Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2000-04-26: Hur ritningen rekonstruerades

Jag kom på hur jag skulle kunna rekonstruera ritningen. Därför bad jag morbror Birger om ett stort papper och en penna. Om han hade suttit ensam i arbetsrummet skulle jag nog ha följt min ursprungliga tanke att gå tillbaka till mitt rum och rita i lugn och ro.

Nu var Anja där, och jag kunde inte motstå frestelsen att glänsa för henne. Jag slog mig ner på den tomma stolen bredvid henne och började rita. Streck efter streck växte ritningen fram. I ögonvrån kunde jag se att till och med morbor Birgers ögon växte av förvåning.

- Jag tror det var allt, sa jag till slut.

- Fantastiskt! sa Anja. Nu behöver vi bara en frivillig som kan gå in palatset.

Jag önskar att hon inte hade tittat på mig på det där sättet när hon sa "frivillig". Hon har sammankallat medlemmarna i sin cell (samma personer som igår, alltså) till ett nytt möte i kväll och hon har bett mig komma.

/Arne

P.S. Hur jag ritade ritningen?

Med hjälp av Victorias lilla svarta (som jag nu har börjat kallat kortet i mina tankar). Jag upptäckte på galären att skärmens eldskrift inte förmådde lysa upp ett mörkt rum. Jag misstänkte då att kortet kommunicerade direkt med min hjärna så att ingen annan kunde se något. Experiment medan jag rodde bekräftade misstanken. Mina roddarkompisar kunde inte se skärmen om jag så placerade den fem centimeter framför ögonen på dem.

Eftersom jag hade laddat upp fotot till den här webbplatsen (vilket jag nämnde i förbigående igår), behövde jag bara mata in URL:en för att få upp det på skärmen. Jag placerade skärmen rakt över papperet och anpassade storleken så att ritningen precis täckte papperet. Sedan var det bara att fylla i alla linjer med penna. Elementärt, som Sherlock Holmes skulle ha sagt.