Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Torsdag 2000-05-25: Framtidsutställningen

Konstig dröm att hålla sig kvar i minnet hela dagen. Lika bra jag skriver ner den.

Peter föreslog att vi skulle ta vårt samtal på Naturhistoriska Riksmuseet vid den nya Framtidsutställningen. När jag kom dit såg jag inte till Peter. Medan jag väntade plockade jag upp en broschyr och läste att modern IT-teknik har möjliggjort en virtuell utställning skräddarsydd för varje enskild besökare.

När jag gick in i utställningshallen tyckte jag mig se en skymt av Peter i bortersta änden. Det var halvskumt, så det är möjligt att jag misstog mig. Inga andra besökare syntes till.

Till vänster om mig stod en enorm glaskub, fylld med mörka moln som jagade varandra i hög fart. Hela utställningen utgjordes av rad efter rad av sådana glaskuber. Medan jag stod där skingrades molnen och kuben fylldes av en tredimensionell bild i klara färger. Det var sommar och sol.

Vad har det här med framtiden att göra? tänkte jag.

Så såg jag paret som satt och kysstes på parkbänken. Henne kände jag inte igen, men mannen var jag, vilket jag inte insåg direkt. Man ser sällan sig själv utifrån, förutom i spegeln, och då är spegelbilden bara en efterapning som följer ens minsta rörelse. De satt så en stund innan de reste sig och gick därifrån hand i hand. Kuben fylldes åter av moln.

Jag gick vidare till nästa kub där en bild hade format sig. Det var en nästan folktom restaurang. Lena och jag, eller snarare min avbild, satt mitt emot varandra. Jag kunde höra samtalet. Det var djupt. Hon pratade om en man, nej, en pojke sa hon. Inte pojkvän, men de var mer än bara vänner. Hon förklarade den speciella typen av förhållande de hade. Arne-figuren pratade om en kvinna som inte bodde i Stockholm, kanske inte ens i Sverige. Jag blev mer och mer irriterad på Arne och Lena. Hur kunde de prata om några som inte fanns där? När de hade varandra där, där och nu? Såg de då inte varandra? Vad gjorde de icke-närvarande personerna så mycket intressantare än de närvarande?

De sveptes in i moln och jag gick vidare till nästa kub. Den visade en futuristisk sängkammare, med en bild av Bill Gates projicerad på ena väggen. Vad trångt det såg ut! Så såg jag Sheila som tog av Arne glasögonen och kysste honom. Han stod fullständigt blickstilla. Man fick intrycket att han inte trodde sina sinnen och var rädd för att vakna upp ur en dröm vilket ögonblick som helst. Hm, tänkte jag, jag trodde det här var en barntillåten utställning. Jag såg mig omkring. Helt ensam. Fast utställningen skulle vara skräddarsydd för varje enskild person. Var den här scenen ämnad för bara mina ögon?

Nästa kub begrep jag först ingenting av. Den var fylld av en folkmassa, bestående av hundratals personer, sedd från långt håll och något ovanifrån. Med en mjuk inzoomning kom alla närmare. Jag såg inte mig själv någonstans. Alla bar namnbrickor. Under varje namn stod siffror. Årtal. På de närmaste "1998-1999" och "1998-". Konstigt. Så kände jag igen ett namn. "Jontas 1999-" stod det på brickan. Intill honom stod Tobbe. De skrek för att överrösta bullret av... ja, av vad?

Flaf-flaf-flaf. Siv stod det på en bricka i närheten och snart hade jag sett alla som någonsin har skrivit i min gästbok plus en massa andra bekanta namn. Öronbedövdande flaf-flaf-flaf. En helikopter blev synlig och landade på gräset. Vid spakarna satt Stefan Saurkraut. Dörren öppnades och passagerarna klev ur. Arne, Lena, Ynge, Peter och sist av alla Arnes röst.

Alla började spela brännboll.

I nästa kub stirrade jag in i mitt eget vardagsrum. Arne och Anja grälade. Bakom Arne var datorn påslagen. Det såg ut som han hade hållit på att uppdatera dagboken när han fick annat att tänka på.

Molnen kom som en befrielse. I nästa kub gick Lena omkring med ett gråtande barn i famnen. Det såg ut som hon nyligen hade gråtit. Hon tittade ofta på klockan på väggen och lika ofta gick hon fram till fönstret och tittade ut.

Nu var det bara ett par kuber kvar. Nästa kub visade en teve-studio med flera bekanta personer.

- Kontraktsbrott! vrålade Robert Aschberg. Det är illa nog med han där...

Han pekade på Arne. Bredvid honom stod Victoria, som såg väldigt gammal ut.

- Min nya kropp är inte färdig, sa hon. Det här är den enda jag har har...

- Jag sa ju att det aldrig skulle gå, sa Boris Jeltsin. Njet, njet, njet...

Han pratade perfekt svenska, men rösten var dåligt synkroniserad med läpprörelserna.

- Tig, Boris! sa Aschberg. Det här sköter jag!

Kuben fylldes av moln. Det var bara en kub kvar.

Den hade en dörr. Det var nog meningen att man skulle gå in i den.

Molnen lättade när jag klev in. Jag befann mig i ett obekant vardagsrum. En liten pojke satt mitt emot mig. Vi spelade Fia med knuff. Han höll på att vinna.

Det hördes en nyckel i dörren.

- Mamma! ropade pojken och rusade iväg.

Jag vaknade.