Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Tisdag 2000-04-04: Det svarta kortet

Jag fick ett brev från Victoria idag. Kuvertet hade frimärke och handskriven adress. En raritet nu för tiden. Fast själva brevet var utskrivet på en skrivare.

Hejsan Arne!

Alltid intressant att läsa din dagbok. Otroligt att den alltid kommer fram till läsarna oavsett varifrån du skriver. Jag tänker speciellt på den där Saurkraut-historien. Du hade nog mer än lovlig tur den gången.

För att inte riskera missa något av dina äventyr för att du inte kan uppdatera dagboken, skickar jag härmed med en praktisk gåva. Om du befinner dig var som helst där det inte finns Internet-anslutning kan den hjälpa dig att uppdatera din dagbok. För att spara energi kan den bara aktiveras när du verkligen behöver den. Jag rekommenderar att du alltid bär den med dig i plånboken. Den kommer att tillkalla din uppmärksamhet när det är läge att använda den.

Jag ger mig av på en resa till Centrum (jag menar förstås Vintergatans centrum). Kanske åker jag ännu längre. Det var länge sedan jag var utanför galaxen. Det är en semesterresa, men jag har också fått några intressanta jobberbjudanden som jag inte vill avfärda utan att titta närmare på dem.

Men jag lovar att besöka dig innan (om) jag lämnar jorden för gott. Jag har tre års uppsägningstid, så hur det än går måste jag komma tillbaka.

Ha det så bra tills vi hörs.

/Victoria

Fast länk

Söndag 2000-04-09: Den försvunne morbrodern

Tidigare i kväll brann en marschall på trottoaren utanför mitt hus.

Jag funderade på vem som hade tänt den och varför. Det var en dåre i bil som buskörde upp och ner längs gatan gång på gång medan jag tvättade igår. Kunde han ha kört på någon? Jag såg att det vid ett tillfälle var en folksamling längre ner på gatan, men jag såg inga uttryckningsfordon och inga tecken på att det hade skett en olycka.

Marschallen fick mig också tänka på morbror Birger. Det är på dagen nästan exakt fem år sedan han gav sig iväg på sin sista upptäcktsfärd. Jag minns honom mest från barndomen när han brukade berätta de mest fantastiska historier. Jag är inte säker på att han trodde på dem själv. Vi brukade kallade honom upptäcktsresande, fast egentligen var han väl arkeolog eller geolog eller något annat som slutade på log.

Lustigt nog träffade jag honom i Stockholm kort tid före hans avresa. Han sa att han skulle söka efter en okänd stam av amazonkvinnor. Han hade en förmåga att uttala sig så att man inte vet om han menade allvar eller inte. Det påstås att jag har ärvt den förmågan från honom.

- Okända amazonkvinnor? frågade jag. Borde de inte ha upptäckts?

- Nej, det är därför de är okända.

Sedan är han bara försvunnen. Det är ingen som ens vet i vilket land han försvann i. En del släktingar gissade på Amazonas (var annars ska man söka efter amazoner?) och polisen kontaktade också de brasilianska myndigheterna, helt utan result.

Jag ger inte mycket för Amazonas-teorin. Strax efter hans avresa, långt innan han ansågs vara försvunnen, drömde jag att jag såg honom i en djup ökenravin. Han var klädd i trasor och bad mig om hjälp. Redan då förstod jag att han inte skulle komma tillbaka, men jag sa inget till någon, eftersom jag på den tiden var omgiven av skeptiker som stod med båda fötterna fastspikade på jorden.

Skeptiker brukar avfärda sanndrömmar med att man bara minns de drömmar som slår in. De hemska drömmar som inte slår in glömmer man bort och pratar inte högt om. Nej, det kan väl hända, men har skeptikerna tänkt på en del hemska händelser inte har hänt för att den som drömde om den har avvärjt dem direkt eller indirekt? Då har drömmen varit sann vid någon tidpunkt och den har fyllt sitt syfte att förhindra det hemska.

Önskar bara att morbror Birger i drömmen hade talat om för mig var han befann sig, så hade jag kanske kunnat hjälpa honom.

Fast länk

Tisdag 2000-04-11: Den klara drömmen

Jag hade en ovanligt klar dröm i natt.

Jag var i ravinen i öknen där jag hade sett morbror Birger i min dröm för fem år sedan. Jag visste att han inte längre var där.

Jag började gå. Efter en stund kom jag fram till en stad byggd på ett floddelta.

Stod på ett stort torg. Framför mig tornade det kungliga palatset upp sig. Jag kunde se två gestalter på en balkong. De spanade ut över torget. Ett namn dök upp. Kung Jorge. Det var den svartklädde, svarthårige reslige mannen. Jag kunde ana en stålhård blick även på det här avståndet. Den andre var en trollkarl i grå slängkappa och hög hatt som kastade en mörk skugga ner över ansiktet.

Jag vek av åt höger in i en trång gränd. Jag ville inte bli sedd av någon av dem. Tvätt hängde på tork mellan husväggarna, ibland så lågt att jag måste huka mig. Jag fick en känsla av att jag hade kommit närmare morbror Birger. Han måste finnas någonstans i staden. Jag kom fram till ett litet ett café, en halvtrappa ner i en källare. Jag klev sakta nerför trappan, kände prövande på varje trappsteg innan jag vågade sätta hela tyngden på det.

Efter soljuset ute såg jag nästan ingenting. Gradvis vande jag mig vid halvmörket, fick syn på den mörkhåriga servitrisen. Så oerhört vacker att jag blev stum. Jag vill säga något, inleda ett samtal, eller åtminstone beställa en kopp kaffe. Jag trevade i fickorna och hittade ett mynt och gav henne det och lyckades röra vid hennes hand på samma gång.

Hon stirrade på myntet. Jag kastade också en blick på det. Det var morbror Birgers bild på myntet. Det gick inte att ta miste på. Jag fick mitt kaffe och satte mig vid ett av de tre borden i lokalen. Kaffet var av orientalisk typ, alltså en något jordig smak och kaffesump i botten av koppen. Jag letade i fickorna, men hittade inga fler mynt. Jag ångrade att jag hade lämnat ifrån mig myntet och funderade på om jag skulle be att få titta på det igen. Det kunde också vara ett bra sätt att inleda ett samtal.

Innan jag hade bestämt mig kom en annan ung kvinna nerrusande för trapporna. Hon liknade servitrisen, men var ljushårig. De pratade med varandra på något språk som jag inte alls kunde placera. Servitrisen pekade på mig och sa något. Några replikväxlingar senare sa den ljushåriga vänd till mig:

- Vakterna kommer. Ni måste gömma er.

Jag föstes in i ett rum bakom café och vidare in i en trång skrubb. Av lukten av döma var det ett skafferi. Den mörkhåriga servitrisen trängde sig in bakom mig och så stängdes dörren. Det blev kolsvart. Vi stod så tätt packade att jag inte kunde undgå att röra vid henne när jag vände mig om för att komma ansikte-mot-ansikte med henne.

- Förlåt, sa jag.

- Sssch, sa hon och la handen för min mun.

Det mjuka sätt hon gjorde det på fick mig att prova att lägga armarna runt henne. Hon lade armarna runt mig. Jag la min kind mot hennes, kysste försiktigt hennes örsnibb.

Det hördes dämpade röster därute. Jag tänkte på att jag alldeles för sällan i livet hade haft tillfälle att röra vid någon. Om de hittade oss skulle det kanske bli den sista också. Vår läppar möttes. Om det var vår sista stund hade hon samma åsikt som jag hur den bäst skulle utnyttjas. Rösterna kom närmare. Hon flyttade sina händer. Jag med.

Rösterna var helt nära. Vi tryckte oss ännu närmare varandra och så långt in i skafferiet vi kunde komma. Jag som stod med ansiktet vänt mot dörren såg hur den öppnades på glänt och silhuetten av ett hjälmprytt huvud. Det var ett ögonblick som kändes som en evighet. Så stängdes dörren.

Rösterna var nu avlägsnare. Låt bara inte rösterna försvinna helt, tänkte jag medan mina händer trevade vidare mot nya mål. Då skulle den ljushåriga kvinnan (systern?) öppna dörren och säga att kusten var klar och så måste vi gå ut från skafferiet och så skulle de prata en massa med varandra på sitt språk och för min del skulle allt vara tillbaka till det vanliga.

Men vad var det för sirén som tjöt?

Jag har aldrig tidigare upplevt en så verklighetstrogen dröm.

Fast länk

Onsdag 2000-04-12: Yngve klarar skivan

Om jag drömde något i natt kommer jag inte ihåg vad jag drömde om. Lika bra det. Drömmen igår var nästan kuslig i sin klarhet.

Idag gjorde jag en uttryckning hos en kund. De hade något problem med sitt system, dvs systemet som vi hade installerat där. På vägen dit hoppades jag verkligen att jag skulle klara av saken. Skulle var kul att glänsa inför den där tjejen som jobbade där. Hon var den som fattade mest av systemet, men vågade inte visa det inför sina manliga kollegor.

Alla sådana förhoppningar grusades snabbt. Jag hade ingen aningen om vad felen kunde bero på. Jag chansade med att starta om servern. Men den startade inte igen. Från ett levande system med vissa problem hade jag på fem minuter åstadkommit ett totalt driftstopp.

Yngve var hos en annan kund. Han tycker inte om att man ringer honom när han är hos kunder, mest för att det ger ett dåligt intryck om dyra konsulter sitter och babblar i telefon. Men det här var ett nödfall. Jag ringde honom och berättade om symtomen.

- Jag har inte den blekaste, sa han.

Via telefonen, med mig som tjänstvillig robot, felsökte Yngve systemet. Han talade om för mig vilka kommandon jag skulle skriva och vilka filer jag skulle titta i. Jag beskrev vad som hände. Vid ett tillfälle läste jag upp hexkoder.

- Noll ett två eff nio tre be de.

- Hm, det var illa.

Efter trettiofem minuter sa Yngve:

- Okej, där har vi det. Det kunde ha varit värre. Så här ska du göra...

Fem minuter senare startade systemet.

Fast länk

Torsdag 2000-04-13: Ritningen

Ännu en klar dröm.

Det var en klar natt med fullmåne.

Jag visste att jag var i samma stad som i den tidigare drömmen. Lika säkert visste jag att morbror Birger inte var i staden. Jag var också vagt medveten om att jag bar ett relativt tungt föremål i bröstfickan.

Det låg sovande kroppar överallt på marken. Jag gick försiktigt mellan dem för att inte väcka dem. Några hundra meter bort kunde jag se silhuetterna av två vakter som patrullerade området. Området, ja. Det verkade vara en stor byggarbetsplats. Det var palatset som höll på att byggas. Det var därför morbror Birger inte fanns här - han hade inte kommit än.

Vad gjorde jag här?

Jag visste att det var något viktigt jag skulle göra. Sakta gick jag mot ett träskjul. Kände på dörren. Den var olåst. Dörren knarrade när jag öppnade den. En av de sovande i närheten vred på sig. Jag blev stående blickstilla.

Efter några minuter utan att något hade hänt vågade jag mig in i skjulet. Det enda jag kunde se tydligt där inne var något som såg ut som ett ritbord, eftersom månskenet föll rakt på det.

Det låg en ritning på ritbordet och genast visste jag att det var den jag var ute efter. Men vad var det jag skulle göra med den? Då kom jag att tänka på föremålet i bröstfickan vars vikt jag redan hade vant mig vid. Det var digitalkameran som jag har långtidslånat från jobbet.

Jag tog fram kameran och fotograferade ritningen. Blixten lyste upp hela det lilla rummet och bländade mig. Det hördes ett rop utifrån och sedan springande steg som närmades sig mig. Jag snubblade och föll raklång när jag försökte ta mig fram till dörren. Jag såg ingenting. Jag kröp vidare mot det håll jag trodde dörren låg. Pang! lät det när jag slog huvudet i väggen. Där var i alla fall dörren. Jag kröp ut i det fria.

Vakternas steg var inte längre avlägsna. Mitt nattseende började återvända. Jag reste mig upp och sprang, hoppandes över sovande kroppar, utan att veta vart jag var på väg. Framför mig kunde jag se andra vakter. Jag svängde av åt vänster, hoppades att det inte fanns några vakter åt det hållet, och att det fanns någon väg ut.

Jag rusade rakt in i en vakt. Hårda armar grep mig och jag trycktes ner på marken.

Jag rusade ut i vardagsrummet och snappade upp kameran där den låg på bordet. Slog på datorn och kopplade in kameran. Medan datorn startade insåg jag hur fånigt jag bar mig åt. Det var ingen som kunde ha tagit några bilder med kameran i natt, allra minst jag själv när jag låg och sov.

Fast nu var datorn igång. Det skadade aldrig att titta efter. Programmet startade och jag såg att det fanns bilder i kameran: de som jag hade tagit igår. Naturligtvis. Ändå scrollade jag framåt i fönstret så att jag kunde se de sist tagna bilderna.

Och där var fotot av ritningen.

Fast länk

Fredag 2000-04-14: Bildvisning

Det har varit lite si och så med vårt gemensamma fika på fredagseftermiddagarna. Men idag blev det av igen med nästan alla konsulter samlade.

En bra sak var att fikat var äkta automatkaffe. En dålig sak var att Peter visade sina diabilder från en resa i Silicon Valley för ett halvår sedan. Som alla bildvisare var han tvungen att kommentera varenda bild. Han hade många bilder.

- Och här är Steve. Det var en jävel på att supa. Vi kom hem fyra. Och så såg han oförskämt fräsch ut när vi träffades igen halvnio samma morgon...

Någonstans i mitten vaknade vi av en bild som skilde sig från de övriga.

- Hm, jag trodde att jag hade plockat bort den här bilden, sa Peter. Trevlig tjej förresten. Sue heter hon. Vi hade mycket kul ihop.

Det var en suddig bild på en tjej i trosor och en handduk som nästan dolde brösten. Det vore en underdrift att påstå att hon såg överraskad ut. Peter matade utan överdriven brådska fram nästa bild.

- Och här är Pete, sa Peter. "Hi Peter! My name is also Peter, but you better call me Pete." Energisk kille, men jävligt jobbig att prata med. Han satt som på nålar och så kollade han börskurserna på datorn hela tiden. Han skulle bli DAMP-klassad i Sverige. Det måste vara all teve-reklam over there. De kan inte sitta stilla längre än tiden mellan två reklamavsnitt.

Fast länk

Söndag 2000-04-16: Ön

Jag har stirrat länge på fotspåren i sanden. De börjar vid vattenbrynet, forsätter över strandremsan fram till den hårdare marken vid foten av berget. Jag ser mynningen till en grotta högt uppe på berget. Jag borde kunna ta mig dit upp - berget är inte så brant.

Fotspåren borde inte finnas. Vindarna och regnet som faller varje natt borde sopa bort dem på nolltid. Men det är något konstigt med sanden på den här delen av ön. Den är förstenad. Hård. Det ser ut som vanlig sand, men det känns som att gå på asfalt.

Resten av ön är normal. Jag har gått runt den. Jag är helt ensam. Det finns ingenting att se.

Jag skriver detta sittande en bit bort från fotspåren. Här är sanden mjuk och varm.

Jag hade tänkt stänga dagboken över påsk, ett skrivuppehåll skulle göra mig gott, tänkte jag. Kanske är det dagbokens fel att jag har drömt så underligt. Kanske drömmer jag bara för att hitta något att fylla dagboken med. Ibland är jag fruktansvärt avundsjuk på alla normala människor, på alla dem som bara kan leva livet utan att grubbla över livets mening eller vad som är verkligt. De normala människorna har målen i livet klara för sig. Volvo, villa och ungar. Ingen brist på fritidssysselsättning. Är det inte taket som behöver lagas är det bilen. Annars finns det alltid teve. När barnen blir större kan man engagera sig i deras aktiviteter och skjutsa dem till träningen eller ridklubben.

Igår hände det jag har oroat mig för hela tiden efter den första klara drömmen - att jag skulle bli kvar i drömmen. Igår tillbringade jag den första dagen på den här ön. Jag led ingen nöd. Man skulle kunna leva i åratal av frukterna som växer på träden. När jag höll på att somna igår kväll undrade jag var jag skulle vakna upp. Kanske skulle jag vakna hemma i min egen säng.

Undrar just varför jag är här? De tidigare drömmarna hade alltid något samband med morbror Birger. Nu känns det som om morbror Birger är väldigt långt härifrån. Varför är jag då här? Det måste ha något med fotspåren och grottan att göra.

Dags att undersöka grottan.

/Arne

P.S. Nu har jag försått meningen med Victorias gåva. När jag kom hit till ön kände jag att det svarta kortet började vibrera där det låg i plånboken. När jag plockade fram det uppenbarade sig en bild av en enorm datorskärm i eld i luften. Något tangentbord i eld fanns inte (tur, annars skulle jag ha bränt fingrarna), men jag lärde mig snart hur jag med tanken kunde skriva in ord och HTML-koder på eldskriftskärmen.

När jag började tröttna på eldskriften, som såg imponerande ut men gjorde texten svårläst, upptäckte jag att jag kunde ge skärmen vilket utseende jag ville. Nu är den en platt femtiotumsskärm som svävar ett par meter framför mig.

Fast länk

Söndag 2000-04-16 - kväll: Grottan

Grottan visade sig ligga högre upp än jag hade trott. Så mycket klättrande var det dock inte frågan om. På de få ställen där klippan var så brant att det började likna klättring hade någon huggit ut trappsteg som stöd för fötterna eller fäst tjocka järnringar att hålla i.

Den där känslan att något höll mig tillbaka (som jag nämnde i en gästbokskommentar) försvann efter en kort stunds klättrande. Efter det hade jag i stället en känsla av att jag absolut inte kunde återvända eller vika av.

På den lilla platån vid grottmynningen låg två människolik. De såg välbevarade ut. Jag höll på att vända om direkt, men det var som om något knuffade mig vidare in i grottan, där det som tur var inte fanns några fler lik.

Grottan tycks ha varit tillhåll för en trollkarl eller häxa. Det stod en stor gryta i en eldstad, trähyllor var belamrade med glasburkar av olika storlekar och det låg en kristallkula på golvet.

Den där känslan - ja, jag återkommer till den hela tiden. Det var som en känsla av obehag eller ångest, som när jag funderar på att göra någonting som skrämmer mig. Om jag flyttade mig kunde känslan antingen bli starkare eller svagare. Det var som ett osynligt väsen styrde mig dit det ville. Jag hamnade intill eldstaden. Det var som stormens öga. Jag kände mig helt lugn där.

Vad var det meningen att jag skulle hitta där?

Jag tittade i grytan, men om den hade innehållit något hade det för länge sedan avdunstat. Till slut fick jag syn på något delvis begravt i aska under grytan. Jag plockade upp föremålet och blåste bort askan. Det var en liten anteckningsbok med pärmar av grovt läder. Den verkade inte ha tagit någon skada av att ligga i eldstaden. Hade det inte brunnit någon eld när den lades dit eller var den eldtålig?

När jag hade hittat boken föreföll de dirigerande känslorna ha släppt mig och jag kunde åter röra mig fritt. Jag gick ut ur grottan. Jag var nyfiken att titta i boken, men jag ville inte göra det i sällskap med liken utanför grottan. Jag slog mig ner på en gräs- och buskbeväxt platå ungefär femtio meter nedanför grottan.

På pärmens framsida fanns en linjeteckning av en trollkarls hatt inbränd. Jag tänkte genast på trollkarlen jag hade sett på balkongen tillsammans med Kung Jorge i drömmen för några dagar sedan.

Det mesta i boken sa mig ingenting. Kanske var det anteckningar från magiska experiment, för det var långa listor med ingredienser, varav de minst underliga var "en huggormstunga avklippt vid nymåne" och "en knivsudd sekret från en brunstig paddhona (helst avstruket vid midnatt)".

Ibland, speciellt mot slut av boken, fanns det regelrätta dagboksanteckningar. Han nämnde ofta Uppkomlingen, som vid ett tillfälle kallas "den %#%&# uppkomlingen Jorge". En passage var intressant:

Jag har föga hopp att min magiska kraft skall stå emot Uppkomlingens magiska ögon, som säges trollbinda varje man som hyser minsta tillstymmelse till maktlystnad eller ambition inom sig. Endast de sinnesslöa och liknöjda är immuna mot trollkraften i hans ögon.

Jag har sänt bud till Ökenamazonerna, som säges vara Lilits ättlingar. Kan de stå emot Uppkomlingens onda ögon? Det är ett futilt hopp, men det sista vi har.

Det är skrivet i skrifterna att Uppkomlingen kommer att dräpas i sömnen av en annan man med magiska ögon. Kommer det att ske när han redan är gammal och kraftlös, när det inte längre gagnar någon? I kristallkulan ser jag bara moln och dunkelhet när jag efterforskar hans död; ett tecken att den inte ligger nära i tiden.

Allt hopp är ute. Uppkomlingens skepp synes redan vid horisonten och ingen undsättning är längre att vänta.

Borde jag ända mitt liv nu för att min trollkraft inte skall falla i Uppkomlingens händer? Eller tappert kämpa till det bittra slutet?

När jag skriver detta ser jag ett skepp vid horisonten, vilket ger mig hopp om att komma härifrån. Jag måste snabbt ta mig ner till stranden för att möta skeppet.

Fast länk

Måndag 2000-04-17: Lugn och ro

Jag hann ner från berget i tid för att hinna med skeppet.

- Jodå, vi har plats för dig, sa kaptenen. Du kan få en fönsterplats.

Och det fick jag. Fast mycket till fönster var det inte. Det var bara gluggen som åran gick ut genom. Där blev jag fastkedjad.

- Det är en gammal fin tradition. Men vi använder inte piskan så ofta nu för tiden. Och om du ror bra släpper vi kanske loss dig när vi anlöper nästa hamn.

Nästa hamn anlöper vi om ungefär en vecka, på måndag eller tisdag. Jag har funderat på om jag ska skriva "En galärslavs dagbok" fram till dess:

Jag vaknade. Åt frukost bestående av vatten och bröd. Rodde. Åt lunch bestående av vatten och bröd. Rodde ännu mera...

Jag kan behöva lite lugn och ro.

Garanterat får jag ro. Lugnet störs av trummisens taktslag. Man kan inte få allt.

Fast länk

Måndag 2000-04-24: Ankomsten

I morgon anlöper vi äntligen nästa hamn, som ligger helt nära kung Jorges palats.

Man skulle kunna tro att man som en del av under-däck-personalen är helt ovetande om vad som händer i omvärlden. Tror man det tror man fel. Skepp som går längs de större farlederna möter ofta andra skepp. De brukar då lägga till jämsides med varandra så att kaptenerna kan utbyta nyheter och skvaller.

Samtidigt kommer årgluggarna intill varandra så att roddarna kan utbyta information med roddarna i det andra skeppet. Den versionen kan ett par dagar senare jämföras med det kaptenen fick höra. Det är naturligvis inte meningen att kaptenen ska informera personalen under däck, men på något sätt sipprar nyheterna och i synnerhet skvallret ändå alltid ner under däck.

Den intressantaste nyheten för min del var att kung Jorges män hade avslöjat en konspiratör inne i själva palatset. Enligt på-däck-versionen (via kaptenen) var det bara en tidsfråga innan hela konspirationen skulle vara krossad. Under-däck-versionen gick ut på att det bara var ett tillfälligt bakslag för konspirationen och att det var kung Jorges dagar som var räknade.

Fast länk

Tisdag 2000-04-25: Konspirationen

Lite ovant att åter skriva efter tiden under däcket på galären. Det är så lätt att lägga sig till med nya ovanor och så lätt att bryta goda vanor. Eftersom jag känner ett visst motstånd mot att åter börja skriva drar jag slutsatsen att dagboksskrivandet är en god vana.

Vad har jag hamnat i? Ett getingbo skulle vara lugnare. För att börja från något som liknar början så har jag hittat morbror Birger. Jag hade väntat mig att han skulle bli förvånad att se mig, men hans första ord till mig var:

- Har du med dig ritningen?

Jag borde ha vetat det. Han brukar inte visa att han är förvånad, om han nu någonsin är det. Ritningen han syftar på är den jag fotograferade i min dröm den 13:e. Jag laddade upp fotot till min webbplats, laddade ner det till min dator på jobbet och skulle just skriva ut det när Peter kom in till mig med "bara en liten fråga". När den lilla frågan var avklarad några timmar senare hade jag glömt allt om fotot.

Morbror Birger berättade att han hade sett mig i en klar dröm. I drömmen var han byggnadsarbetare när kung Jorges palats byggdes och sov på marken nära det lilla träskjulet. Han vaknade av att dörren knarrade, men låtsades sova vidare. När jag gick in i skjulet tittade han in genom en liten glugg och såg hur jag fotograferade ritningen.

Även den mörkhåriga skönheten i min dröm den 11/4 hade drömt om mig.

- Hon var väldigt förtegen om detaljerna i drömmen, sa morbror Birger. Men det var inget tvivel om att det var du. Låt mig säga så här: det är få som har glasögon här.

Hm, jag tycker mig ha hört något liknande tidigare. Skönheten heter Anja, förresten, vilket jag inte alls tycker passar ihop med hennes utseende. Hon borde ha ett exotiskt namn. Namnet Anja associerar jag med ljust hår.

Jag träffade Anja lite senare under kvällen nere i källaren under Riksmuséet. Morbror Birger jobbar sedan fem år tillbaka som allt-i-allo på muséet - snickrar utställningsmontrar, konserverar djur och textar skyltar. Som sidosyssla är han konspiratör.

Anja är vad jag förstår konspiratör på heltid. När vi träffades nere i källaren visste jag inte hur jag skulle hälsa på henne på lämpligt sätt. En kram kändes inte helt rätt, inte heller en handskakning. Det blev en handskakning, som i och för sig var längre än strikt nödvändigt.

- Angenämt att träffas, Arne.

Vi fick ingen mer tid för samtal, för tre män dök upp, eller kom snarare framsmygande ur en av de otaliga tunnlarna. Vi slog oss ner på packlårar i ett förrådsrum. Enda belysningen var stearinljus nedstuckna i tomma vinflaskor.

Jag hade svårt att hänga med i diskussionerna och blev allt sömnigare och sömnigare. Jag förstod att man nu diskuterade nya planer efter att den förra hade kullkastas. Kamraten som hade avslöjats och fängslats skulle ha lönnmördat Jorge. Man trodde att resten av kuppen skulle bli oblodig när Jorge var död. Ju mer jag hörde om hur mycket som var förberett och hur många höga militärer som var med i konspirationen undrade jag varför det alls var nödvändigt att döda Jorge. Var det inte bara att sätta igång och ta makten? Jag borde ha frågat, men det blev inte av.

Plan efter plan föreslogs och förkastades. Jag fick visa upp trollkarlens bok.

- Intressant, men inget som hjälper oss, sa en av männen.

Jag blev också utfrågad om ritningen. Kom jag ihåg några detaljer?

- Nej, jag såg den bara en kort stund, svarade jag. Varför är den viktig?

- Jorge byggde en flyktväg under palatset, sa Anja. Man skulle kunna ta sig in den vägen, om man bara kan undvika alla fällor som han har placerat ut. Vi tror att de är utmärkta på ritningen.

Fast länk

Onsdag 2000-04-26: Hur ritningen rekonstruerades

Jag kom på hur jag skulle kunna rekonstruera ritningen. Därför bad jag morbror Birger om ett stort papper och en penna. Om han hade suttit ensam i arbetsrummet skulle jag nog ha följt min ursprungliga tanke att gå tillbaka till mitt rum och rita i lugn och ro.

Nu var Anja där, och jag kunde inte motstå frestelsen att glänsa för henne. Jag slog mig ner på den tomma stolen bredvid henne och började rita. Streck efter streck växte ritningen fram. I ögonvrån kunde jag se att till och med morbor Birgers ögon växte av förvåning.

- Jag tror det var allt, sa jag till slut.

- Fantastiskt! sa Anja. Nu behöver vi bara en frivillig som kan gå in palatset.

Jag önskar att hon inte hade tittat på mig på det där sättet när hon sa "frivillig". Hon har sammankallat medlemmarna i sin cell (samma personer som igår, alltså) till ett nytt möte i kväll och hon har bett mig komma.

/Arne

P.S. Hur jag ritade ritningen?

Med hjälp av Victorias lilla svarta (som jag nu har börjat kallat kortet i mina tankar). Jag upptäckte på galären att skärmens eldskrift inte förmådde lysa upp ett mörkt rum. Jag misstänkte då att kortet kommunicerade direkt med min hjärna så att ingen annan kunde se något. Experiment medan jag rodde bekräftade misstanken. Mina roddarkompisar kunde inte se skärmen om jag så placerade den fem centimeter framför ögonen på dem.

Eftersom jag hade laddat upp fotot till den här webbplatsen (vilket jag nämnde i förbigående igår), behövde jag bara mata in URL:en för att få upp det på skärmen. Jag placerade skärmen rakt över papperet och anpassade storleken så att ritningen precis täckte papperet. Sedan var det bara att fylla i alla linjer med penna. Elementärt, som Sherlock Holmes skulle ha sagt.

Fast länk

Torsdag 2000-04-27: Ett eget harem

Jag trodde det skulle bli av i kväll, men det blev inställt. Av någon anledning är det extra mycket vakter kring palatset i kväll.

Det var jag som blev den frivillige. Det var Anja som slutligen övertalade mig.

- Jag vill inte övertala dig att göra något för en sak som du kanske inte tror på eller känner något för, sa hon medan hon höll om mig. Jag vill bara att du ska veta att jag har tänkt mycket på dig sedan vi träffades i den där drömmen. Men så länge Jorge lever har jag bara ett mål i livet - att rätta till den saken. Om du inte går in i palatset måste jag göra det, och jag har som du förstår inte stort hopp om att lyckas.

Hon syftade på den gamla spådomen i skrifterna som trollkarlen nämnde i sin bok (16/4): Att Jorge skulle dödas i sömnen av en man med magiska ögon. Jag vet inte vilkar skrifter det är fråga om, men här tycks alla tro på skrifterna, till och med morbror Birger. På mötet påpekade han att de magiska ögonen syftade på mina glasögonen, vilket jag inte hade insett tidigare.

Varför har jag aldrig kommit mig för att skaffa linser? Kanske för att jag inte tycker om att pilla i ögonen.

- Ja, ögonen av glas är verkligen magiska, sa en av männen på mötet. Ibland är de ljusa och genomskinliga, ibland är de mörka och ogenomskinliga.

- Är det samma sorts glasögon som i Liftarens guide till galaxen? frågade morbror Birger. De där som blir mörkare när man ser något farligt...

- Öh, va? sa jag. Det kommer jag inte alls ihåg.

- Det kanske bara var i teve-serien. I varje fall kan det nog vara praktiskt med sådana glasögon för det här uppdraget.

- Jag lånar gärna ut dem till vem som helst.

Men ingen ville låna glasögonen.

Framför mig ligger en gammal flintlåspistol fylld med krut. Bredvid den ligger en lång dolk, som är tänkt som reserv om pistolen skulle klicka. Jag har blivit instruerad i hur både pistol och dolk ska användas. Jag önskar att det vore över. Det hade varit bättre om det hade skett i kväll.

För min inre syn ser jag Jorges stickande blick från balkongen när han ser ner på mig. Jag förstår nu varför jag eller någon annan aldrig skulle kunna döda honom när han är vaken och varför det inte räcker att tillfångata honom.

- Jag har träffat människor med sådana förmågor förut, sa morbror Birger på mötet. Men aldrig med sådan styrka. Ögonen och rösten i kombination går inte att motstå. Han kan övertyga dig om att han, och bara han, kan ge dig vad du innerst inne alltid velat ha, t.ex. ett eget harem. Även om han inte kan veta exakt vad du vill ha - du kanske inte vet det själv - brukar han alltid komma tillräckligt nära för att du ska tro att du alltid velat ha det.

Fast länk

Fredag 2000-04-28: Krokodilerna

Krokodilerna ser hungriga ut. Jag måste passera förbi krokodildammen på väg in i den hemliga gången.

Jag och Anja tittade på palatset med kikare tidigare i dagen. Allt verkar lugnt. Senare i natt, troligen efter midnatt, ska det bli av.

Jag är för rastlös för att skriva något mer idag.

Fast länk

Lördag 2000-04-29: Det värsta

Krokodilerna var inte det värsta. Inte heller fällorna i gångarna.

Det värsta var att stå där med pistolen riktad mot Jorges huvud. Det skulle ha känts bättre om det hade varit någon liten svårighet på vägen dit. Men jag hade fått hjälp att skaffa undan vakterna och krokodilerna låg snällt i andra änden av dammen när jag skulle passera. Jag gick långsamt genom de labyrintiska gångarna, hela tiden med ett öga på ritningen.

En riktig hjälte dödar bara skurken i självförsvar. Oftast slappnar hjälten av mot slutet av boken så att skurken ser sin chans och attackerar hjälten. Hjälten har inget val. Han måste döda för att rädda sig själv. Eller också kliver han bara åt sidan, så att det är skurken som trillar ner från taket när han försöker knuffa ner hjälten.

Blir det bättre för folket när Jorge är död? tänkte jag när jag stod med höjd pistol. Eller blir det bara ett byte av envåldshärskare? Hur många har härskare har frivilligt lämnat ifrån sig makten till folket när de väl har fått den i sin hand?

Det kändes som jag stod där i evigheter i mina grubblerier, men det kan bara ha varit några minuter. Kanske bara en halv minut. Tankarna avbröts av ett ljud som i det tysta rummet lät som en mindre jordbävning: Jorge som vände sig i sömnen.

Det fanns ingen återvändo. Oavsett vilka betänkligheter jag hade så fanns det ingen väg tillbaka. Två vakter var döda. De skulle snart hittas och det skulle slås larm. Vad som än hände efter detta skulle det inte bli någon oblodig statskupp.

Jag klev närmare, tog sikte och kramade sakta in avtryckaren.

-oOo-

Efter detta är minnena suddiga. Jag var döv och blind. Kanske blir mina glasögon svarta när något hemskt händer, precis som morbror Birger sa. Jag måste ha trevat mig in i den hemliga gången och vidare ut ur palatset. Annars skulle Jorges livvakter ha likviderat mig och jag skulle inte kunna skriva det här.

Jag kommer ihåg att Anja stoppade mig i säng. Jag vet inte hur långt senare det var och vad som hände dessförinnan. Sedan var jag ensam och sjönk ner i en sömn med drömmar som jag minns alltför väl:

Vi flydde till fots genom öknen. Framför oss var en oas.

- Det är bara en hägring, sa Anja. En av våra hägringar.

Vi var på väg till Anjas folk, Ökenamazonerna. De gömde sitt riktiga tillhåll genom projicerade hägringar runt om i öknen.

- Där är det, sa Anja. Den bergkammen - är ingen bergkam. Det är en hägring överlagrad på vår oas.

Vi skyndade oss mot bergkammen. Våra förföljare närmade sig. Jag visste vilka det var. Trollkarlen och Jorge. De knappade in på vårt försprång.

- Du dödade mig, vrålade Jorge. Du sköt mig i sömnen. Du vågade inte möta mig öga mot öga.

Jag snubblade och föll framstupa.

- Upp med dig! skrek Anja. Det är så liten bit kvar.

Jag kom upp på fötter, men det var som att vada i lera upp till knäna. Bergkammen började bli suddig. Jag kunde se svaga konturer av palmer.

Jorge var framme vid mig. Jag kunde inte längre röra mig. Han sträckte ut händerna mot mig.

Händerna gick rakt in i mig. En isande kyla fyllde mig. Först trodde jag att han skulle slita ut hjärtat, men händerna sökte något annat, djupt inne i mig. Så kunde jag känna att jag lyftes ut ur kroppen, på samma gång som jag fortfarande kunde se Jorge genom ögonen i kroppen. Jorge höll ett litet lysande eldklot mellan händerna. Jag var det lysande eldklotet.

- Jag har dig! Du följer med mig vart jag än färdas. Och nu är jag på väg till stället där nere.

Sakta sjönk vi ner genom jorden. Däruppe såg jag att trollkarlen pressade Anja mot marken i ett strypgrepp. Hon kunde inte längre skrika. Min kropp låg orörlig på marken.

Jag skrek, skrek, skrek...

Men tankar splittrade min uppmärksamhet. Varför är det så svårt att koncentrera på nuet, även om nuet innehåller allt man någonsin önskat sig? I åtminstone ett avseende var drömmen sann - trollkarlen befann sig fortfarande i frihet. Så mycket mindes jag av nattens händelser.

Andra tankar dök också upp. Är Ökenamazonerna Lilits ättlingar som trollkarlen trodde? Är det sant att de aldrig kan tänka sig att ligga underst?

-oOo-

När jag vaknade var jag åter ensam. Ett pappkort stod lutat mot spegeln på byrån.

Vill inte lämna dig, men jag måste. Så mycket att ta hand om. Vi syns i kväll.

Din Anja

Fast länk

Söndag 2000-04-30: Baksmällan

- Om jag bara kunde dra mig ur politiken, sa Anja. För mig räcker det att Jorge är död.

Vi låg tätt intill varandra i sängen. Hon berättade om hur Ökenamazonerna hade kommit till undsättning på trollkarlens kallelse. De hade Jorge i sitt våld, de hade kunnat döda honom eller fängsla honom. Men de lyssnade på vad han hade att säga, vilket lät ungefär så här.

- Ja, jag har kanske roffat åt mig aningen större landområden än jag skulle behöva, sa han. Men folken led under sina despotiska härskare. I min ungdomliga enfald trodde jag att bara gjorde invånarna en tjänst. Jag ämnar inte erövra fler områden, och jag är villig att förhandla om gränserna på de nuvarande områdena. Allt jag vill ha är fred och stabilitet.

Ökenamazonerna tyckte det lät rimligt och accepterade förhandlingar.

- Min mor ledde vår styrka, sa Anja. Hon skickade iväg budbärare för att meddela de goda nyheterna. Därför vet vi vad Jorge lovade.

Hon tystnade och höll mig ännu hårdare.

- Min mor... och alla andra... Jorge utplånade dem. Han invaggade dem i falsk säkerhet medan hans förstärkningar anlände...

Jag strök henne över håret, höll om henne hårdare.

-oOo-

- Vad har jag gett mig in i? suckade han. Vad gör man med bönder som vill ha tio gånger mer betalt? Alla i konspirationen var överens om att vi skulle införa demokrati, men nu är det annat ljud i skällan. Hellre halshugga några bönder och månglare än att få en revolution på halsen, säger en del. Om vi ska börja använda sådana metoder hade vi lika gärna kunnat låta Jorge sitta kvar vid makten.

Detta lättade inte direkt upp min sinnesstämning. Jag hade redan börjat fundera på vad jag har här att göra, bortsett från att jag inte vet hur jag ska komma härifrån. Vad ska jag sysselsätta mig med om jag blir kvar länge? Det tycks inte finnas några datorer eller annan avancerad teknologi. Som webbkonsult kan jag då inte försörja mig. Knappast heller som laboratorieassient. Det finns inga labb heller. Skriva? Här tycks man bara skriva poesi och räkenskaper, och jag behärskar ingendera.

Återstår bara okvalificerade jobb typ ogräsrensare, lössutrotare, potatissköljare, russinskrynklare eller makaroniböjare. Fast det lär krävas mycket träning innan man får upp farten så att man kan leva på de yrkena. Tänk bara på hur många rynkor ett russin har och hur små de är.

Funderar också på Anja. Vi har pratat väldigt lite med varandra, har nästan inte umgåtts utanför sängen. Vad vet jag egentligen om henne? Har vi över huvud taget några gemensamma intressen?

Jag vet inte ens om Anja kommer hem i kväll. Trollkarlen är fortfarande på fri fot, och det ryktas att Anja jagar honom ute i öknen.

Fast länk