Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Tisdag 2000-04-11: Den klara drömmen

Jag hade en ovanligt klar dröm i natt.

Jag var i ravinen i öknen där jag hade sett morbror Birger i min dröm för fem år sedan. Jag visste att han inte längre var där.

Jag började gå. Efter en stund kom jag fram till en stad byggd på ett floddelta.

Stod på ett stort torg. Framför mig tornade det kungliga palatset upp sig. Jag kunde se två gestalter på en balkong. De spanade ut över torget. Ett namn dök upp. Kung Jorge. Det var den svartklädde, svarthårige reslige mannen. Jag kunde ana en stålhård blick även på det här avståndet. Den andre var en trollkarl i grå slängkappa och hög hatt som kastade en mörk skugga ner över ansiktet.

Jag vek av åt höger in i en trång gränd. Jag ville inte bli sedd av någon av dem. Tvätt hängde på tork mellan husväggarna, ibland så lågt att jag måste huka mig. Jag fick en känsla av att jag hade kommit närmare morbror Birger. Han måste finnas någonstans i staden. Jag kom fram till ett litet ett café, en halvtrappa ner i en källare. Jag klev sakta nerför trappan, kände prövande på varje trappsteg innan jag vågade sätta hela tyngden på det.

Efter soljuset ute såg jag nästan ingenting. Gradvis vande jag mig vid halvmörket, fick syn på den mörkhåriga servitrisen. Så oerhört vacker att jag blev stum. Jag vill säga något, inleda ett samtal, eller åtminstone beställa en kopp kaffe. Jag trevade i fickorna och hittade ett mynt och gav henne det och lyckades röra vid hennes hand på samma gång.

Hon stirrade på myntet. Jag kastade också en blick på det. Det var morbror Birgers bild på myntet. Det gick inte att ta miste på. Jag fick mitt kaffe och satte mig vid ett av de tre borden i lokalen. Kaffet var av orientalisk typ, alltså en något jordig smak och kaffesump i botten av koppen. Jag letade i fickorna, men hittade inga fler mynt. Jag ångrade att jag hade lämnat ifrån mig myntet och funderade på om jag skulle be att få titta på det igen. Det kunde också vara ett bra sätt att inleda ett samtal.

Innan jag hade bestämt mig kom en annan ung kvinna nerrusande för trapporna. Hon liknade servitrisen, men var ljushårig. De pratade med varandra på något språk som jag inte alls kunde placera. Servitrisen pekade på mig och sa något. Några replikväxlingar senare sa den ljushåriga vänd till mig:

- Vakterna kommer. Ni måste gömma er.

Jag föstes in i ett rum bakom café och vidare in i en trång skrubb. Av lukten av döma var det ett skafferi. Den mörkhåriga servitrisen trängde sig in bakom mig och så stängdes dörren. Det blev kolsvart. Vi stod så tätt packade att jag inte kunde undgå att röra vid henne när jag vände mig om för att komma ansikte-mot-ansikte med henne.

- Förlåt, sa jag.

- Sssch, sa hon och la handen för min mun.

Det mjuka sätt hon gjorde det på fick mig att prova att lägga armarna runt henne. Hon lade armarna runt mig. Jag la min kind mot hennes, kysste försiktigt hennes örsnibb.

Det hördes dämpade röster därute. Jag tänkte på att jag alldeles för sällan i livet hade haft tillfälle att röra vid någon. Om de hittade oss skulle det kanske bli den sista också. Vår läppar möttes. Om det var vår sista stund hade hon samma åsikt som jag hur den bäst skulle utnyttjas. Rösterna kom närmare. Hon flyttade sina händer. Jag med.

Rösterna var helt nära. Vi tryckte oss ännu närmare varandra och så långt in i skafferiet vi kunde komma. Jag som stod med ansiktet vänt mot dörren såg hur den öppnades på glänt och silhuetten av ett hjälmprytt huvud. Det var ett ögonblick som kändes som en evighet. Så stängdes dörren.

Rösterna var nu avlägsnare. Låt bara inte rösterna försvinna helt, tänkte jag medan mina händer trevade vidare mot nya mål. Då skulle den ljushåriga kvinnan (systern?) öppna dörren och säga att kusten var klar och så måste vi gå ut från skafferiet och så skulle de prata en massa med varandra på sitt språk och för min del skulle allt vara tillbaka till det vanliga.

Men vad var det för sirén som tjöt?

Jag har aldrig tidigare upplevt en så verklighetstrogen dröm.