Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Torsdag 2000-04-13: Ritningen

Ännu en klar dröm.

Det var en klar natt med fullmåne.

Jag visste att jag var i samma stad som i den tidigare drömmen. Lika säkert visste jag att morbror Birger inte var i staden. Jag var också vagt medveten om att jag bar ett relativt tungt föremål i bröstfickan.

Det låg sovande kroppar överallt på marken. Jag gick försiktigt mellan dem för att inte väcka dem. Några hundra meter bort kunde jag se silhuetterna av två vakter som patrullerade området. Området, ja. Det verkade vara en stor byggarbetsplats. Det var palatset som höll på att byggas. Det var därför morbror Birger inte fanns här - han hade inte kommit än.

Vad gjorde jag här?

Jag visste att det var något viktigt jag skulle göra. Sakta gick jag mot ett träskjul. Kände på dörren. Den var olåst. Dörren knarrade när jag öppnade den. En av de sovande i närheten vred på sig. Jag blev stående blickstilla.

Efter några minuter utan att något hade hänt vågade jag mig in i skjulet. Det enda jag kunde se tydligt där inne var något som såg ut som ett ritbord, eftersom månskenet föll rakt på det.

Det låg en ritning på ritbordet och genast visste jag att det var den jag var ute efter. Men vad var det jag skulle göra med den? Då kom jag att tänka på föremålet i bröstfickan vars vikt jag redan hade vant mig vid. Det var digitalkameran som jag har långtidslånat från jobbet.

Jag tog fram kameran och fotograferade ritningen. Blixten lyste upp hela det lilla rummet och bländade mig. Det hördes ett rop utifrån och sedan springande steg som närmades sig mig. Jag snubblade och föll raklång när jag försökte ta mig fram till dörren. Jag såg ingenting. Jag kröp vidare mot det håll jag trodde dörren låg. Pang! lät det när jag slog huvudet i väggen. Där var i alla fall dörren. Jag kröp ut i det fria.

Vakternas steg var inte längre avlägsna. Mitt nattseende började återvända. Jag reste mig upp och sprang, hoppandes över sovande kroppar, utan att veta vart jag var på väg. Framför mig kunde jag se andra vakter. Jag svängde av åt vänster, hoppades att det inte fanns några vakter åt det hållet, och att det fanns någon väg ut.

Jag rusade rakt in i en vakt. Hårda armar grep mig och jag trycktes ner på marken.

Jag rusade ut i vardagsrummet och snappade upp kameran där den låg på bordet. Slog på datorn och kopplade in kameran. Medan datorn startade insåg jag hur fånigt jag bar mig åt. Det var ingen som kunde ha tagit några bilder med kameran i natt, allra minst jag själv när jag låg och sov.

Fast nu var datorn igång. Det skadade aldrig att titta efter. Programmet startade och jag såg att det fanns bilder i kameran: de som jag hade tagit igår. Naturligtvis. Ändå scrollade jag framåt i fönstret så att jag kunde se de sist tagna bilderna.

Och där var fotot av ritningen.