Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2000-05-03: Öknens skepp

Vi red ut i öknen klockan fem i morse. Vi red på kameler, som ju brukar kallas för öknens skepp. Nu fattar jag varför. Det var en ny erfarenhet, en typ av erfarenhet som jag hoppas slippa i fortsättningen.

Solen stod redan lågt på himlen och vi skulle just stanna för nattläger, när vi fick syn en ojämn svart fläck vid horisonten. Den bröt av mot sanddynerna i både form och färg. Vi ökade farten och hann fram till den före solnedgången.

Redan på vägen dit förstod jag att vi skulle hitta det ingen av oss ville hitta. Det var ett bränt och skövlat läger, med döda människokroppar på marken. Några av kropparna var uppenbarligen Trollkarlens män, men de övriga var medlemmarna i Anjas expedition. Och Anja. Allt hopp var ute.

Som seden var begravdes alla kroppar utan dröjsmål, utom Trollkarlens döda män som fick ligga där de låg. När det var över och lugnet hade sänkt sig över nattlägret vandrade jag ensam ut i öknen. Jag skulle ändå inte kunna somna. Det var ingen risk att jag skulle gå vilse, eftersom natten var klar med fullmåne.

Jag hade inget mål för min vandring. Jag var tom, tömd på känslor, men trodde att om jag slog mig ner och vilade skulle alla känslor invadera mig på samma gång. Om jag höll mig i rörelse kanske jag kunde hålla skräcken på avstånd ännu en liten stund.

-oOo-

Palmerna borde jag ha sett från lägret. Hur långt hade jag egentligen gått?

Jag sjönk ner på knä och drack av vattnet. Det var svalt och uppfriskande. När jag åter reste mig var jag inte ensam. En gestalt stod vid min sida.

- Anja!

Jag försökte hålla om henne, men händerna fick inget tag. Då såg jag att hon var halvgenomskinlig. Jag kunde skönja palmerna genom hennes kropp. Hon tycktes pulsera, så att hon ena stunden var hon nästan ogenomskinlig, den andra bleknade hon bort så att jag trodde hon skulle försvinna. Försiktigt kände jag med handen på hennes ansikte. Något kunde jag känna, en känsla av mer än ren luft.

Jag lutade mig närmare och kysste henne. Det verkade som om hon ansträngde sig till det yttersta för att ta så fast form som möjligt, för det kändes nästan som förut, förutom att läpparna var kallare, som när man dricker isvatten.

Kanske var ansträngningen för mycket för henne, för strax därefter bleknade hon och jag tydligt kunde se palmerna genom henne.

- Arne, sa hon. Jag har kommit för att säga farväl och kanske visa dig vägen härifrån. Jag vill bara säga att du inte ska känna någon skuld för det som hände. Det som måste ske skedde, precis som det var skrivet. Du hade inte kunnat rädda mig hur du än försökte. Tänk inte på Trollkarlen. Alla kommer att jaga honom nu. Hans dagar är räknade.

Hon höll upp en hand med fyra fingrar i luften.

- Jag har själv räknat dem.

Hon bleknade ännu mera.

- Du hör inte hemma här. Du har uträttat allt du skulle. Fortsätt bara rakt fram. Det är din väg. Farväl, Arne.

- Farväl, Anja, farväl. Vänta... Är det sant att du är Lilits ättling?

Vinden susade i palmerna.

-oOo-

Hemma i lägenheten låg drivor med tidningar och reklam innanför dörren. Överst låg ett brev från ett känt kabeltevebolag. I vänstra övre hörnet där avsändaradressen borde ha stått hade någon klippt ut ett avlångt hål med oregelbunda kanter.

Tänk vad reklamfolk är kreativa, tänkte jag när jag gick in till datorn. Observerade i föregående att deklarationsblanketten inte längre låg kvar på sin plats överst i inkorgen. Jag skulle aldrig kunna bli reklammakare.

Jag skriver det här på datorn. Victorias kort fungerar inte längre.