Etthundrasjutton brådskande mail från chefen hade samlat sig under min semester. Röstbrevlådan hade bara fyra meddelanden från chefen, men det är bara för att meddelanden raderas automatiskt efter tre dygn.
Ett av samtalen gällde lönesamtal nästa vecka. Man skulle kunna tro att chanserna för löneökning är goda eftersom jag är så eftersökt. Jag tror inte det. Visst brukar chefen säga att han inte skulle kunna klara sig utan mig, men när det är dags för lönesamtal brukar han i stället säga att ingen är oersättlig.
Efter lunchen idag stötte jag på… jag menar ihop med Yngve i en korridor.
Så kraftigt att han höll på att höll på att tappa ett platt föremål som han höll i handen. Han svor till. Jag visste inte han kunde svära.
– Hör du, sa han sedan lite lugnare, hur bråttom har du egentligen? Det finns faktiskt hastighetsbegränsningar i den här korridoren. Högst trettio… om det inte brinner i båda serverrummen samtidigt och…
– Men det gör det, och jag höll bara tjugonio och en halv, och varför ser du dig inte för förresten?
– Skulle bara kolla GPS-mottagningen, sa Yngve och höll fram en iPhone.
– Inomhus? Det kan väl inte gå så bra…
– Nä, det gör det inte. Jag ville bara kolla. 3G-täckningen är i alla fall bra härinne. På det hela taget har den här iPhonen överträffat mina förväntningar.
– Jag måste nog rusa vidare, sa jag. Jag har lite…
– Du kan nog få tag på en iPhone utan att köa nu. Jag köpte den här förra veckan. Du kommer att älska den…
Lite förvånande var det att Yngve hade väntat så länge med att köpa en iPhone. Jag antog att det vara förr att han inte tycker om att köa, och inte heller tycker om att beställa saker långt i förväg.
– Nu måste jag faktiskt rusa.
– Det är så lätt att ringa upp att jag nästan funderar på att skaffa mig några vänner så att jag har någon att ringa till…