– Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio, sa Nils Persson.
Mobilen hade ringt fyra gånger innan Nils Persson äntligen hade slagit av den och kunde börja förklara varför koncernens dotterbolag för indrivning hade anlitat mig.
Jag jobbar på det som finns kvar av koncernens IT-avdelning. Driften av datorer och nätverk har förstås lagts ut på andra företag, så att vi kan ägna oss åt vår kärnverksamhet – att tjäna pengar. Tanken från början var att outsourca all IT-verksamhet, men det visade sig att det fanns arbetsuppgifter som föll mellan stolarna, så man tvingades behålla en liten IT-avdelning som med tiden har växt till ungefär 30 personer.
Koncernledningen drömmer fortfarande om att outsourca resten av IT-avdelningen, men hittills har det fallit på att våra arbetsuppgifter är så luddiga att externa företag bara skulle acceptera dem mot löpande timtaxa, vilket skulle bli betydligt dyrare än att behålla IT-avdelningen inom koncernen.
– Jag menar alltså inte att du personligen ska driva in en och femtio, sa Nils Persson. Saken är den, förstår du, att något pucko på konsultfirman som implementerade indrivningsdatabasen tyckte att det borde finnas ett minimumbelopp. Han satte in en spärr på femtio kronor. Vi skulle ha stämt dem, men de har gått i KK eller ombildats eller nåt, så det finns ingen juridisk person att stämma, och våra advokater säger att det inte finns någon laglig möjlighet att stämma de individuella konsulterna direkt…
– Vem skulle vilja driva in en och femtio? Ingen vettig människa…
– Det har gått system i att inte ta en påse innan man betalar varorna. Sedan kommer man på att man glömde att ta en påse och så får man en påse gratis för att kassörskan redan har börjat med nästa kund.
Jag saknade ord. Nils Persson fortsatte:
– En butik tyckte det var dags att statuera exempel.
– Men en plastpåse?
– Många plastpåsar små blir en stor å. Förmodligen måste de kompensera sig för bortfallet när de inte längre vågar märka om köttfärsen.