|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Söndag 2001-01-21: Resan
- Det kunde ha varit värre, sa Lasse.
- Hur då?
- Tja, i stället för de här varma sovsäckarna kunde vi legat under tunna filtar. Dessutom är en av tre inte så illa. Tänk lite positivt för en gångs skull. Eller sluta tänk och sov i stället. God natt.
En av tre är kanske inte så illa, om det inte varit just åksjukepillren. Pass och pengar kunde jag lika gärna ha lämnat hemma. Pengarna för att det inte finns något att köpa här. Passet för att man inte behöver något för att komma in i Norge, om vi nu är i Norge. Det är lite oklart. Det enda som är klart är att det är kallt här.
Jag anade oråd redan när vi träffade Pablo på Arlanda och han räckte över två biljetter till Kiruna. Det var inte exakt vad jag hade väntat mig. Lasse såg också förvånad ut. Hade vi haft lite mer på oss att tänka över saken hade vi kanske dragit oss ur. Som det var hann vi knappt tänka innan vi hade gått ombord på planet.
- Vart sjutton är vi på väg? frågade jag Lasse när planet började taxa ut.
- Ingen aning.
- Vad ska vi ha passen till?
- Bra fråga, sa Lasse.
Jag funderade på vilken nytta man kunde ha av passet i Kiruna. Vart kunde man flyga från Kiruna?
- Vi är väl inte på väg till Murmansk? sa jag.
- Inte vet jag. Kanske finns det ett kloster där. Fast tjälen går visst aldrig ur marken. Det kan bli jobbigt att gräva en tunnel.
- Jag tänker inte gräva nån tunnel! Jag tänker åka hem!
- Men lugna dig, Arne. Det är sällan så illa som det först verkar.
- Det är säkert mycket värre!
- Var inte så negativ. Lugna ner dig och tänk lite logiskt. Vad jag vet behöver man visum för att komma in i Ryssland. Dessutom sa faktiskt aldrig Pablo att vi skulle ta med passen. Det var jag som utgick från att vi behövde pass när han sa att vi skulle träffas på Arlanda...
Från Kiruna fortsatte vi i helikopter. Jag är glad att jag hade svalt en åksjuketablett på planet. Vad jag förstod flög vi i ungefär nordlig riktning.
Det var mörkt när vi landade, vilket inte var så konstigt med tanke på att det alltid är mörkt den här tiden på året så här långt norrut. Allt jag såg var snö och is. En isande vind trängde rakt igenom alla kläder när vi klev ur helikoptern. Jag kände mig som en istapp innan vi äntligen kom in i klostret...
... som var byggt av is. Temperaturen inomhus måste ha legat under noll, men isväggarna skyddade åtminstone mot vinden. Jag kände mig genast mycket varmare.
En man klädd i parkas mötte oss.
- Välkomna ska ni vara, sa han. Det var länge sen vi lyckades locka hit några nykomlingar.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.