|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 2001-01-01: Ett litet rymdäventyr
Jag gjorde samma tabbe i år igen - somnade framför teven efter allt ansträngande zappande. Drömmarna blev därefter.
Det var inte en tv-studio, men det var kameror och strålkastare och folk överallt. Robert Aschberg och Boris Jeltsin var programledare i detta nyårsprogram som utspelade sig ombord på ett rymdskepp på väg till Jupiter, precis som i Kubricks film "2001".
Den första delen av drömmen var ett sammelsurium. Gäster kom och gick i snabb takt. Jag undrade varför jag var där. Skulle jag också behöva gå fram och utsättas för Aschbergs snabba och raka frågor? Jag var säker på att jag inte skulle få ur mig ett enda ord. Jeltsin skulle inte vara till något hjälp. Varenda gång han tittade åt mitt håll skakade han dystert på huvudet.
Jag minns bättre hur Lena och Stefan Saurkraut gick upp på scenen och framförde Abbas "Does your mother know?". Lena var vackrare än någonsin. Då kom jag på varför jag var där. Jag skulle inte behöva gå upp scenen och prata med Aschberg. Stefan hade bjudit in mig som publik på skeppet eftersom han hade konstruerat det (med viss hjälp av Victoria).
Aschberg introducerade nästa gäst.
- Visste ni att rymdskeppet Discovery i 2001 egentligen skulle ha åkt till Saturnus? Kubricks avdelning för specialeffekter klarade inte av att göra Saturnus ringar trovärdiga, så det fick bli Jupiter. Men nu för tiden är väl några ringar inget problem, eller hur, George Lucas?
- Yeah, sa George Lucas, that's right. No problem at all.
- Is it true that you are planning a remake of 2001? frågade Aschberg.
- Well, sa Lucas. Inga definitiva planer, men tanken är frestande. Naturligtvis skulle skeppet åka till Saturnus så att vi äntligen fick se ringarna. Vi fick heller aldrig se rymdvarelserna. Jag skulle också föra in lite mer spänning och äventyr, och givetvis öka på tempot. Nutidens människor har inte tålamod med...
- And what about women? Maybe a love story?
- Yeah, definitely. Musiken skulle jag också byta ut. Vad beträffar datorn i filmen...
- Ja, datorn löpte ju amok och dödade nästan hela besättningen, sa Aschberg. Är det nån risk att datorn på det här skeppet gör samma sak med oss, Mr Gates?
- Definitely not, sa Bill Gates. You see, this computer is powered by our latest beta version of Windows 2001. And we've made special precautions to ensure...
- What precautions?
- For one thing, we've added a reset button. Det är bara att trycka på knappen om något skulle gå galet. Vilket det inte kommer att göra...
- Du menar den där stora blå knappen som den där katten sitter på?
- Yes, sa Gates. Det är bäst att ta bort katten. Fort!
- Varifrån kommer katten egentligen? sa Aschberg.
Jag rusade fram och plockade upp katten.
- Så ja, snäll katt, sa jag och gick åter ut ur bilden.
Det var mina tre sekunder som kändis i strålkastarljuset.
- Is it dangerous to press the button? sa Aschberg.
- Well, no, not exactly, sa Gates. Vi har bara vissa problem med återstartstiderna. Givetvis kommer vi att åtgärda dem i den skarpa versionen. Luften kan hinna bli lite dålig här inne medan datorn återstartas. Det är inte farligt, bara lite obehagligt...
- Men hur långa återstartstider är det fråga om?
- Let me put it like this: definitely no longer than half an hour.
Men vart hade Lena tagit vägen? Hon satt ju bredvid Stefan alldeles nyss. Stefan satt kvar. Han skulle upp på scenen igen: först svara på några frågor om rymdskeppet och sedan läsa upp sin egenskrivna nyårsdikt.
Det var inte långt kvar till midnatt. Jag ville åtminstone önska Lena gott nytt år. Åtminstone.
Inget svar när jag knackade dörren till hennes hytt. Jag virrade runt i skeppet. På något sätt kände jag tiden inom mig. Det var bara minuter kvar till midnatt när jag kom till en ny del av skeppet. Det var nära skeppets centeraxel, där total tyngdlöshet rådde. Jag drog mig framåt längs en ledstång.
Love Chambers stod det på en skylt. Kärlekskamrar - det kommer jag inte ihåg från filmen. Luckan till en av kamrarna var halvöppen. Jag drog mig närmare.
En arm och mjuk hand sträcktes ut och drog in mig. Luckan stängdes bakom mig. Den cylinderformade kammaren var inklädd i ett rosafärgat, madrassliknande material. Ljuset var dämpat.
- Jag har väntat så länge på dig, sa Lena. Jag trodde aldrig du skulle komma.
Hennes armar slöt sig om mig och hon kysste mig. Jag strök hennes hår och nosade henne under hakan, längs halsen upp mot örsnibben. Bara sekunder kvar till midnatt. Jag flöt som på moln. Nästan bokstavligen. Jag flöt verkligen, och molnen kunde jag klara mig utan.
Midnatt. Jag kände det i hela kroppen. Ljuset slocknade.
- This is the ship's computer speaking, hördes en röst från en dold högtalare. I am sorry to interrupt you in whatever you were doing. I have some good news and some bad news. The good news is that we successfully entered the new year. Happy new year to all of you! The bad news is that I have experienced a General Protection Fault (which is allmänt skyddsfel for those of you using the Swedish edition of Windows). I will shortly have to reboot myself.
Än sen då? tänkte jag. Datorn får väl starta om hur mycket den vill. Vi behöver ändå ingen dator den närmaste stunden.
- I ask you to remain calm and to avoid excessive physical activity. The support functions for supply of oxygen and removal of waste products such as carbon dioxide will soon be shut down. However, there will be no real danger as long as you stay calm and don't breathe more than strictly necessary.
Än sen då? tänkte jag. Lite dålig luft kan man väl leva med en stund.
- A special announcement for those of you inside the Love Chambers. Unfortunately, the doors are under my control - therefore you will have to stay there you are until I again will be fully operational. Note that your reserve of fresh air is even more limited than in the ship in general. However, you will be in no immediate danger as long as you stay calm and breathe slowly.
Ja, ja, tänkte jag. Jag har aldrig varit lugnare. Sluta babbla nu, din gamla plåthjärna.
- As sexual intercourse and similar activities waste enormous amounts of oxygen, you should, for your own safety, refrain from such activities until further notice. Counting backwards may help you to remain calm. Thank you for your attention. I'll soon be back.
Tisdag 2001-01-02: Frank muntrar upp en samling dystergökar
Hm, lustigt med Lasse att han alltid hör av sig i början av varje år. På höstarna brukar det vara tyst från honom. Då brukar han ha någon tjej, oftast är det "på allvar". I år hörde han av sig ovanligt tidigt. Han föreslog att vi skulle ta en öl imorgon kväll.
På jobbet var det inte det kaos jag hade väntat mig. Före jul började jag mer och mer inse att min hjälpreda Frank hade en enormt uppblåst självkänsla som inte stod i någon rimlig proportion till hans faktiska förmåga. Jag pratade först med Yngve, och sedan med Peter. Vi bestämde att Yngve skulle titta över Franks programkod under mellandagarna.
När jag kom till jobbet idag fick jag höra att Yngve hade skrivit om all Franks kod.
- Du skulle bara granska koden och föreslå lämpliga åtgärder, sa Peter.
- Det skulle ha tagit längre tid.
Peter bara log.
- Du skulle aldrig anställt honom, sa Yngve.
- Struntprat, sa Peter. Det är aldrig problem att hitta uppdrag åt en kille med hans självkänsla, oavsett vad han faktiskt kan.
- Jag skulle vilja se dig...
- Det är redan klart, sa Peter. Vi var där i förmiddags. De köpte honom direkt. Han har redan börjat.
- Slår vad om jag får åka ut och städa som vanligt...
- Jag skulle gärna slå vad med dig, men det skulle inte vara schyst mot dig. Du kommer inte att drabbas.
- Visst, visst...
- Projektet klappar ihop inom tre månader, sa Peter. Garanterat. Både min intuition och alla tillgängliga källor säger det. De har redan nu dragit över tiden nåt enormt och nu tar de in alla som över huvud taget har sett en dator. De måste lägga ner projektet eller pumpa in mer pengar. Aldrig att de pumpar in mer pengar. De har missat marknadsfönstret så det stänker om det.
Jag funderade på det etiska i att lura på Frank på ett stackars döende projekt, men sa ingenting.
- Lite fult kanske, sa Yngve. Men jag ska inte neka dem rätten att ta in vilka konsulter de vill.
- Han är den absolut bästa för det jobbet, sa Peter. Jag har aldrig sett en sorgligare samling jäktade dystergökar. De behöver muntras upp. Du måste ändå hålla med om att Frank är en förbaskat trevlig prick. Han kommer att göra undergången till en riktig fest.
Torsdag 2001-01-04: Yngve har ordet
Yngve här.
Jag råkade få syn de senaste gästboksinläggen med undringar om Frank. Arne sa jag gärna fick låna dagboken idag. Han hälsar att han var ute med Lasse igår och ändå inte hade tänkt skriva något.
Det finns två huvudtyper av människor inom IT-branschen idag: de självsäkra med otrolig social kompetens och nördarna med otrolig teknisk kompetens. Frank är ett ovanligt renodlat exempel på den självsäkra typen, med otrolig social kompetens och minimal teknisk kompetens väl undanstoppad i en mörk vrå av hjärnan. (De flesta IT-människor en blandning av dessa huvudtyper, vanligtvis med en lätt övervikt åt det ena eller andra hållet.)
Frank kommer att gå långt som Peter antydde. De närmaste åren kommer han att flyta runt på olika uppdrag, i olika projekt som läggs ner innan han behöver visa upp något resultat. Eller så hittar han personer som kan göra hans jobb medan han tar åt sig äran för det. Han hade lite otur på det senaste uppdraget. Projektet blev inte nerlagt och Arne ville inte spela med i rollen som spökkodare.
Efter ett par år glider Frank in i en chefsroll. Många tekniker har svårt att fatta beslut för att de virrar bort sig bland alla små detaljer. Frank har inga sådana problem. Ju mindre han vet desto snabbare fattar han sitt beslut.
Jag tycker fortfarande att Peter gjorde fel som anställde Frank. Han passar inte in i vår lilla firma. Det finns faktiskt konsultbolag som specialiserar sig på den typen av konsulter.
Astrantiase skrev i gästboken att hon vill bli verkligt bra på något. Jag förstår faktiskt inte varför hon vill det och vad skulle vara för roligt med att vara riktigt bra på något.
En del här på firman envisas med att mig guru. Det är jag absolut inte. Ett och annat har snappat upp under årens lopp, och en och annan bok har jag läst. Okej, rent objektivt kan jag kanske säga att jag kan lite mer än de flesta här på firman.
Men jag kan inte påstå att det gör mig lyckligare. Det har varit kul att lära mig det jag kan. Det är min behållning. Självkänslan är kanske något bättre nu än för tio år sedan, men det är högst marginellt. Franks självkänsla är ofantligt mycket större än min.
Någon kanske undrar: Är det inte kul med alla som kommer och ställer frågor? Är det inte kul att få glänsa? Svar: Den glansen har falnat för länge sedan. Det är alltid samma frågor som återkommer, ibland gång på gång från samma person. De flesta utnyttjar mig som ett levande uppslagsverk för själva slippa lära sig något. Det är faktiskt inte särskilt kul. Enda gången det är kul att svara på frågor är när personen frågar för att lära sig något. De frågorna känns igen på att frågorna efter hand blir mer och mer komplicerade. Det märks att personen har tänkt själv mellan frågorna. (Arne: Ja, jag syftar på dig.)
Pengar? Inom fem år kommer Frank att tjäna mycker mer pengar än jag gör.
Många frågar mig om man kan bli nörd eller om man föds till det.
Innan jag svarar på den frågan vill jag utrota en vanlig missuppfattning. Harry Potter brukar kallas för nörd. Varför då? undrar jag. Man blir inte nörd bara för att man har glasögon. Det finns t.o.m. nördar utan glasögon. Harry Potter sitter inte heller ständigt försjunken över böcker (Hermione gör det däremot). En riktigt nörd ägnar sig inte heller åt sport. Framförallt flyger han inte omkring på en kvast och fångar små flygande bollar.
Tillbaka till frågan. Man blir inte nörd bara för att man lägger sig till med de yttre attributen: Ovårdad klädsel, hästsvans (om man är kille), slutar duscha, slutar med deodorant och börjar livnära sig på Cola och Maryland Cookies. Personligen har jag droppat alla de attributen. Min tandläkare rekommenderade mig för några år sedan att jag skulle dricka mer vatten och mindre söta drycker. Jag duschar ganska ofta, använder deodorant och bär oftast rena kläder.
Att vara nörd är en läggning och livsinställning. Man är nyfiken. Man vill lära sig något nytt, och inte bara för att man behöver det i jobbet. Man ska lära sig det bara för att det verkar kul. Ju mer opraktiskt och onyttigt desto bättre.
Dålig självkänsla är inte nödvändig, men den kan vara en bra drivkraft för att ständigt tvinga sig själv att lära sig något nytt eller skriva ännu ett program som ingen behöver. Men, som sagt, förvänta er inte att självkänslan kommer att bli avsevärt mycket bättre. Det är inte grejen med att vara nörd.
Till sist, om man har ett bra läshuvud kan man studera och bli en bra tekniker och man kan fortfarande ha andra intressen i livet. Men att vara nörd är en heltidsysselsättning.
Tack för ordet, Arne. (Efter allt det här svamlet är det nog sista gången jag får låna den här dagboken.)
/Yngve
Lördag 2001-01-06: Lasse tar tag i sitt liv
- Har du lägrat några brudar på sistone?
Det var en tröttare och dystrare Lasse än vanligt som frågade.
- Hm, inte helt nyligen... har du?
- Lika illa här. Långhelgerna blir min död. Kan inte politikerna som klagar på att det föds för lite barn göra nånting åt det och avskaffa julen?
- Alla barnfamiljer ser ju fram emot...
- Barnen, sa Lasse. Barnen ser fram emot julen. För alla andra är julen bara en massa måsten: mat, julgran, städning, ljus, julklappar, vara snäll...
- Nu är det i alla fall över, sa jag. Vi går mot ljusare tider...
- Julen är säkert okej uppe i dina hemtrakter. Där kan man ju ge sig ut på en skidtur. Slår vad om att man tar allt mycket lugnare. Man mjölkar korna som vanligt, matar grisarna, klappar katten och ställer fram gröt åt tomten. Sedan sitter man i stugan och käkar och tittar ut och ser hur snön sakta faller och så plockar man fram julklapparna. Eller hur?
- Hm, lite lugnare är det väl kanske, sa jag.
- Hon åkte hem till morsan redan på annandagen.
- Tråkigt...
- Hon ville aldrig se mig mer.
- Verkligen tråkigt...
Det var svårt att hitta något att säga, men jag tror ändå inte Lasse lyssnade.
- Kunde inte gå på Sigges nyårsfest. Sigge har blivit så tråkig sen han stadgade sig. Det var bara par bjudna.
- Jag satt också ensam hemma.
- I sista stund lyckades jag bjuda in mig själv på en annan fest, hos en kompis som brukar ha bra fester...
Han tystnade och tittade ner i sitt tomma ölglas. Det fanns ingen servitris inom synhåll.
- Det kunde ha blivit bra, fortsatte han. Det fanns några brudar som hade potential, om man säger så... Fröken, en stor stark tack!
- Jag tar också en, sa jag.
- Två av min gamla ex var där. Inte nog med. En annan brud påstod att hon kände igen mig, och att jag hade... Hm, jag kanske inte behöver gå in på detaljer. Jag tror de spred illviliga rykten om mig. Alla tre.
- Men du hade inte... gjort vad hon påstod?
- Jag minns inte. Hur ska jag kunna minnas alla...?
- Det kanske inte är så lätt.
- Verkligen inte. I år måste jag ta tag i mitt liv. Jag har funderat på något som jag inte har provat förut. Vad tror du om att bli munk?
- Vem? Du?
- Ja, och du, sa Lasse. Du kan hjälpa mig med en sak. Jag läste en bok när jag inte hade nåt bättre för mig. Disciplinen och bönerna skulle kanske göra mig gott, och dig med för den delen. Jag tror att man blir starkare och mer fokuserad...
- Men du är ju inte troende.
- Jag kanske blir det om jag ber varje dag, men det viktiga är den inre styrkan, bli fokuserad, bli en hel människa...
Jag funderade. Det här var något nytt. Fast kanske ändå inte.
- Är det allt du vill? Bli en hel människa? Vad tänkte du göra sen då?
- Jo, alla kloster har en hemlig tunnel, om man får tro boken. Jag tänkte hitta tunneln och...
- Vilken bok är det? Jag tror inte att alla kloster...
- Öh, jag kommer inte ihåg namnet på boken just nu. Jag får väl gräva en egen tunnel om det inte finns nån. Tid lär jag ha gott om. Boken var lite konstig. Lite för mycket blod för min smak...
- Blod? sa jag. I tunneln?
- Nja, mest i kryptan. Tunneln ledde till ett nunnekloster, och kryptan låg mitt i mellan. Munken i boken smög sig in i nunneklostren och rövade bort en nunna och satte på henne nere i kryptan. Innerst inne var det vad hon hela tiden hade velat, enligt boken, men först gjorde hon förstås motstånd. Blodet kom senare, när hon var helt galen i honom, men han...
- Men...
- Jag vet vad du tänker säga, Arne. Jag tänker inte röva bort några nunnor. Det är inte min stil. Det är inte så jag brukar fånga brudar. Jag är inte nöjd förrän det är hon som släpar ner mig i kryptan och sliter av mig kläderna...
- Men...
- Hajar du inte vilken utmaning det är? Du hjälper väl mig att gräva en tunnel, om det nu inte finns nån?
Söndag 2001-01-07: Bitis kommer tillbaka
Jag har fått låna Bitis igen. Hans människor skulle ha åkt bort, men de kom aldrig iväg. När jag ringde upp dem sa de att de egentligen inte behövde någon kattvakt just nu, men att jag gärna fick låna Bitis några dagar eftersom jag skötte honom så bra förra gången.
Det sägs ju att katter är galna i att gå på tangentbord.
Inte Bitis. Han undviker att trampa på tangentbordet. Däremot är han tokig i möss - datormöss.
Han är hela tiden ute efter musen till min dator. Han provar attacker från olika håll, ibland med ett språng framifrån rakt ner på musen, ibland kommer han uppsmygande under skrivbordet och försöker dra ner musen genom att dra i svansen... öh, sladden, menar jag.
Det har ingen betydelse om jag sitter vid datorn och vaktar musen. Han försöker ändå dra iväg musen från mig, trots att jag envist upprepar:
- Det här är min mus. Fånga din egen.
Då kommer jag på att jag har en gammal trasig mus någonstans. Jag letar rätt på den. Hoppas han blir lika förtjust i den.
Måndag 2001-01-08: Uppdateringssvårigheter
Bitis vill använda samma mus som jag. Den andra musen ligger ju blickstilla på golvet. Inget kul tydligen.
Passar på att skriva detta medan han sitter längst upp på en bokhylla. Han tycks ha vissa svårigheter att ta sig ner, och han vill inte bli nerlyft heller. Då får han väl sitta där tills vidare.
Hm, nu tog han sig ner själv. Måste nog sluta nu.
Fredag 2001-01-12: Kattfilosofi och hårborttagningsmedel
Tiden går långsammare när man har katt. Man rycks med av kattens livsfilosofi. Det är aldrig något jäkt, även om han då och då rusar med full fart genom lägenheten.
Fast jag blev lite stressad när Lasse ringde.
- Har du något hårborttagningsmedel?
- Förlåt?
- Okej, okej, jag får fixa det själv innan vi åker...
- Åker?
- Annars blir vi avslöjade direkt. Man kan inte ha håriga ben... Det sa Lilith.
- Jag tänker inte klä ut...
- Vi hörs!
Klick!
- Och inga kloster... inga kloster...
Måndag 2001-01-15: Två kloster
Lasse och jag träffades på ett fik igår.
- Saken var så gott som klar, sa Lasse. Jag pratade med högsta hönset på det där klostret...
- Abboten?
- Säger du det så. Nå i alla fall, sen började han undra om vi verkligen var lämpliga...
- Du frågade väl inte om det fanns några tunnlar?
- Vad tror du om mig? sa Lasse. Tror du jag är dum? Jag ställde väldigt diskreta frågor. Han fattade aldrig vad jag var ute efter. Fast sen tyckte han jag var för intresserad av vad som fanns utanför murarna och i källaren, och att det visade att jag ännu inte var mogen för klosterlivet.
- Så tråkigt då, sa jag.
- Sen ringde jag ett nunnekloster. Jag kallade mig Lara...
- Jag klär inte ut mig till nunna, sa jag.
- Vad är problemet? Dräkten döljer ju det mesta. Det där hårborttagningsmedlet är bara för säkerhets skull...
- Jag klär inte ut mig till nunna.
- Jag är säker på att jag hade kommandoran på kroken ett tag. Hon svalde mitt babbel om hur ogudaktig världen har blivit...
- Kommandora?
- Heter det inte så?
- Abbedissa trodde jag det hette, sa jag.
- Det kanske förklarar... Jag tänkte jag skulle smöra ordentligt, och så sa jag: bästa fru Kommandora. Efter det var hon som en omvänd hand. Kylig, väldigt direkta frågor. Kan det ha nåt med saken att göra?
- Det kan finnas ett samband, ja.
- Hon undrade varför jag hade så mörk röst. Jag svamlade nåt om en ärftlig åkomma och att alla kvinnor i vår släkt hade mörk röst och alla män ljus och pipig röst...
- Gick hon på det?
- Vet inte. Sen frågade hon efter mitt personnummer. Hon fick det. Vilken skada skulle det kunna göra? Vet du vad hon sa då?
Jag skakade på huvudet.
- Att det måste ha skett en ärftlig förväxling av personnummer.
Tisdag 2001-01-16: Januaritankar
Ser ut genom fönstret. Rimfrost och ett tunt lager snö. Lite lyser det i alla fall upp i mörkret.
Jag borde be Lasse leta kloster på varmare breddgrader.
I öknen kanske. Fördelen är att det är lätt att gräva i sand. Nackdelen är att tunneln måste kläs invändigt med bräder. En allvarligare nackdel kan vara att närmaste nunnekloster förmodligen ligger i nästa oas. (Följ kamelstigen trehundra stenkast, sväng till vänster efter hägringen och gå ytterligare hundrafemtio stenkast.)
Det vore kanske bättre med en liten söderhavsö. Bara det inte finns en massa ormar och spindlar på den.
Kanske man kan hitta ett kloster vid en trevlig badort. Fast munkar får förstås inte bada utomhus.
Äh, så fåniga tankar. Lasse ger snart upp. Inte kommer han att hitta något kloster som vill ha oss som noviser. Jag skulle bli väldigt misstänksam mot ett kloster som vågar ta in oss - jag skulle begära utträde på direkten.
Onsdag 2001-01-17: Utan katt
Ägarna till Bitis började längta efter honom. Idag lämnade jag tillbaka honom. Vad tyst och tomt det är.
Lasse lämnade ett meddelande på telefonsvararen medan jag lämnade katten:
- Lasse här. Allt är klart. Packa en resväska och håll den packad. Glöm inte pass, pengar och piller... hm, jag menar om du lätt får åksjuka. Håll dig nära telefonen. Vi hörs så fort jag vet mer.
Torsdag 2001-01-18: Resklara
Nu är allt bestämt.
Vi åker på lördag. Jag ska träffa Lasse på Centralen och så tar vi snabbtåget till Arlanda, där vi ska träffa Pablo och få våra biljetter.
- Vem är Pablo? frågade jag.
- En kille jag träffade i en bar, sa Lasse. Jag råkade nämna att jag letade efter ett schyst kloster. Vilken röta att han råkade känna till ett.
- Men var ligger det?
Det hade Pablo inte talat om för Lasse.
Undrar om det är förståndigt att ge sig in i det här. Jag skulle gärna vilja veta vart jag är på väg. Det är nog smart att ta med åksjukepillren. Hoppas bara jag slipper få användning för dem.
Undrar vilken sorts religion man bekänner sig till i klostret. Inte kristendom åtminstone - så mycket avslöjade Pablo för Lasse. Men vilken är det då? Lasse brydde sig inte om att fråga. Det är ju ingen primär fråga för honom.
Söndag 2001-01-21: Resan
- Det kunde ha varit värre, sa Lasse.
- Hur då?
- Tja, i stället för de här varma sovsäckarna kunde vi legat under tunna filtar. Dessutom är en av tre inte så illa. Tänk lite positivt för en gångs skull. Eller sluta tänk och sov i stället. God natt.
En av tre är kanske inte så illa, om det inte varit just åksjukepillren. Pass och pengar kunde jag lika gärna ha lämnat hemma. Pengarna för att det inte finns något att köpa här. Passet för att man inte behöver något för att komma in i Norge, om vi nu är i Norge. Det är lite oklart. Det enda som är klart är att det är kallt här.
Jag anade oråd redan när vi träffade Pablo på Arlanda och han räckte över två biljetter till Kiruna. Det var inte exakt vad jag hade väntat mig. Lasse såg också förvånad ut. Hade vi haft lite mer på oss att tänka över saken hade vi kanske dragit oss ur. Som det var hann vi knappt tänka innan vi hade gått ombord på planet.
- Vart sjutton är vi på väg? frågade jag Lasse när planet började taxa ut.
- Ingen aning.
- Vad ska vi ha passen till?
- Bra fråga, sa Lasse.
Jag funderade på vilken nytta man kunde ha av passet i Kiruna. Vart kunde man flyga från Kiruna?
- Vi är väl inte på väg till Murmansk? sa jag.
- Inte vet jag. Kanske finns det ett kloster där. Fast tjälen går visst aldrig ur marken. Det kan bli jobbigt att gräva en tunnel.
- Jag tänker inte gräva nån tunnel! Jag tänker åka hem!
- Men lugna dig, Arne. Det är sällan så illa som det först verkar.
- Det är säkert mycket värre!
- Var inte så negativ. Lugna ner dig och tänk lite logiskt. Vad jag vet behöver man visum för att komma in i Ryssland. Dessutom sa faktiskt aldrig Pablo att vi skulle ta med passen. Det var jag som utgick från att vi behövde pass när han sa att vi skulle träffas på Arlanda...
Från Kiruna fortsatte vi i helikopter. Jag är glad att jag hade svalt en åksjuketablett på planet. Vad jag förstod flög vi i ungefär nordlig riktning.
Det var mörkt när vi landade, vilket inte var så konstigt med tanke på att det alltid är mörkt den här tiden på året så här långt norrut. Allt jag såg var snö och is. En isande vind trängde rakt igenom alla kläder när vi klev ur helikoptern. Jag kände mig som en istapp innan vi äntligen kom in i klostret...
... som var byggt av is. Temperaturen inomhus måste ha legat under noll, men isväggarna skyddade åtminstone mot vinden. Jag kände mig genast mycket varmare.
En man klädd i parkas mötte oss.
- Välkomna ska ni vara, sa han. Det var länge sen vi lyckades locka hit några nykomlingar.
Måndag 2001-01-22: Klostret
- Är det inte lite kallt? sa Lasse.
- Tycker du?
Det glädjer mig att Lasse tycker det är kallt. Rätt åt honom för att han inte kollade upp var klostret låg innan vi åkte. Skönt att höra honom erkänna att han kanske borde ha tänkt efter innan.
Kylan är inte så farlig när vi har fått ut riktiga kläder. En annan är ju van vid kyla, till skillnad från den där stadsbon.
Det är inte så illa att sova i en sovsal av is. Sovsäckarna håller värmen bra, och på morgonen kan man värma sig i bastun. Man vänjer sig snart av med ovanan att gå på toaletten på nätterna. Det är bara att dricka mindre på kvällen.
Man har ändå ingen lust att dricka så mycket. Man kan välja mellan het fiskbuljong eller iskallt vatten. Till detta brukar det serveras små torra, hårda fiskbitar och hårda svarta brödbitar. Vi får äta hur mycket vi vill, fast det är ingen risk att vi äter så mycket som vi får.
Första kvällen i isbaren undrade jag hur skulle få ner de där hårda bitarna. Tricket består i att doppa brödet i fiskbuljongen så att det mjuknar. Fiskbitarna kan man banka i bordet för att mjuka upp dem något. Hm, otroligt vad man kan få i sig när man är hungrig.
Apropå Astrantiases inlägg i gästboken så har vi ännu inte ätit något renkött, även om det påstås att det förekommer. Brännvin förekommer överhuvud taget inte. Jag är fortfarande inte säker på var vi är, om vi är i nordligaste Norrland eller i Norge. Men det kan kvitta.
Klostret visade sig bestå av flera huskroppar, alla byggda av is. Huset vi bor är avsett för noviser. Lasse och jag är de enda noviserna för tillfället. Vårt hus består av en stor sovsal och en bar. Både bord och bänkar är gjorda av is. Av den jämna ytan att döma tror jag man "gjutit" möblerna. Man sitter inte direkt på isen, utan på skinnfällar utlagda på bänkarna.
Lasse var beredd att ge upp och åka hem, när han råkade få höra att det även finns nunnor här. De bor i ett eget hus i utkanten av området, längst bort från vårt hus. Han började genast fundera på praktiska detaljer.
- Tråkig sovsäcksmodell, sa han.
- Vad menar du?
- Det går inte att sätta ihop två stycken till en stor.
Det sägs att vi flytta till ett av husen för munkar om ett par dagar. Först måste gå vi gå igenom en initiationsritual. Den lär påminna om ett kristet dop. Undrar om det finns varmt vatten. Kommer de att värma vatten eller...?
Tisdag 2001-01-23: Den stora isbjörnen
- Och den stora isbjörnen skall återvända!
Vi satt på skinnfällar i templet. Vi var ungefär femtio personer, därav nio kvinnor som satt för sig själva.
- Ja, därom finns intet tvivel: Den stora isbjörnen skall återvända!
Trots att jag tappert försökte lyssna, spårade mina tankar ur och in på egna funderingar. Om bara predikanten kunde hålla sig till saken och inte upprepa sig så mycket hela tiden. Jag skulle ha somnat om det inte varit för cymbalen som skrällde till var femte minut.
- Skriften är entydig på den punkten: Den stora isbjörnen skall återvända!
Lasse försökte fånga någon av nunnornas blickar, men ingen tog ens för ett ögonblick blicken från predikanten. Jag funderade på de meterlånga istapparna som hängde ner från taket och de lika långa istapparna som stack upp från golvet. De måste vara konstgjorda, formfrusna, precis som allt annat av is här.
- Med Honom skall den stora kölden komma!
De liknar stalagmiter och stalaktiter, tänkte jag. Men vilket var det som var vilket? Hm, stalagmiter växer upp från marken. Eller var det stalaktiter som växer upp ur källaren?
- En köld som ni inte kan föreställa er i era värsta mardrömmar, det försäkrar jag er!
Det påminde mig om inträdesritualen vi ska gå igenom i morgon. Tyvärr har jag fått veta mer. Den har en viss likhet med ett dop.
- Med kölden kommer isen! Och isen skall åter täcka världen!
De tror att varmt vatten är farligt för hälsan. Hur ska jag komma härifrån?
- Ja, jag säger det igen: Isen skall åter täcka världen!
Om bara Lasse ger upp planerna på att ta sig in hos nunnorna kanske vi kan göra en plan för att komma härifrån. Han har ändå ingen chans. De vill inte ha honom och det finns ändå ingen varm plats där de kan...
- Saliga äro de korkade, ty de skola icke sjunka så djupt!
Va? Jag måste hört fel.
Cymbalen skräller.
- Och den stora isbjörnen skall äta upp alla otrogna!
Onsdag 2001-01-24: Vinterbadet
Jag hade trott att det skulle vara högtidligare.
Där stod vi vid vaken i tunna kläder och frös. Predikanten var där och höll tal, men jag kunde ännu mindre hänga med i talet än igår. Inte heller kunde jag se mycket, för att det var mörkt och för att jag hade lämnat glasögonen bland resten av mina kläder. Jag ville inte riskera att tappa glasögonen i vaken.
Så band de fast tvättlinor runt midjorna på oss. Tvättlinorna fyllde ett dubbelt syfte. De kunde dra upp oss med dem om vi inte tog upp själva. De kunde även dra ner oss i vattnet, om vi inte hoppade i på egen hand inom tio sekunder.
Mig behövde de inte hjälpa att få ner i vattnet. Fast det var inte direkt så att jag hoppade i. Det var snarare så att jag inte hade någon vidare bra koll på exakt var kanten fanns. Jag hade bara tänkt ta ett steg närmare.
Jag trängde ner i vattnet och kylan trängde in i mig som tusen nålar. Ett ögonblick var jag som förlamad, men så simmade jag upp mot ytan och vräkte mig upp ur vaken.
Några munkar visade mig vägen till bastun.
Strax efteråt klev Lasse in i bastun.
- Vad du är modig, sa han. Ner i vattnet på en gång. Mig fick de dra ner.
- Hm, sa jag. Skönt att det är över.
Torsdag 2001-01-25: Broder Jakob
- Du är mager, broder Arne.
Det är första gången någon har kallat mig mager.
- Tycker du, broder Jakob? sa jag.
Efter doppet i vaken fick Lasse och jag flytta in bland de andra munkarna. Till vår stora besvikelse tilldelades vi olika celler. Tanken var att vi skulle lära oss av och allltid kunna fråga våra erfarnare cellkamrater. Broder Jakob hetter min cellkamrat och Lasses hette broder Serafim.
Ingen skulle kunna kalla broder Jakob mager. Han klappade sig belåtet på sin stora mage.
- Det är bara fett, sa han stolt. Mycket underhudsfett.
- För att hålla värmen, broder Jakob?
- Du fattar snabbt, broder Arne. Det säger jag dig, när den stora isbjörnen återvänder med kölden i sitt släptåg, då behöver man allt underhudsfett man kan få. Jag är orolig för dig, broder Arne.
- Det är ingen fara, broder Jakob.
- Jag ska fråga i köket om du kan få extra tilldelning av fiskolja.
- Inget besvär för min skull, broder Jakob.
- Ånej, det är inget besvär, broder Arne. Det gör jag så gärna. Din kamrat broder Lars skulle också behöva äta lite mer.
- Okej då, broder Jakob. Tack.
- Så lite så, broder Arne. Förresten, jag brukar ta ett dopp i vaken varje morgon halv sex. Det är en sund och uppfriskande vana. Du kanske vill göra mig sällskap i morgon bitti?
Lördag 2001-01-27: Lasses plan
- Så du vill redan åka hem, broder Arne? sa Lasse.
- Lägg av med brodrandet...
- Okej, broder Arne, men inte kan vi väl åka hem innan...
- Hur har du tänkte att vi ska smyga ut utan att våra bröder märker något?
Lasse höll upp en liten pappask.
- Sömnmedel? sa jag.
- Vi smyger ner det i fiskbuljongen...
- Var har du fått tag på sömnmedlet?
- Jag har det alltid med mig... Det är inte som du tror. Det där ryktet om att jag brukar söva brudar är inte sant. Det är bara det att jag ibland har svårt att somna i nån annans säng...
- Okej, men hur ska du stoppa ner tabletten utan att...?
- Enkelt, sa Lasse. Vi stoppar ner varsin tablett i våra egna bägare, och så byter vi omärkligt bägare med våra bröder.
Jag undrade om det skulle vara så lätt som det verkade. Då kom jag tänka på något som broder Jakob hade sagt.
- Tror du att de verkligen har en isbjörn i en grotta i närheten? sa jag. Som de brukar kasta olydiga...?
- Äh, larv, sa Lasse. Du bangar väl inte? Det är bara tomt prat för att skrämma nykomlingar. Du tror väl ändå inte på det där snacket?
- Kanske inte. Men det skrämmer mig ändå.
Söndag 2001-01-28: Drick, bröder!
Vad har jag gett mig in i? Varför denna känsla av annalkande katastrof?
Nu är det gjort. Det är för sent att dra sig ur. Jag ligger i sovsäcken och väntar på att klockan ska bli halv tolv, då jag ska träffa Lasse utanför ingången. Broder Jakob sover. Förstås.
Måste hålla mig vaken. Typiskt att jag alltid har som lättast att somna när jag inte får somna.
Före kvällsvarden diskuterade vi hur vi rent praktiskt skulle genomföra bägarbytet.
- Jag hittar på nåt så att de tittar bort och du flyttar bägarna, sa Lasse.
- Jag? Båda?
- Om du inte hellre vill sköta avledningsmanövern.
- Okej, jag tar hand om bägarna.
När vi hade hämtat fiskbuljongen och lagt i sömntabletterna viskade Lasse till mig:
- Har du tänkt på hur halt golvet är? Var beredd när jag drattar omkull.
Det var nära att planen gick om intet. Våra bröder var på väg att sätta sig vid ett annat bord. Lasse gick fram till dem och bad dem sätta sig vid vårt bord under förevändning att han ville fråga något.
Så satte vi oss runt ett bord och ställde ifrån oss bägarna.
- Ursäkta mig, sa Lasse. Jag glömde... Jag ska bara...
Han reste sig. I nästa ögonblick dråsade han omkull med ett brak som kunde väcka döda. Jag undrade om han hade slagit sig på riktigt. Broder Jakob och broder Serafim böjde sig ner över Lasse. Jag flyttade bägarna innan jag också böjde mig ner över Lasse.
- Hur gick det?
- Något brutit?
- Säg nåt!
- Jag tror det gick bra, sa Lasse. Var snäll och hjälp mig upp, bröder.
Måndag 2001-01-29: Sjusovare
Broder Jakob skakade liv i mig. Förvirrad satte jag mig upp och tittade på klockan. Herregud, redan morgon.
Nu var förstås Lasse jättesur för att jag sabbat hela grejen. Sömndrucken klädde jag på mig.
Lasse var inte i bastun. Inte broder Serafim heller.
Vad hade hänt? tänkte jag. Hur kunde jag försova mig? Varför är jag så seg? Har jag väl tagit mig ur sängen brukar jag känna mig pigg.
Jag försökte minnas vad som hade hänt igår kväll när vi satte oss på nytt. Sakta började det klarna.
Broder Jakob hade i förvirringen satt sig på min gamla plats. Jag tänkte inte på det då. Jag oroade mig för att Lasse hade gjort illa sig på riktigt. Sist av alla lyfte jag den enda återstående bägaren på bordet. Det var inte den bägare jag trodde det var.
Sjutton också!
Men vart hade Lasse tagit vägen?
Varken Lasse eller broder Serafim visade sig under frukosten. Inte heller under samlingen till morgonbönen. Även flera andra munkar och predikanten saknades.
Till sist, flera minuter för sent, dök predikanten upp.
- Innan vi börjar, bröder, har jag en viktig sak att säga.
Det kan bara handla om en sak, tänkte jag.
- En av våra nykomlingar har uppfört sig på ett sätt som inte anstår en broder i vår orden. Han kommer att straffas. Låt detta bli ett varnade exempel för er alla. Han vaktas nu dag och natt av tio av våra äldsta och erfarnaste bröder. I morgon bitti kommer han att kastas för isbjörnen.
Tisdag 2001-01-30: Helgon eller djävul?
Jag var på väg till lektionen i snökunskap när Lasse kom gående mot mig.
Det var en helt annan spänst i Lasses steg än jag var van att se. Det var nästan som om han gick ovanpå snön utan att sjunka ner i den.
De andra bröderna drog sig undan. Jag stod ensam kvar.
Jag var beredd på allt. Jag skulle trott honom om han sagt att han var björnsonen och att alla mina synder var förlåtna. Jag skulle inte blivit förvånad om han hade lagt handen över min näsa och sagt att jag aldrig mer skulle lida av näsblod.
Jag var beredd på allt. Utom det han faktiskt sa:
- Jag sa ju att vi skulle få nytta av hårborttagningsmedlet.
-oOo-
Lasse ruskade om mig.- Vakna, Arne! Vad hände? Skrämde jag dig?
- Jag är okej, sa jag. Jag har bara sovit dåligt i natt.
Försiktigt reste jag mig. Jag var fortfarande yr.
- Och så tyckte jag du sa nåt om hårborttagningsmedel.
- Men det gjorde jag ju... Öh, du tänker väl inte svimma igen?
- Jag väntar ett tag med det, sa jag. Men försök inte inbilla mig att du sprutade hårborttagningsmedel på...
- Men det var precis vad jag gjorde, sa Lasse. Vad skulle jag göra? Visst är jag djurvän, men han ville ju äta upp mig. Jag tänkte bara skrämma honom. Jag sprutade rakt i nyllet... Då såg jag hur effektivt medlet var...
- Effektivt?
- Du skulle sett hur pälsen bara föll av. Tala om supermedel. Och du som klagade på att jag slösade bort mina pengar...
- All päls... föll av?
- Du skulle ha sett det. Snacka om generad isbjörn. Han bara stod där och stirrade på mig. Sen vände han och rusade in i sin grotta med svansen mellan benen...
Jag försökte föreställa mig en pälslös isbjörn med svansen mellan benen, men det gick inget vidare.
- Vad sägs om att åka hem? sa jag.
- Det blir nog svårt. De håller ögonen på mig. Fast väldigt diskret. Titta själv.
Det stämde. Jag tittade åt alla håll och hann se ett antal klosterbröder innan de kastade sig bakom hörn och snödrivor.
- Varför det?
- De vet inte om jag är djävul eller helgon.
- Va?
- De har inte bestämt sig för om de skaffa en ny isbjörn åt mig, eller om de ska utnämna mig till helgon. Högsta hönset här, predikanten alltså, är alldeles villrådig. Han har skickat efter självaste överprofeten för sekten. Innan han dyker upp vågar de inte röra mig...
- Då måste vi sticka innan han kommer... Vänta, jag hör något.
Flaf-flaf-flaf. En helikopter närmade sig.
Onsdag 2001-01-31: Helikoptern
- Det är inte samma av typ av helikopter som vi kom hit i, sa Lasse. Det är kanske inte är överprofeten, sa Lasse. Det kanske är den där Landin som gör naturprogram... Kanske har han fått nys om isbjörnen...
- Brukar du titta på naturprogram?
- Det händer. Särskilt på filmer med homo sapiens som parar sig.
Helikoptern landade. Peter hoppade ut. Stefan Saurkraut satt vid spakarna.
- Tjäna, Arne, sa Peter. Hur är läget?
Peter behövde min hjälp på bokförlaget. Jag är den ende som är insatt i systemet där. Peter erbjöd bra betalt och tillbakatransport hit när det var klart. Jag tackade ja till betalningen.
-oOo-
- Tänk om jag hade blivit helgon, sa Lasse när vi väntade på flygplatsen i Kiruna.
- Helgon är väldigt mycket döda, sa jag.
- Är det sant?
- Alldeles sant. Dessutom är det visst väldigt omständigt, med flera steg att gå igenom, innan den slutgiltiga kanoniseringen...
- Kanonisering? Skjuter de med kanon?
- Ja, jag är bara inte säker på om de skjuter ut en ur en kanon eller om de skjuter på en med kanon.
- Låter inte så kul, sa Lasse. Jag trodde jag skulle få gå in till nunnorna så mycket jag ville...
- Apropå det, vad hände egentligen inne hos nunnorna? Skrek de på hjälp så fort du visade dig?
- Nej, inte alls. De blev jätteförtjusta när jag kom. De visste precis vad de ville göra med mig... Fast jag förstörde alltihop. Det var jag som skrek till och väckte upp...
- Du? Skrek på hjälp? Vad gjorde de egentligen?
- Nej, nej, det var inte alls så. De gjorde inget fel. De gjorde allt som jag tycker om... Jag tycker om aktiva brudar, som stoppar in händerna innanför kläderna, på ryggen och ner i byxorna...
Lasse suckade.
- Om de ändå inte hade haft så kalla händer.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.