Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Lördag 2000-04-29: Det värsta

Krokodilerna var inte det värsta. Inte heller fällorna i gångarna.

Det värsta var att stå där med pistolen riktad mot Jorges huvud. Det skulle ha känts bättre om det hade varit någon liten svårighet på vägen dit. Men jag hade fått hjälp att skaffa undan vakterna och krokodilerna låg snällt i andra änden av dammen när jag skulle passera. Jag gick långsamt genom de labyrintiska gångarna, hela tiden med ett öga på ritningen.

En riktig hjälte dödar bara skurken i självförsvar. Oftast slappnar hjälten av mot slutet av boken så att skurken ser sin chans och attackerar hjälten. Hjälten har inget val. Han måste döda för att rädda sig själv. Eller också kliver han bara åt sidan, så att det är skurken som trillar ner från taket när han försöker knuffa ner hjälten.

Blir det bättre för folket när Jorge är död? tänkte jag när jag stod med höjd pistol. Eller blir det bara ett byte av envåldshärskare? Hur många har härskare har frivilligt lämnat ifrån sig makten till folket när de väl har fått den i sin hand?

Det kändes som jag stod där i evigheter i mina grubblerier, men det kan bara ha varit några minuter. Kanske bara en halv minut. Tankarna avbröts av ett ljud som i det tysta rummet lät som en mindre jordbävning: Jorge som vände sig i sömnen.

Det fanns ingen återvändo. Oavsett vilka betänkligheter jag hade så fanns det ingen väg tillbaka. Två vakter var döda. De skulle snart hittas och det skulle slås larm. Vad som än hände efter detta skulle det inte bli någon oblodig statskupp.

Jag klev närmare, tog sikte och kramade sakta in avtryckaren.

-oOo-

Efter detta är minnena suddiga. Jag var döv och blind. Kanske blir mina glasögon svarta när något hemskt händer, precis som morbror Birger sa. Jag måste ha trevat mig in i den hemliga gången och vidare ut ur palatset. Annars skulle Jorges livvakter ha likviderat mig och jag skulle inte kunna skriva det här.

Jag kommer ihåg att Anja stoppade mig i säng. Jag vet inte hur långt senare det var och vad som hände dessförinnan. Sedan var jag ensam och sjönk ner i en sömn med drömmar som jag minns alltför väl:

Vi flydde till fots genom öknen. Framför oss var en oas.

- Det är bara en hägring, sa Anja. En av våra hägringar.

Vi var på väg till Anjas folk, Ökenamazonerna. De gömde sitt riktiga tillhåll genom projicerade hägringar runt om i öknen.

- Där är det, sa Anja. Den bergkammen - är ingen bergkam. Det är en hägring överlagrad på vår oas.

Vi skyndade oss mot bergkammen. Våra förföljare närmade sig. Jag visste vilka det var. Trollkarlen och Jorge. De knappade in på vårt försprång.

- Du dödade mig, vrålade Jorge. Du sköt mig i sömnen. Du vågade inte möta mig öga mot öga.

Jag snubblade och föll framstupa.

- Upp med dig! skrek Anja. Det är så liten bit kvar.

Jag kom upp på fötter, men det var som att vada i lera upp till knäna. Bergkammen började bli suddig. Jag kunde se svaga konturer av palmer.

Jorge var framme vid mig. Jag kunde inte längre röra mig. Han sträckte ut händerna mot mig.

Händerna gick rakt in i mig. En isande kyla fyllde mig. Först trodde jag att han skulle slita ut hjärtat, men händerna sökte något annat, djupt inne i mig. Så kunde jag känna att jag lyftes ut ur kroppen, på samma gång som jag fortfarande kunde se Jorge genom ögonen i kroppen. Jorge höll ett litet lysande eldklot mellan händerna. Jag var det lysande eldklotet.

- Jag har dig! Du följer med mig vart jag än färdas. Och nu är jag på väg till stället där nere.

Sakta sjönk vi ner genom jorden. Däruppe såg jag att trollkarlen pressade Anja mot marken i ett strypgrepp. Hon kunde inte längre skrika. Min kropp låg orörlig på marken.

Jag skrek, skrek, skrek...

Men tankar splittrade min uppmärksamhet. Varför är det så svårt att koncentrera på nuet, även om nuet innehåller allt man någonsin önskat sig? I åtminstone ett avseende var drömmen sann - trollkarlen befann sig fortfarande i frihet. Så mycket mindes jag av nattens händelser.

Andra tankar dök också upp. Är Ökenamazonerna Lilits ättlingar som trollkarlen trodde? Är det sant att de aldrig kan tänka sig att ligga underst?

-oOo-

När jag vaknade var jag åter ensam. Ett pappkort stod lutat mot spegeln på byrån.

Vill inte lämna dig, men jag måste. Så mycket att ta hand om. Vi syns i kväll.

Din Anja