|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Onsdag 2000-05-10: Tintin
Ensam hemma. Sotaren kommer idag mellan 7.00 och 13.00. Jag skulle ha lämnat reservnyckeln i nyckelboxen i ett hus fem kvarter längre ner på gatan, instoppad i ett kuvert med en fyrsiffrig kod, som jag skulle ha fått genom att ringa hyresvärden under deras telefontid (mellan 10.30 och halv elva om jag minns rätt).
Detta hade jag inte hunnit med. Dessutom har jag gett reservnyckeln till min kära inneboende, eller älskling, som snart åker tillbaka till Skåne. Det är bara några få dagar kvar. Jag tänkte tillbaka på natten när jag bar in frukostbrickan från köket. När skulle hon komma hem i kväll?
Jag satte ned brickan och satte mig på kanten av mysfåtöljen. Innan jag lutade mig tillbaka kontrollerade jag en sista gång att jag hade allt jag behövde: två rejäla leverpastejssmörgåsasr, en stor kopp kaffe, ett glas juice och Dagens Nyheter. Allt på plats.
Sakta bredde jag ut tidningen över knäna och lyfte upp kaffekoppen. Då fastnade min blick på en oregelbundenhet på hyllan med videofilmer. Det låg ett tomt pappfodral ovanpå filmerna. Det var två fel på en gång. För det första lägger jag alltid fodralet ovanpå videon om jag spelar in något från teven. För det andra var det månader sedan jag senast spelade in något.
Jag blev sittande medan jag funderade. Skulle jag läsa tidningen först och undersöka sedan? Eller tvärtom? Jag kompromissade genom att dricka upp kaffet innan jag reste mig.
Det var något inspelat på kassetten i bandaren. Ungefär en fjärdedel, motsvarande två timmar med long-play. Räknas det som snokande att se efter vad hon hade spelat in? Nej, bestämde jag och spolade tillbaka kassetten. Hon hade spelat in ett offentligt teveprogram på ett av mina tomband.
Jag satte mig i fåtöljen med fjärrkontrollen och tryckte på play-knappen. Nyhetsmorgon på TV4 från igår. Varför hade hon spelat in det? Vad var det för intressant med det? Jag lät videon stå på medan jag åt upp smörgåsarna och drack upp juicen.
Jag skulle just slå av videon och återgå till tidningen när jag hajade till. Det var hon, på teve. Men varför? Som någon sorts expert, tydligen, och om programledarna hade tjafsat lite mindre inbördes hade jag kanske fattat någonting om vad sakfrågan gällde.
Efter detta hade jag tappat lusten att läsa tidningen. Jag slog på datorn. Jag hade inte läst dagböckerna på min favoritlista på ett tag.
Vilket märkligt sammanträffande, tänkte jag när jag läste en av dagböckerna. Och så ovanligt mycket hon har skrivit de senaste dagarna. Hon har också varit med i TV4.
Vilket lustigt sammanträffande.
Nej, det är inget sammanträffande.
Dagboken var Tintins. Älsklingen kallar sig också Tintin. Jag kopplade aldrig ihop henne med dagboks-Tintin eftersom denna föreföll vara en så uppenbart uppdiktad person.
Då ringde telefonen.
- Arne.
- Sötnos, det är jag. Jag behöver din hjälp.
- Är det...?
- Inte nu, jag är på jobbet. På ett av dem, menar jag, på det där bokförlaget. De bad mig om hjälp. De tror visst att jag kan allt. Du meckar webbsidor, va?
- Javisst, men...?
- På en webbfirma?
- Ja...
- Kan du komma på en gång? Det är bråttom.
- Det måste jag fråga Peter om.
- Din chef? Det är bäst att jag frågar honom själv. Vi träffas på ditt jobb på direkten. Okej?
- Okej...
- See you.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.