|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Söndag 2000-01-30: Dränka sorgen
Det har varit en lång arbetsvecka med långa arbetsdagar som har hjälpt mig att inte tänka på... henne som jag aldrig kommer att se igen och därför snarast borde glömma, eller åtminstone sluta tänka på.
Igår stannade jag hemma och åt mörk choklad. Önskade att vädret vore bättre så jag kunde ta en långpromenad.
Framåt kvällningen ringde Lasse.
- Är du gräsänkling igen? frågade jag.
- Något åt det hållet.
På krogen när vi hade beställt in öl sa Lasse:
- Hon har åkt hem till sin mamma.
Vad svarar man på det? Som tur är blir det aldrig långa pinsamma tystnader med Lasse. Han gör korta pauser i bland, väntar på ett svar och lyssnar på det om det kommer, men kommer inget svar fortsätter han.
- Hon tyckte att jag borde bryta med mitt gamla liv, satsa mer på förhållandet.
- Har du inte gjort det då? Jag har inte hört av dig på månader.
- Jag tycker nog jag har gjort det.
Han torkade bort några droppar öl från bordsskivan innan han fortsatte.
- Hon väntar nog på att jag ska komma till henne, och lova bot och bättring på mina bara knän.
- Det låter inte riktigt som din stil.
- Kanske gör jag det, sa Lasse. Om jag bara hittar något mjukt att lägga under knäna först. Jag har känsliga knän. Men nog snackat om mig. Hur står det till med dig? Har du lägrat några brudar på sistone?
Jag hasplade ur mig några ord om Sheila utan att säga att det hände i framtiden. Jag har aldrig kunnat ljuga övertygande, utom när det gäller de där små nödlögnerna som man måste använda i rent självförsvar, som att övertyga chefen på mitt första jobb att mina helger alltid var fullbokade (en livsnödvändig nödlögn).
Jag vet att om jag hade försökt berätta om Sheila för Lena, så skulle hon ha dragit ur mig varenda detalj. Inte för att hon skulle ha trott på det. Lena är vidsynt men inte godtrogen. Utan bevis skulle hon inte tro på en tur-och-retur-resa till framtiden, dessutom med buss dit och tåg på tillbakavägen, tänk bara på svårigheten att köpa den typen av biljett. Fånigt nog tog jag inte med en enda sak tillbaka som skulle visa att jag verkligen varit där.
När jag berättade för Lasse behövde jag inte ljuga. Han fyllde själv i luckorna.
- Sheila, sa Lasse. Utländskt namn. Så hon var alltså bara här på tillfälligt besök? Jag vet hur det är. Man vet att man har alla odds mot sig från början, det kan aldrig bli något. Man borde bara gå därifrån. Man gör det aldrig.
Han såg på våra tomma ölglas. Vi beställde in mer.
- Låt oss gemensamt dränka våra sorger, sa han. Man ska alltid dränka sorgen. Fast bara en gång. Det är som med resistenta bakterier. Dränker man sorgerna för ofta blir de alkoholresistenta.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.