag känner igen. Jag kanske kan göra ett fotomontage med de här bilderna. Med han som... och den här bilden med hon som... Tintin åker i morgon. I morgon eftermiddag. Ska vinka av henne. Vad händer sen?

Vi låg länge och pratade i natt och visst pratade vi om framtiden, men samtidigt inte. Egentligen kom vi inte fram till något. Men bara att det kändes naturligt att prata med henne är ett gott tecken. Det var första gången som vi ostört bara pratade. Eftersom jag mest har sett henne i full fart på väg någonstans eller djupt koncentrerad döv och blind för omvärlden, hade jag undrat om jag skulle kunna hänga med i hennes samtalstempo.

Jag upptäckte en ny sida av Tintin: den lugna och eftertänksamma. Våra dagböcker var ett av många ämnen som vi halkade in på.

- Konstigt känsla, jag känner mig naken, utlämnad, sa hon. Jag menar, jag trodde inte att någon som jag kände läste dagboken. Helmut kan knappt läsa svenska och Mio tror fortfarande att Internet är en snabbt övergående modefluga. Plötsligt läser du allt jag skrivit och jag läser vad du har skrivit om mig. Och så har jag svårt att få ihop min inre bilder av dig. Bilden av dig när vi träffades första gången, med den där... jag menar din kompis...

Hon skrattade.

- Varför försöker jag ens vara diplomatisk? Älskling, håll med om att han är sliskig!

- Tja, det är han väl. Jag har inte funderat på honom i de termerna. Vad sa du om bilder?

- Bilder? Ja, alltså först bilden av dig när du sitter på krogen bredvid en okänd skånsk blodin, och så bilden av dig nu när du ligger bredvid en naken skånsk blondin som du nu känner lite bättre och till sist bilden jag hade av dig genom din dagbok. Jag försöker fortfarande fatta att det är samma Arne.

- Hm, är jag verkligen så kluven, sa jag. Jag kanske är som Doktor Jekyll och Mister Hyde... eller snarare som Doktor Banarne och Mister Arne...

- Tycker du inte att jag är kluven då? Hur får du ihop bilderna av mig?

Jag funderade innan jag svarade.

- Jag får nog inte ihop dem alls, svarade jag. Men du har inte skrivit dagbok så länge. Jag tycker det är en annan bild man får av dig i den del av dagboken du har skrivit här i Stockholm. Och så bilden av dig här...

- Hur då menar du?

Jag tvekade.

- Säg! Var ärlig, vilket intryck fick du av mig genom dagboken?

- Öh, jag trodde att du skulle vara hårdare... nästan hänynslös... förbruka män på löpande band...

Gapskratt. Kyssar.

- Och hur kom du fram till det?

- Mest var det för att du backade över din man.

- Jaså, den historien, sa hon. Nu var det faktiskt så här... Jag ångrar att jag alls nämnde saken i dagboken. När jag skulle skriva den fulla och sanna historien om hur det gick till... Nej, jag kunde inte helt enkelt... Det är egentligen min och Hubbes hemlighet, men det kan inte skada honom om jag berättar för dig, och då menar jag bara för dig, om du förstår vad jag menar. Allt började en vacker morgon när jag som vanligt...

Fast länk

Fredag 2000-05-12: Ensam hemma

Ensam hemma.

Tintin hämtade mig på bokförlaget och vi åkte till biluthyrningsfirman och därifrån med taxi till Centralen. Jag hade hoppats på mer tid så att vi kunde fika innan tåget gick, men vi kom dit bara några få minuter före avgång. Jag hjälpte henne att bära in väskorna i tåget.

Om jag hade nöjt mig med att bära in väskorna och sedan klivit av skulle jag ha hunnit. Som det nu var, var det knappt jag hann kliva av tåget vid första stoppet i Flemingsberg.

Ensam stod jag kvar på perrongen och såg tåget försvinna på sin väg söderut.

Jag vet inte hur länge jag blev stående så, stirrande på det tomma järnvägspåret utan att egentligen se något. Till slut började jag med långsamma steg gå mot spärren. Noterade i förbigående att klädseln var oordnad. Stoppade mekaniskt ner skjortan i byxorna. Undrade hur många pendeltåg jag hade missat medan jag bara stod där på perrongen.

Fast länk

Måndag 2000-05-15: Köra över med takt och finess

Jag skrev inget om bokförlaget förra veckan, men jag får nog tillfälle att ta igen skadan. Jag ska dit åtminstone en gång till den här veckan för att göra klart de sista detaljerna på de nya sidorna jag gjorde i slutet av förra veckan. Tydligen tyckte de om sidorna, så nu är det tal om att jag ska se över alla deras gamla sidor också. Peter var på bokförlaget idag och diskuterade saken, men jag har ännu inte hört hur det gick. Jag hade en pratstund med Peter precis innan han åkte dit.

- Fan va bråttom hon hade, din kompis Tintin, sa Peter.

- Till tåget?

- Va? Det vet jag inget om. Att komma överens om priset, menade jag. Jag hade tänkt erbjuda henne att skära emellan...

- Skära emellan?

- Att vi pröjsar henne en viss procent vår fakturering som tack för att hon förmedlade uppdraget. Jag förstår henne inte. Hon har väl ändå inget personligt intresse av att förlaget ska komma billigt undan...

- Hon visste nog hur mycket chefen där är villig att betala, sa jag. Han ser mest webbsidorna som en nödvändig ond utgift. De finns på webben bara för att alla andra...

- Okej, jag får väl känna honom på pulsen och se hur mycket jag kan klämma ur honom. Hur var det med det där "unga geniet" som har gjort sidorna? Är han det?

- Visst är han ung, han har inte gått ut...

- Jag menade snarare genibiten.

- Jag skulle just komma till det. Han tycks ha en säregen talang för att göra överkomplexa sidor som bara fungerar i Explorer 5.0 med upplösningen 800 gånger 600. Varje gång han måste välja mellan flera sätt att göra någonting, vare sig det gäller HTML eller Javascript, lyckas han alltid välja den konstruktion som fungerar på minsta antalet webbläsare och...

- Du börjar låta som Yngve, sa Peter. Härnäst kommer du att säga att du tänker göra om allt från början.

- Ja.

- Har du träffat det unga underverket? Vad säger han om saken?

- Han anser att sidorna är perfekta. Han är medveten om att de inte fungerar i alla webbläsare, men han ville inte slösa bort sin dyrbara tid - han pluggar ju - med att fixa saken. Han tycker att det är enklare att alla med fel webbläsare byter till rätt...

- Har han något inflytande?

- Hur menar du?

- Jag menar, om han blir sur för att du kastar bort hans med svett och tårar designade sidor, kan han ställa till problem för oss? Kommer de att lyssna på hans klagosång?

- Jag fick intrycket att de är ganska trötta på honom, sa jag. Det är alltid något problem med hans sidor, och när han fixar ett problem introducerar han alltid ett nytt och när han har lovat att komma dyker han upp sent eller inte alls...

- Okej, då kör vi över honom, sa Peter. Fast med takt och finess förstås. Vi vill inte skaffa oss fiender i onödan.

Jag funderade några ögonblick på den formuleringen innan jag frågade:

- Hur menar du? Hur kör man över någon med takt och finess?

- Du kan ju alltid säga: Jag har tittat mycket på dina sidor och har lagt märke till himla många fina idéer som jag ska hålla i åtanke när jag gör min variant.

Fast länk

Tisdag 2000-05-16: Funderingar

På torsdag ska jag till bokförlaget. Vi fick uppdraget. När jag frågade Peter om han hade lyckats höja priset svarade han "marginellt" utan att gå in på några detaljer.

Jag har inte hört någonting från Tintin. Jag har slutat försöka ringa henne. Insåg att hon naturligtvis har mobilen avslagen. Torpet har ju inte ens el. Alltså slår hon bara på telefonen när hon ska ringa för att spara på batteriet. Men hon har inte ringt mig. Det går väl inte från den platsen.

Undrar just hur hon skriver? För hand? Med stenografi? På en gammal manuell skrivmaskin? Jag undrar just om jag skulle klara att skriva några längre stycken för hand. Det var länge sedan jag gjorde det. Jag skriver bara inköpslistor för hand. Jag brukar inte ens anteckna på kurser och föreläsningar, eftersom antecknandet stör mig så att jag minns sämre vad som sades och för att mina kråkfötter till anteckningar inte är till stor hjälp för att i efterhand rekonstruera det sagda.

Fast länk

Torsdag 2000-05-18: På bokförlaget

Idag var jag på förlaget. Jag hade svårt att koncentrera mig, eftersom jag inte längre fick sitta ensam i rummet med datorn.

- Tyvärr blir det lite trångt här ibland, sa förlagschefen, speciellt när alla som brukar jobba hemma kommer hit samtidigt. Men ni datanissar sitter ju ändå alltid med freestylehörlurar helt försjunkna i er egen värld.

Jag avstod från att besvara den lustigheten och försökte sjunka in i min egen värld och få jobbet gjort. Jag skulle plocka ut det väsentliga innehållet från de nuvarande webb-sidorna och lägga in det på nya sidor. Ofta brukar jag stänga ute omvärlden utan hjälp av hörlurar, men de två männens samtal var alldeles för intressant. Vad jag förstod var de lektörer som skulle gå i genom en bunt inkomna manus för att bedöma vilka som skulle refuseras och vilka som var tänkbara kandidater för utgivning.

Jag tyckte om att skriva redan i skolan. På uppsatsskrivningarna fanns det alltid möjlighet att skriva skönlitterära ämnen. Jag upptäckte tidigt att man kunde imponera på lärarna med korrekt språk och enkla berättartekniska trick som parallellhandlingar och återblickar. Dessa tekniker lärde jag mig i Biggles-böckerna. Om man sedan undvek ämnen som låg alltför nära kioskdeckare var högsta betyg garanterat.

Efter skolan närde jag vissa författardrömmar, men insåg snabbt att det krävs lite mer för att bli författare. Eller snarare väldigt mycket mer. Jag kanske inte glömde drömmarna, men jag började tala väldigt tyst om dem, även inför mig själv.

Kanske är jag nu inne på författarspåret igen. Visserligen kräver dagboksskrivandet ingen fantasi, eftersom jag strikt begränsar mig till att skriva om händelser i mitt liv, men att skriva varje dag utvecklar språket. Dessutom är det nyttigt att varje dag tvingas välja ut de viktigaste händelserna och skriva om dem på ett intressant sätt.

- Och hur var det där lovande manuset? sa den ene lektören.

- Han har verkligen lärt sig att början är viktig, men trodde han verkligen att vi skulle ge ut det utan att läsa resten? Efter ett och halvt kapitel är det bara en lång transportsträcka mot slutet...

- Hade han lagt ner samma möda på slutet? Var det något att ha?

- Tja, om man tycker om knalleffekter. Mordbrand, okänd mordbrännare som dyker upp som gubben i lådan, huvudpersonen rusar in i lägenheten, får ut sin son, men det är för sent: "Han dog i hans armar." Övriga inblandade innebrända: Hans älskarinna, frun och hennes älskare, katten och svärmor, och en massa grannar... Otrolig förmåga att samla alla i samma hus på samma gång, som en annan Vlad Tepes... Standardbrevet.

- Standardbrevet här med. Efter fem sidor vet man allt om vad han ser från fönstret: hus, träd, bilar och förbipasserande. Om honom vet man att han har bruna byxor, som han just har trätt ner ena benet i, och att han funderar på att skolka för att kompisarna är så jävligt taskiga.

- Den här novellen då? Den platsar inte i novellantologin, men vi skulle kanske skriva några ord till honom. Han vet inte vad han vill med berättelsen eller personerna, men hans språkliga ekonomi är värd att uppmuntras. Inga klyschor eller onödiga beskrivningar. Fokuserat på vad huvudpersonen ser och hör och tänker. Synd bara att det han ser och hör är så ointressant.

- Skriv något om du känner för det. Helvete! Här måste jag skriva något. Hasses väns son, du vet. Hasse kräver att det ska vara en diplomatisk sågning...

- Är det så illa?

- Vem tror han att hans skriver för? Vem annan än en datanörd eller webbnisse vill läsa om en...

- Hysch, han där...

- Äsch, han hör ingenting... Jag vet hur de är. Jag var tvungen att läsa hela, men jag vet ändå inte hur jag ska formulera sågningen. Hjälten är en ung datanörd som är för blyg för att träffa tjejer och bara sitter och dagdrömmer. Ungefär som i Walter Mitty. Helt utflippade drömmar fullproppade med obegripliga tekniska detaljer. I den första drömmen förhindrar han en härdsmälta i ett kärnkraftverk. Det var vid millenieskiftet och det fanns en allvarlig milleniebugg som tillverkaren Automatiska Bilar & Båtar inte klarade av att rätta eftersom alla som kan den gamla teknologin har slutat...

- Och nörden råkar veta hur man gör?

- Ja, inte bara det. Han råkar ha rätt utrustning också, en hemgjord PROM-brännare, vad det nu är, och något han kallar disassembler, så han kan återskapa källkoden, som har gått förlorad... Som jag sa är det fullproppat med tekniska detaljer av den typen...

- Man tappar ju alla begrep om själva historien om man snubblar på obegripliga ord hela tiden...

- Ja, jag skulle inte fattat ett dyft om inte min grabb hade förklarat. Det blir bara värre och värre, manuset alltså, det går tyvärr bättre och bättre för nörden, och på slutet spårar han upp och sätter dit några virustillverkare, på riktigt tydligen, blir hyllad av Bill Gates personligen, får jobb på Microsoft och tjejerna svärmar kring honom som yra höns. Om jag ändå fick skicka standardbrevet. Med tillägget att han borde översätta smörjan till engelska och skicka till Microsoft...

Och så vidare. Mot slutet började de diskutera standardbrevet.

- Hasse tycker att vi borde byta standardbrev.

- Varför det? Bara bra med lite humor.

- Det är för många som blir sura. Nu senast lät det: "Ett rent hån mot oss som skriver i vår anletes svett utan att uppbära en massa statliga kulturella anslag och bidrag."

- Såna typer blir alltid förbannade, oavsett hur vänligt man formulerar sig.

Och hur ser standardbrevet ut? Jag lyckades lägga vantarna på ett exemplar. Så här lyder det:

Vi har med stort nöje läst ert manus. Men om vi skulle ge ut det, skulle det för all framtid bli omöjligt för oss att ge ut något annat under dess nivå. Eftersom vi inte kan räkna med att inom det närmaste milleniet finna andra manus av jämförbar kvalitet, måste vi med sorg i hjärtat tacka nej.

Fast länk

Fredag 2000-05-19: Backup-tejpar och dammråttor

Välstädade lägenheter liknar varandra; varje rörig lägenhet är rörig på sitt eget vis.

Detta märkte jag när jag gjorde en snabbvisit hos Yngve för att hämta några gamla backup-tejpar. Man vill inte gärna förvara backup-tejpar i samma lokal som datorerna om något skulle hända, så nu fanns de flesta backup-tejparna ute hos anställda i firman och bara ett fåtal på jobbet.

- Det är en så himla onödig utgift, sa Peter. Enligt listan finns det tretton urgamla tejpar hemma hos folk. Se till att få hit dem!

Jag åtog mig att åka förbi Yngve, som enligt listan hade tre tejpar (alla med innehåll äldre än sex månader) hemma hos sig. Han bjöd på kaffe och vi pratade en stund om ingenting. Jag ville inte ta upp jobbfrågor och märkte att vi inte hade så mycket att prata om. Men det verkade ändå som han tyckte det var kul att få besök.

Skillnaden på röran i min och Yngves lägenhet är att hos Yngve är det väldigt markant skillnad mellan städade och ostädade areor, medan det hos mig är mera jämnrörigt. Den odiskade disken stod bara i diskhon; den var staplad med omsorg för att ta så lite plats som möjligt. Dammråttorna var mindre, bättre tuktade och mindre aggressiva än i min lägenhet.

Fast länk

Torsdag 2000-05-25: Framtidsutställningen

Konstig dröm att hålla sig kvar i minnet hela dagen. Lika bra jag skriver ner den.

Peter föreslog att vi skulle ta vårt samtal på Naturhistoriska Riksmuseet vid den nya Framtidsutställningen. När jag kom dit såg jag inte till Peter. Medan jag väntade plockade jag upp en broschyr och läste att modern IT-teknik har möjliggjort en virtuell utställning skräddarsydd för varje enskild besökare.

När jag gick in i utställningshallen tyckte jag mig se en skymt av Peter i bortersta änden. Det var halvskumt, så det är möjligt att jag misstog mig. Inga andra besökare syntes till.

Till vänster om mig stod en enorm glaskub, fylld med mörka moln som jagade varandra i hög fart. Hela utställningen utgjordes av rad efter rad av sådana glaskuber. Medan jag stod där skingrades molnen och kuben fylldes av en tredimensionell bild i klara färger. Det var sommar och sol.

Vad har det här med framtiden att göra? tänkte jag.

Så såg jag paret som satt och kysstes på parkbänken. Henne kände jag inte igen, men mannen var jag, vilket jag inte insåg direkt. Man ser sällan sig själv utifrån, förutom i spegeln, och då är spegelbilden bara en efterapning som följer ens minsta rörelse. De satt så en stund innan de reste sig och gick därifrån hand i hand. Kuben fylldes åter av moln.

Jag gick vidare till nästa kub där en bild hade format sig. Det var en nästan folktom restaurang. Lena och jag, eller snarare min avbild, satt mitt emot varandra. Jag kunde höra samtalet. Det var djupt. Hon pratade om en man, nej, en pojke sa hon. Inte pojkvän, men de var mer än bara vänner. Hon förklarade den speciella typen av förhållande de hade. Arne-figuren pratade om en kvinna som inte bodde i Stockholm, kanske inte ens i Sverige. Jag blev mer och mer irriterad på Arne och Lena. Hur kunde de prata om några som inte fanns där? När de hade varandra där, där och nu? Såg de då inte varandra? Vad gjorde de icke-närvarande personerna så mycket intressantare än de närvarande?

De sveptes in i moln och jag gick vidare till nästa kub. Den visade en futuristisk sängkammare, med en bild av Bill Gates projicerad på ena väggen. Vad trångt det såg ut! Så såg jag Sheila som tog av Arne glasögonen och kysste honom. Han stod fullständigt blickstilla. Man fick intrycket att han inte trodde sina sinnen och var rädd för att vakna upp ur en dröm vilket ögonblick som helst. Hm, tänkte jag, jag trodde det här var en barntillåten utställning. Jag såg mig omkring. Helt ensam. Fast utställningen skulle vara skräddarsydd för varje enskild person. Var den här scenen ämnad för bara mina ögon?

Nästa kub begrep jag först ingenting av. Den var fylld av en folkmassa, bestående av hundratals personer, sedd från långt håll och något ovanifrån. Med en mjuk inzoomning kom alla närmare. Jag såg inte mig själv någonstans. Alla bar namnbrickor. Under varje namn stod siffror. Årtal. På de närmaste "1998-1999" och "1998-". Konstigt. Så kände jag igen ett namn. "Jontas 1999-" stod det på brickan. Intill honom stod Tobbe. De skrek för att överrösta bullret av... ja, av vad?

Flaf-flaf-flaf. Siv stod det på en bricka i närheten och snart hade jag sett alla som någonsin har skrivit i min gästbok plus en massa andra bekanta namn. Öronbedövdande flaf-flaf-flaf. En helikopter blev synlig och landade på gräset. Vid spakarna satt Stefan Saurkraut. Dörren öppnades och passagerarna klev ur. Arne, Lena, Ynge, Peter och sist av alla Arnes röst.

Alla började spela brännboll.

I nästa kub stirrade jag in i mitt eget vardagsrum. Arne och Anja grälade. Bakom Arne var datorn påslagen. Det såg ut som han hade hållit på att uppdatera dagboken när han fick annat att tänka på.

Molnen kom som en befrielse. I nästa kub gick Lena omkring med ett gråtande barn i famnen. Det såg ut som hon nyligen hade gråtit. Hon tittade ofta på klockan på väggen och lika ofta gick hon fram till fönstret och tittade ut.

Nu var det bara ett par kuber kvar. Nästa kub visade en teve-studio med flera bekanta personer.

- Kontraktsbrott! vrålade Robert Aschberg. Det är illa nog med han där...

Han pekade på Arne. Bredvid honom stod Victoria, som såg väldigt gammal ut.

- Min nya kropp är inte färdig, sa hon. Det här är den enda jag har har...

- Jag sa ju att det aldrig skulle gå, sa Boris Jeltsin. Njet, njet, njet...

Han pratade perfekt svenska, men rösten var dåligt synkroniserad med läpprörelserna.

- Tig, Boris! sa Aschberg. Det här sköter jag!

Kuben fylldes av moln. Det var bara en kub kvar.

Den hade en dörr. Det var nog meningen att man skulle gå in i den.

Molnen lättade när jag klev in. Jag befann mig i ett obekant vardagsrum. En liten pojke satt mitt emot mig. Vi spelade Fia med knuff. Han höll på att vinna.

Det hördes en nyckel i dörren.

- Mamma! ropade pojken och rusade iväg.

Jag vaknade.

Fast länk

Fredag 2000-05-26: Sommaruppehåll

"Vem fan vill då läsa en serie där Arne mår bra?" - Charlie Christensen (Arne Anka juli 1989)

"Hösten är varje sann konstnärs gode vän. Svårmodet innebär inte nödvändigtvis att folk säger intelligentare saker än annars, men konkurrensen från herrtidningslyriken lättar..." - Charlie Christensen (Arne Anka juli 1989)

Arnes röst och sommaren

Fast länk