Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Söndag 2000-04-16 - kväll: Grottan

Grottan visade sig ligga högre upp än jag hade trott. Så mycket klättrande var det dock inte frågan om. På de få ställen där klippan var så brant att det började likna klättring hade någon huggit ut trappsteg som stöd för fötterna eller fäst tjocka järnringar att hålla i.

Den där känslan att något höll mig tillbaka (som jag nämnde i en gästbokskommentar) försvann efter en kort stunds klättrande. Efter det hade jag i stället en känsla av att jag absolut inte kunde återvända eller vika av.

På den lilla platån vid grottmynningen låg två människolik. De såg välbevarade ut. Jag höll på att vända om direkt, men det var som om något knuffade mig vidare in i grottan, där det som tur var inte fanns några fler lik.

Grottan tycks ha varit tillhåll för en trollkarl eller häxa. Det stod en stor gryta i en eldstad, trähyllor var belamrade med glasburkar av olika storlekar och det låg en kristallkula på golvet.

Den där känslan - ja, jag återkommer till den hela tiden. Det var som en känsla av obehag eller ångest, som när jag funderar på att göra någonting som skrämmer mig. Om jag flyttade mig kunde känslan antingen bli starkare eller svagare. Det var som ett osynligt väsen styrde mig dit det ville. Jag hamnade intill eldstaden. Det var som stormens öga. Jag kände mig helt lugn där.

Vad var det meningen att jag skulle hitta där?

Jag tittade i grytan, men om den hade innehållit något hade det för länge sedan avdunstat. Till slut fick jag syn på något delvis begravt i aska under grytan. Jag plockade upp föremålet och blåste bort askan. Det var en liten anteckningsbok med pärmar av grovt läder. Den verkade inte ha tagit någon skada av att ligga i eldstaden. Hade det inte brunnit någon eld när den lades dit eller var den eldtålig?

När jag hade hittat boken föreföll de dirigerande känslorna ha släppt mig och jag kunde åter röra mig fritt. Jag gick ut ur grottan. Jag var nyfiken att titta i boken, men jag ville inte göra det i sällskap med liken utanför grottan. Jag slog mig ner på en gräs- och buskbeväxt platå ungefär femtio meter nedanför grottan.

På pärmens framsida fanns en linjeteckning av en trollkarls hatt inbränd. Jag tänkte genast på trollkarlen jag hade sett på balkongen tillsammans med Kung Jorge i drömmen för några dagar sedan.

Det mesta i boken sa mig ingenting. Kanske var det anteckningar från magiska experiment, för det var långa listor med ingredienser, varav de minst underliga var "en huggormstunga avklippt vid nymåne" och "en knivsudd sekret från en brunstig paddhona (helst avstruket vid midnatt)".

Ibland, speciellt mot slut av boken, fanns det regelrätta dagboksanteckningar. Han nämnde ofta Uppkomlingen, som vid ett tillfälle kallas "den %#%&# uppkomlingen Jorge". En passage var intressant:

Jag har föga hopp att min magiska kraft skall stå emot Uppkomlingens magiska ögon, som säges trollbinda varje man som hyser minsta tillstymmelse till maktlystnad eller ambition inom sig. Endast de sinnesslöa och liknöjda är immuna mot trollkraften i hans ögon.

Jag har sänt bud till Ökenamazonerna, som säges vara Lilits ättlingar. Kan de stå emot Uppkomlingens onda ögon? Det är ett futilt hopp, men det sista vi har.

Det är skrivet i skrifterna att Uppkomlingen kommer att dräpas i sömnen av en annan man med magiska ögon. Kommer det att ske när han redan är gammal och kraftlös, när det inte längre gagnar någon? I kristallkulan ser jag bara moln och dunkelhet när jag efterforskar hans död; ett tecken att den inte ligger nära i tiden.

Allt hopp är ute. Uppkomlingens skepp synes redan vid horisonten och ingen undsättning är längre att vänta.

Borde jag ända mitt liv nu för att min trollkraft inte skall falla i Uppkomlingens händer? Eller tappert kämpa till det bittra slutet?

När jag skriver detta ser jag ett skepp vid horisonten, vilket ger mig hopp om att komma härifrån. Jag måste snabbt ta mig ner till stranden för att möta skeppet.