|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2000-01-01: Det nya årtusendet
Att zappa mellan kanalerna under nyårsnatten och sedan somna på soffan är ingen höjdare. Drömmarna blir så konstiga.
Jag stod i kön till den förgyllda porten till det nya årtusendet. Porten stod öppen, men ett totalt mörker härskade i dess inre. De som fick lov att passera slukades ögonblickligen upp av mörkret.Vaknade i det nya årtusendet. Det mesta var sig likt. I köket stod alla kastruller jag äger, fyllda med vatten, på spisen. Jag hade fyllt dem fem i tolv (bokstavligen), när jag insåg att vattnet kunde försvinna vid tolvslaget.Bredvid porten stod Boris Jeltsin, Lotta Engberg och Robert Aschberg. De bestämde vilka som fick passera. Jag visste att Jeltsin hade bestämt sig för att stanna kvar i nittonhundratalet. Jag visste lika säkert att Engberg och Aschberg som de sista skulle gå in det nya årtusendet och stänga porten efter sig. Hela tiden oroade jag mig för att porten skulle stängas innan jag hunnit fram och att trion vid dörren skulle anse att jag inte hade de egenskaper som det nya årtusendet krävde.
Framför mig köade bara par. Alla släpptes snabbt igenom. Jag visste att alla var programledare i tv. Sedan blev det min tur.
- Dig känner jag inte igen, sa Aschberg.
- De där glasögonen verkar komma direkt från sextiotalet, sa Lotta Engberg.
Jeltsin skakade bara trött på huvudet.
- Säg en anledning till att vi borde släppa in dig, sa Aschberg. Kan du sjunga?
- Nej, erkände jag.
- Du kanske är en IT-guru? undrade Lotta Engberg. Nähä, expert på champagne då?
- Nej, jag är laboratorieassistent.
- Är du expert på fyrverkerier? frågade Aschberg. Forskar du i resistenta bakterier? I datavirus? I cancer? I hembränning?
Jag bara stod där och skakade på huvudet.
- Jag ska ge dig ett råd, sa Aschberg. Klä dig lite bättre så kan du bli programledare i en av de tusentals nya digitala tv-kanaler som kommer att starta på andra sidan porten. Men du är inte tillräcklig bufflig och självsäker för att kunna ha ett eget program. Det nya årtusendet är även jämlikhetens årtusende, så du behöver en söt kvinnlig kollega. Fixa det så släpper jag in dig. Du har potential.
Irrade omkring på gatorna bland folkmassorna. Bara ensamma män och par så långt ögat nådde. Var skulle jag hitta en kvinnlig kollega? Lena, tänkte jag sedan. Men var kunde hon vara? Skulle hon vilja? Skulle hon tycka att det var för ytligt? Kanske skulle hon välja att stanna i nittonhundratalet?
En ännu hemskare tanke slog mig. Hon hade kanske redan gått igenom porten. Ja, klart att hon tog sig igenom utan några problem. Hon fanns någonstans på andra sidan. Hur skulle jag komma igenom?
Var på nyårsfest hemma hos Peter. Jag frågade honom om han visste var Lena var.
- Hon var här tidigare i kväll, sa han. Hur så?
Jag förklarade att jag skulle behöva hennes hjälp för att komma igenom porten.
- Fattar Aschberg ingenting? sa Peter. Du sa väl att du gör egna hemsidor och att du skriver nätdagbok och att du ska börja jobba hos mig?
Tillbaka på gatorna, på jakt efter porten innan den skulle stängas.
Onsdag 2000-01-05: På väg bort
Nu är den här arbetsveckan äntligen slut. Jag HATAR den sista månaden på ett jobb efter att man har sagt upp sig (inte för att jag har gjort det mer än en gång tidigare). Och inte har jag mycket semester att ta ut heller. Den jag har tänker jag ut ta de sista dagarna så jag kan börja lite tidigare på Peters firma. Fredag är en inarbetad klämdag, så då är jag i alla fall ledig.
Jag trodde inte att min status på jobbet kunde sjunka djupare. Det kunde den. I måndags blev jag av med min dator. I stället fick jag en antik PC med Windows 3.1. Någon annan skulle behöva min dator bättre, sa chefen. Windows 3.1 - det trodde jag bara fanns på museum. Ingen Internetanslutning, ingen nätverksanslutning, inga spel. Datorn går att bara använda för att jobba, och knappt det. Den har en uråldrig MS-word. Varje gång jag ska skriva ut får jag springa till någons nätverksanslutna PC, stoppa in disketten, vänta med den tuggar och konverterar dokumentet från det antika formatet till det senaste.
Enda ljuspunkten under hela veckan var att Lena tittade in en stund för att hämta något hon hade glömt. Vi hann prata en stund. Hon tyckte att jag hade gjort rätt i att sluta, men hon lät tveksam att jag hade valt Peters firma.
- Hur så? Känner du honom?
- Nej, inte direkt..., sa hon. Inte mer än vad jag har sett av honom när han har sprungit här. Men...
Jag fick aldrig veta på vad hon egentligen menade. Vi blev avbrutna av någon.
Innan hon skulle gå sa hon att vi kanske kunde träffas i helgen.
Söndag 2000-01-09: Cafe Madeleine
Den här helgen har bara flutit iväg innan jag har bestämt för mig vad jag skulle använda den till. Jo, jag träffade i alla fall Lena under helgen. Vi fikade på Cafe Madeleine.
Men det blev inte som jag hade väntat mig. Vi kände oss som främlingar inför varandra (ja, jag gjorde det, det vet jag, och Lena uppförde sig som om jag vore en främling). Jag hade trott att samtalet skulle flyta mycket bättre när det inte fanns någon risk att bli avbruten, som man alltid blir på jobbet. Kanske är det avbrottsrisken som skärper våra sinnen och fördjupar våra samtal. Vad vet jag. Lena tyckte det var för rökigt och jag höll med. Vi knallade ut.
Lördag 2000-01-15: Vetenskap på krogen
I onsdags ringde Lasse. Senaste gången han gav ett livstecken ifrån sig var i höstas när han sa att han träffat en ny tjej och "den här gången är det allvar". Nu var han gräsänkling och ville gå ut och ta en öl.
Som vanligt när jag var ute med Lasse var det ett par tjejer som ville slå sig ner vid vårt bord. Som vanligt var det Lasse som båda intresserade sig för.
Innan tjejerna satte sig vid oss hann vi diskutera kvinnor från olika utgångspunkter.
- Jag har aldrig varit vän med en tjej, sa Lasse. Jag tror på ärlighet.
- Vad har det med ärlighet att göra?
- De flesta tjejer tror ju att vi män bara är ute efter en sak.
Jag sa inget.
- De har ju helt rätt, sa Lasse.
Jag tyckte det lät väldigt förenklat, men det var kanske inte helt fel. Åtminstone inte helt fel jämt.
- Det är oärligt att låtsas att man är den ende mannen i världen som inte tänker på sex, fortsatte Lasse. Jag gör klart för tjejerna på en gång vad jag är ute efter. Om de inte springer sin väg är det raka spåret.
- Jag tror ändå att man kan vara vänner utan sex, sa jag.
- Jag kan hjälpa dig. Jag kan tala om för Lena hur du egentligen är innerst inne och hur du brukar hantera de kvinnor du lyckas lura.
- Hur då hjälpa?
- Det är nästan hundraprocentigt. Vi har testat det vetenskapligt. Sigge, du vet, ville nödvändigtvis göra ett vetenskapligt experiment. En av oss talade skit om någon annan inför ett gäng tjejer vi träffade. Det gick som på smord räls. Hon föll som en såpad fura för honom.
- Hm, sa jag. Så ni gjorde ett försök och därför tror...?
- Så klart inte. Sigge sa att vi givetvis måste ha en kontrollgrupp. Så inför ett annat tjejgäng snackade vi om hur hur mysig och trevlig och skötsam och helylle samme kille var. Nobben direkt. Så var hittar vi den där Lena? När kan vi börja?
Söndag 2000-01-16: Osynlig
I morgon börjar min sista arbetsvecka på labbet. Jag slutar på fredag. Jag hade hoppats att sluta tidigare, men jag hade räknat fel på semesterdagarna. Det enda jag har är några inarbetade timmar som jag bara kan använda till att ta kortare dagar under den återstående veckan. Det var väldigt viktigt, sa chefen, att jag redovisar timmarna korrekt in i det sista. Det var inte lika viktigt att ge mig vettiga arbetsuppgifter under tiden som är kvar.
Min osynlighet på jobbet har nått nya höjder, eller hur man nu ska uttrycka det. I fredags råkade det bara vara kvinnor på eftermiddagsfikat. Och så jag. Uppenbarligen finns jag inte längre. Samtalsämnet uppstod ur en artikel om sexuell anorexi i Aftonbladet.
- Det är åter igen männen man sätter måttstockarna efter. Klart att naturen har gjort mannen så att han vill jämt. Det är ju inte han som får gå i nio månader...
- Hans del i det hela är snarare fem minuter.
- Om man räknar med förspelet, ja...
- Det var nog bättre när vi bodde i grottorna. Då var det bara att skicka ut männen att jaga.
- Ja, nu kan man på sin höjd skicka ut honom att lägga om taket eller klippa gräset.
- Med en motorgräsklippare.
- Och vedeldade hus finns knappt längre.
- Han skulle ändå bara köpa färdigklyvd ved.
Fredag 2078-01-21: Fel buss
Sista arbetsdagen avklarad!
Jag tog emot min avskedpresent (ett pennset med firmalogotyp) och talade om hur mycket jag hade trivts med jobbet och allt det andra man brukar säga.
Ibland när jag är lat brukar jag ta bussen från jobbet i stället för att promenera en kvart. Idag när jag skulle kliva på bussen såg jag att det stod fel turnummer på den. Bussnumret slutar på en trea, och det här slutade på en nolla. Föraren hade ställt in fel nummer - sånt händer, tänkte jag och klev på bussen.
Efter ett tag blev jag ändå misstänksam. Bussen körde ovanligt fort. Ännu konstigare var att jag var den ende passageraren. Utanför bussen var det alldeles mörkt, trots att klockan inte var mer än tre, och enda ljuskällan i bussen var instrumentbelysningen framme vid föraren.
Så svängde bussen in i en tunnel. Jag insåg lättad att jag snart skulle vara framme. Bara en högersväng efter tunneln och så...
Men tunneln ville inte ta slut och så här mörk brukade den inte vara. Vi mötte inte en enda bil. Jag började stirra på klockan. Minut lades till minut. Fem minuter i tunneln... sex... sju... tio... elva. Jag tänkte att jag måste gå fram till föraren och fråga vad som pågick, men jag blev sittande och bara stirrade på klockan.
Tretton minuter... och ljus i slutet av tunneln. Bussen stannade.
- Avstigning för samtliga.
Jag klev ur bussen och visste var jag var. Det var i korsningen Sveavägen och Kungsgatan. Det gick inte att missta sig på.
Men allt annat var fel. Det minsta felet (som jag kunde leva med) var att bussen omöjligt ha åkt dit på den tiden, förutom den lilla detaljen att det inte finns någon så lång tunnel i Stockholm. Men Konserthuset... Jag kände igen det, men det var högre och hade en djupare blå färg med nästan metallisk glans. Mitt på väggen fanns en stor bild på en leende Bill Gates.
Och Sergels torg... Obeskrivbart. Att glaspelaren och fontänen och kulturhuset var borta var bara en förbättring.
Jag såg en annan detalj. Det fanns åter ett café i konserthuset. Jag vacklade ditåt. Jag kände att jag behövde sätta mig ner. Mina ben förde mig mekaniskt ditåt medan jag observerade ytterligare detaljer. Det stod Microsoft Coffee på dörren ovanför cafét. Under Bill Gates-tavlan visade en display dagens datum. Jag accepterade datumet. En omöjlighet till kunde inte göra saken värre.
Jag gick in i cafét. Det första jag såg när jag kom in var en ung flicka med mörkt kortklippt hår.
- Jag har väntat på dig, sa hon. Vill du ha kaffe?
Jag nickade bara. Detta, att en ung skönhet, väntar på mig var ändå den osannolikaste händelsen. Ingen idé att försöka förstå.
Hon ledde mig till ett bord, gick till en automat vid en vägg, gjorde några rörelser och återvände tio sekunder senare med en bricka med två koppar cappuccino och en sockerströare. Jag såg Bill Gates leende ansikte på brickan under kopparna. I nästa stund rörde ansiktet på sig och texten "Windows 2077 - ger dig ett nytt liv" dök upp som en pratbubbla. Några sekunder senare ersattes ansiktet med ett glas som någon hällde ner coca-cola i motljusbelysning så att colastrålen glittrade.
- Hej, jag är Sheila, sa flickan.
- Arne, sa jag.
- I know.
- Hur kan du veta det?
- Du ser inte ut som jag trodde. Glasögon är nästan inte alls ogenomskinliga. Man ser dina ögon.
Bilden på brickan visade åter Bill Gates. Nu gjorde han reklam för kaffe.
- Hur kan Bill Gates se så ung ut? frågade jag.
- Det är ju Bill Gates IV... den allra nyaste klonen. Klart han ser ung ut.
Nu måste jag sluta för idag, trots att det finns hur mycket som helst att skriva om. Ögonen håller på att falla ihop.
Sheila har visat mig hur jag FTP:ar via chrono-gatewayen tillbaka i tiden till Geocities antika FTP-server. Hoppas att jag träffar på rätt dag. Ingen skulle tro ett ord av vad jag skriver om den här dagboksanteckningen skulle dyka upp för tidigt, t.ex. innan jag har slutat jobbet på labbet.
Lördag 2078-01-22: Uppfunnet av Bill Gates
Jag sitter ensam i Sheilas gästrum och sorterar tankarna. Så gott det nu går.
Igår kväll när jag först kom till Sheila var jag förvånad över att hon inte tycktes ha någon dator hemma. Jag frågade henne och hon svarade nekade. Hon hade ingen dator.
Sedan insåg jag att ingen har en dator nu för tiden, för datorerna fanns överallt, inbyggda i väggar, kylskåp och annat. Många av väggarna visade sig ha inbyggda flatskärmar, även väggen i gästrummet. Vanligtvis styr man datorerna med röstkommandon eller med gester, men det finns fortfarande vanliga tangentbord eftersom de är mest praktiska för rent skrivande.
Sheila själv använde nästan aldrig tangentbord, men hon hade ett någonstans i garderoben. Jag trodde att hon skulle krypa in i garderoben (garderobsdörren var bara en meter hög) och börja leta, men hon beordrade bara garderobsdatorn att leta rätt på tangentbordet och efter en stunds bullrande inifrån garderoben kom tangentbordet utglidande.
Man behövde inte längre några lösenord ute på nätet. Tydligen hade alla vuxna en ID-grunka inopererad i skallen, en vidareutveckling av vår tids smartcard.
Som tur är finns det även lösa ID-kort. Sheila programmerade upp och gav mig ett sådant kort så att jag kunde använda nätet. Vad jag förstod var det ett så kallat slavkort, knutet till Sheilas ID-kort och bankkonto, och med begränsad åtkomst till nätet. Huvudsakligen användes slavkort av omyndiga som ännu inte hade genomgått operationen. Föräldrarna satte vanligen kostnadsspärrar, dels på priser på enstaka sidor, dels på totalkostnaden per dag.
Sheila hade spärrat mitt kort på ett annat sätt. Jag kom inte in på sidor som handlade om historia, i synnerhet inte sidor som handlade om det tidiga 2000-talet. Det var uppenbarligen inte av kostnadsskäl, eftersom de sidor jag kunde besöka oftast var betydligt dyrare än de sidor som var spärrade för mig.
Dagens Nyheters sida kom jag in på, men jag fattade inte mycket. Politiken var fullständigt obegriplig. Den röd-gröna röran har jag hört talas om, men här var det snarare en röra i regnbågens alla färger. I bästa fall var artiklarna halvbegripliga.
Slutligen hittade jag ett historiskt uppslagsverk som var öppet för mig: Microsoft's Interactive History of Information Technology (Swedish Edition). Inte precis vad jag hade letat efter, men något kunde jag kanske lära mig.
Först slog på ordet WAP. Det fanns inte. WAP hade kanske varit en alltför kort parentes.
Programspråket C då? Om det kunde jag läsa: "Ett av de få överlevande programspråken från den primitiva eran. Uppfunnet av Bill Gates och Dennis Ritchie. När Gates såg att de primitiva datorernas minneskapacitet ökade, insåg han att man inte längre skulle behöva skriva tidskritiska program i assembler, om man bara kunde konstruera ett högnivåspråk som effektivt kunde översättas till maskinkod..."
Det var något nytt. HTML då? "HTML: Hyper-Text Markup Language, uppfunnet av Bill Gates när han insåg att trots att Words dokumentformat hade allt man rimligtvis kunde önska, kunde ett rent textformat ibland vara användbart... Blev grunden till Internet (uppfunnit av Microsoft) några år senare..."
Men Perl då? "Perl: Uppfunnet av Bill Gates och Larry Wall. När datorerna blev ännu kraftfullare i den primitiva eran, tyckte Gates att det kunde behövas ett språk för alla dem som klagade på att Basic bara var för nybörjare. För att tilltala C-programmerare skulle det vara snabbt och ge programmeraren tillräckligt mycket rep för att hänga sig själv..."
"Microsoft Java: Förmodligen den bästa kaffesorten. Uppfunnen av Bill Gates..."
Med en suck stängde jag fönstret med uppslagsverket. Jag tänkte just börja uppdatera den här dagboken. Då slog det mig att om jag kunde FTP:a exakt 78 år tillbaka i tiden borde jag kunna FTP:a bara 77 år tillbaka och läsa vad jag själv hade skrivit i januari år 2001. Eller skulle skriva under förutsättning att jag åkte tillbaka till min egen tid. Eller kommer att åka.
Efter lite letande hittade jag parametrarna för chrono-gatewayen. Exakt 78 år bakåt i tiden, räknat från nu. Det hade jag tillåtelse att ändra, eftersom Sheila hade identifierat sig med mitt kort när hon ställde in parameterna. Sådär. 77. Klicka på OK.
- Jag är ledsen, Arne, sa en röst från skärmen. Det har uppstått ett fel av typen - ALLMÄNT FEL - och systemet har stängts ned. Information om det uppkomna felet skickas nu till Microsoft för att underlätta att göra nästa version av Microsoft Windows ännu bättre och ytterligare förhöja din upplevelse av Microsoft Windows. Tack för att du använder Microsoft Windows. Ha en bra dag.
Skärmen övergick till en närbild av en genomskinlig kopp med espresso täckt av tjockt lager crema. En annan röst började prata om Microsoft Espresso och varför man aldrig skulle välja något annat märke.
- Gamla goda Blue Screen of Death, sa jag.
Äntligen något som var som förr. Trots reklamen.
- Det kallas faktiskt Blue Window of Death, sa Sheila som precis hade kommit in i rummet. Har du haft en bra dag?
Söndag 2078-01-23: Sheila
- Det är ingen bra idé, sa Sheila. Tyvärr.
- Vadå?
- To have sex.
- Va?
- Vad det inte det du frågade om?
- Jag hade inte en tanke...
Tydligen hade jag sagt något som hade fått en ny betydelse. Jag kunde riktig känna hur jag blev röd om öronen.
- Sorry, sa hon. Jag vet ju att du kommer från en puritansk tidsålder. No bad feelings?
- Puritansk?
- I alla fall jämfört med nu. Det är klart, vi är inte lika vilda som på femtiotalet, jag menar 2050-talet förstås, men vi slår nog ändå ert berömda sextiotal med hästlängder.
Jag räknade snabbt på hur gammal jag skulle vara 2050. Typiskt, inte ens född på sextiotalet, för gammal för 2050-talet. Min vanliga otur.
- Men helt ärligt, vill du? frågade hon. Vi är direktare nu för tiden. Till och med din friend Lasse skulle anses som blyg och puritansk här...
Hon såg på mig och tystnade.
- Yes, sa hon sedan. Jag har läst din dagbok.
- Hela?
- Hela.
- Då vet du jag allt vad jag kommer att göra, sa jag. Kommer jag att återvända till min tid?
- Det måste du ju.
Hon hade läst dagboken. Det borde jag ha fattat från början. Hur skulle hon annars ha känt till mig?
- Lena, sa jag. Kommer hon och jag...?
- Det minns jag inte, sa hon snabbt. Inget alls, faktiskt.
Att det skulle vara så svårt att få lite raka besked om sin egen framtid. Först spärrade sidor och nu det här... Hon hade lutat sig närmare och hennes hand nuddade min underarm, förmodligen av en ren händelse. Jag fick svårt att koncentrera mig på hennes ord.
- Men du behöver inte åka tillbaka än på ett tag, sa hon. Det vet jag. Jag sa ju att det var en dålig idé, men ändå rent teoretiskt... Vi har nästan en vecka på oss. Vi borde verkligen inte. Vi borde inte. Det är tre generationer mellan oss men ändå borde vi inte och jag kommer att sakna dig när du åker. I will. I really will.
- Tre generationer...?
- Det är knappast incest ens i lagens mening och vi är nästan lika gamla och there will be no child, of course. Actually, I am almost one year older than you.
- Är du?
- Det måste vara glasögonen, sa hon nästan för sig själv. I have never fallen like this before. Glasögonen och dialekten...
- Vilken dialekt? Jag pratar rikssvenska.
Det mesta av min norrlandsdialekt hade försvunnit under åren i Stockholm. Väldigt få personer kunde höra att jag inte var infödd stockholmare.
- Och din puritanism, sa hon. Det måste vara din puritanism.
Hon kom ännu närmare.
- Oh, we really shouldn't. So if you mind, if you don't want, just tell me, tell me now, and we won't do it, I promise.
Söndag 2000-01-23: Tillbaka från framtiden
Då är jag tillbaka. Vad annat skulle jag ha gjort?
Maken till dödsdömt förhållande! Romeo och Julia hade det mycket lättare. Bara en släktfejd, som skulle ha varit lösbar om inte författaren hade haft sådan negativ inställning till kärleksparet från början. Jag menar, Shakespeare hade gett sig attan på skriva en tragedi.
Tidsresan hade några positiva bieffekter. Jag kan ta ledigt från dagboksskrivande ett tag, eftersom fler dagboksanteckningar kommer att dyka upp från framtiden i sinom tid. (Det vet jag alldeles säkert, eftersom jag redan har skrivit dem.) Dessutom har jag lyckats ställa om min sena dygnsrytm genom att åka 22.00 och anlända 17.00 idag (jag tog tåget den här gången). Nu borde jag kunna komma upp i god tid för att börja det nya jobbet i morgon bitti.
Den negativa effekten av tidsresan var det här meddelandet på telefonsvararen:
- Hej, det är Lena. Synd att du inte är hemma. Ring mig om du kommer hem snart, annars får vi höras någon annan gång. Lycka till på nya jobbet.
Måndag 2078-01-24: Why?
Sheila var tvungen att gå till jobbet idag, men hon lovade att komma tillbaka tidigt. Hon jobbar med software. Inte för Microsoft, det påpekade hon särskilt.
Det blev en slappardag. Jag brukar gilla att ta ett långt varmt bad för att samla tankarna innan jag skriver dagbok, men tyvvärr fanns det inget badkar. I stället tog jag en lång dusch. Efter duschen la jag mig i dubbelsängen. Jag måste ha somnat.
Vardagsrummet har blivit större sedan Sheila fällde ihop väggen till gästrummet och hissade upp gästsängen i taket. Jag hade ingen aning om att det var så lätt att möblera om. Väggen hade sett lika solid ut som vilken vägg som helst.
Jag sjönk ner i den bekvämaste fåtöljen och fällde den långt bakåt och lät tankarna flyta. Jag hade tappat lusten att forska i det förflutna. Bortsett från att historieböckerna var spärrade, ville jag inte längre göra något som kunde äventyra Sheilas självaste existens.
Jag är ju hennes förfader, eller kommer att bli. Om jag får reda för mycket om min egen framtid kommer jag kanske att ändra den så att jag inte avlar det barn som ska bli Sheilas farmor, mormor, farfar eller morfar. Det räcker med att jag stannar hemma den kväll jag skulle ha träffat barnets blivande moder.
Det innebär förstås också att jag måste åka tillbaka till min tid. Om jag inte gjorde det skulle Sheila inte finnas och då skulle jag inte kunnat träffat henne på cafét i fredags. En paradox. Vad skulle hända om jag ändå envisades med att stanna kvar här?
Kanske skulle tiden lösa upp paradoxen genom att sopa bort alla spår av mig och Sheila. Kanske skulle det vara helt omöjligt för mig att inte åka tillbaka. Kanske hade tiden en inneboende tröghet som tillät Sheila att existera trots att orsaken till hennes existens hade eliminerats.
Kommen så långt i mina funderingar undrade jag om det inte var bättre om jag försöke hitta någon förströelse innan jag grubblade ihjäl mig över filosofiska problem. Jag zappade ett tag mellan TV-kanalerna och hittade en såpa som liknade "Sex and the city". Nakenscenerna var aningen djärvare (i sängscenen när mannen och kvinnan diskuterade sitt förhållande hade kvinnan inte dragit upp lakanet ända till hakan, utan bara till strax över naveln). Dialogen var lika sofistikerad som i sin föregångare. Den var så sofistikerad att jag inte förstod ett skvatt. Även om jag förstod många engelska ord, tycktes de ha fått nya betydelser. Man hade slutat att texta amerikanska TV-program, men en textremsa hade nog ändå inte hjälpt mig.
Sheila kom hem tidigt som hon hade lovat.
Efteråt hade ingen av oss hade något lust att diskutera förhållandet och ingen av oss hade dragit upp lakanet ens så långt som till naveln eftersom vi ändå kände oss varma. (Temperaturen i lägenheten kan varieras med ett vridreglage.) I stället kom jag att fråga om hur Sheila hade kunnat hitta mig på cafét i fredags.
- Du är den ende som har glasögon nu för tiden, sa hon. Except for Bill Gates.
- Men väntade du länge på mig där?
- Why should I?. Det stod ju i dagboken att du kom 15:32 och det gjorde du. Jag ville ha lite marginal, så jag kom två minuter innan.
- Jag kommer inte ihåg att jag skrev någon tid, sa jag. Dag och plats, men ingen exakt tid.
- Jag är säker på att jag har läst tiden någonstans i dagboken.
- Okej, jag kanske minns fel, sa jag. Men bortsett från det så hade jag inte skrivit den dagboksanteckningen när vi träffades.
- Tiden tycks existera i sin helhet. Jag läste hela din dagbok för flera år sedan när jag höll på att släktforska. Jag hade inte tillgång till chrono-gatwayen då, men alla dina sidor fanns ju arkiverade i flera olika Internetarkiv...
- Då visste du ju allt vad du skulle säga och göra? Långt i förväg? Hur är det då med den fria viljan?
- Åh, du är en filosof, sa hon. But I will still miss you. Why would I have to fall for you? Free will? What else would it be? Why do you have to go? Why?
Tisdag 2000-01-25: På nya jobbet
Idag blir det ingen dagbok från framtiden. Det vet jag helt säkert.
Så i stället passar jag på att skriva om mitt nya jobb. Det är naturligtvis mindre förvirrande att byta jobb än att bli kastad 78 år framåt i tiden och upptäcka att Konserthuscafét har återuppstått, men en viss likhet har det ändå.
Det är ju alla nya kollegor man blir presenterad för i rask följd. Det är nya namn och nya ansikten. I och för sig har jag lätt att minnas både namn och ansikten, men jag har svårt att komma ihåg vilket namn som passar ihop med vilket ansikte. Det är tur att det finns namnskyltar på dörrarna så att jag får tillfälle att repetera.
Sedan är det alla praktiska saker man måste lära sig. Hur man kommer in och ut, hur man hittar till viktiga platser som toaletten, kaffeautomaten, kontorsförrådet och sitt eget rum. Mitt rum är det enda utan namnskylt i korridoren till höger om kaffeautomaten.
Sedan är det själva arbetsuppgifterna. Under den närmaste tiden kommer jag att samarbeta med en kollega om ett stort jobb. Han har huvudansvaret och har gjort en grunddesign för webbsajten. Jag ska koda en del HTML-sidor och korrekturläsa alla sidor och rätta stavfel. (Det var den här kunden som var trött på ordblinda webbnissar.) Vi kommer mest att sitta på kontoret, tills det är dags att sjösätta sajten hos kunden.
Jag tackar för de senaste inläggen i gästboken. Sammanfattningvis tycks det var nöjsamt och roligt att läsa vad jag skriver, samtidigt som det är helt obegripligt. Det är väl tur att jag inte skrev så mycket om sådant som jag själv inte alls begrep, som t.ex. de svenska nöjesprogrammen "Fredag" och "Fångvaktarna på Slottet". "Fredag" utspelade sig på en öde ö och... Nej, glöm det. Ingen skulle ändå tro mig.
Onsdag 2078-01-26: Säpo
När ska jag återvända till min tid och hur? När jag ändå måste lämna Sheila, är det bättre att göra det på en gång eller stanna så länge jag kan? Vad lämnar det djupaste såret i hjärtat?
Funderar också på det passande eller opassande med att Sheila är min framtida ättling. I strikt legal mening sett bryter vi inte mot några lagar i 2078. Ändå känns det inte helt rätt.
Vad jag vet har ingen moralfilosof funderat på den här specifika situationen. Man kan räkna bort dem som anser att alla köttsliga luster är av onda. Problemet är att de stora filosoferna inte hade tillgång till tidsmaskiner och därför var obekanta med frågeställningen. Säpo, som har tillgång till tidsmaskiner, anställer inga filosofer. Säpo har klarat sig bra med den enkla filosofin att det finns två sorts människor: samhällsfarliga och ännu icke samhällsfarliga.
Inte för att jag är någon expert på kristen livsåskådning, men jag förmodar att det skulle anses att Sheila och jag förtjänar varsin ståplats i helvetet. Nu tror jag inte på det där. Jag är en tvivlande sökande. Jag tror att det finns ett brinnande helvete bara för dem som tror att de hör hemma där.
Var jag själv hör hemma vet jag inte för tillfället. Så som jag har velat hit och dit, och trott på än det ena, än det andra, skulle det inte förvåna mig om jag efter döden får en chans att prova en vecka på varje plats innan jag måste fatta mitt slutgiltiga beslut.
Dock tycker jag Jesus verkar vara en schyst kille, som jag gärna skulle vilja träffa. På skämt sa jag det till Sheila.
- Det skulle Säpo aldrig tillåta, sa hon. Men man ändå inte åka så långt tillbaka i tiden.
- Det tar för mycket energi förstås.
- Nej, vägarna är för dåliga.
- Vägarna?
- Tidsmaskiner måste byggas in i ett stort fordon. Det går inte att köra buss på åsnestigarna som fanns på Jesu tid och om det gick skulle inte vara bra om det plötsligt står skrivit i Bibeln att Jesus åkte in i Jerusalem i en stor röd SL-buss.
Tråkigt att inte få träffa Jesus. Motvilligt började vi pratade om min återresa. Sheila trodde inte hjärtsåren skulle bli mindre om jag åkte tillbaka tidigare, men vi skulle påbörja våra respektive läkningsarbeten tidigare. Jag köpte det argumentet och frågade hur jag skulle bära mig åt.
- Vi måste ringa Säpo, sa hon. Du åkte hit i en av deras bussar, så det är deras sak att ordna tillbakatransporten.
- De lär inte bli glada.
- So what? Det är deras skyldighet att se till att rätt person kliver på bussen innan de åker.
- Borde de inte ha kommit hit redan? Agenten som blev strandsatt borde väl rapporterat saken och de borde ha letat efter mig?
- De försöker nog inte leta. De räknade med att polisen skulle ta dig. Hur skulle någon från din tid kunna klara sig på en egen hand längre än ett par minuter? Nä, de väntar ett tag till. De vet att de kan alltid skicka tillbaka en spanare till den tidpunkt när din buss dök upp. Men de kommer att dra sig i det längsta att göra det.
Hon berättade om en incident för några år sedan. En kväll utbröt panik på en populär klubb och folk blev nertrampade. Efteråt visade det sig att klubben hade varit full av Säpo-spanare, som alla hade trängt sig in förbi vakten genom att visa sina polisbrickor. Spanarna var utsända från olika Säpo-avdelningar vid olika tidpunkter för att spana på en misstänkt person. Senare utredning ifrågasatte att den personen ens satt sin fot på klubben den kvällen. Det var dock bara rena spekulationer att denne person skulle ha varit en spanare.
Än värre var att polisen som ryckte ut fann flera upplagor av flera av spanarna. Mot alla regler hade de åkt tillbaka flera gånger i tiden trots att de inte hittade något första gången.
Expressen krävde Säpo-chefens avgång och Aftonbladet ifrågasatte att Säpo skulle ha hand om tidsmaskinerna - det skulle vara mycket bättre att tidsmaskinerna sköttes av kvällspressen.
Torsdag 2078-01-27: Returbiljett beställd
Trött. Avslagen. Då är det bestämt. I morgon kväll klockan tio åker jag tillbaka till min egen tid.
Sheila fick numret till Säpo från ett ex som jobbade på Aftonbladet, men det tog ändå en bra stund att bli kopplad till rätt avdelning.
Jag hade svårt att hänga med i Sheilas samtal med Säpo-mannen, eftersom de ofta använde ord som jag aldrig hade hört. Vad jag förstod ville Säpo-mannen skicka tillbaka mig med buss till fredagen den 21 januari 2000 bara ett par minuter efter att jag hade åkt för att minimera risken att framtiden ändrades.
Sheila protesterade att det inte alls gick, för att då skulle dagboken inte stämma. Hon sa att jag måste anlända på söndag kväll med tåg.
Till slut gick Säpo-mannen med på det. Problemet var hur man hittar ett ledigt spår vid Stockholms Central för ett tåg som inte är inplanerat i förväg. SJ klarar ju nätt och jämt av att hålla ordning på sina egna tåg. Han var försvunnen ur rummet (ja, inte vårt rum, utan ur det som vi såg på skärmen) i mer än tio minuter.
Han stirrade på mig genom skärmen och sträckte ut ett ilsket pekfinger som nästan tycktes röra vid mig.
- Och du ser till att komma av tåget very quickly. Du har två minuter på dig. Sedan återvänder tåget. Om du är kvar när det återvänder skickar vi tillbaka dig med nästa kreaturstransport, oavsett hur det kommer att påverka vår tid. Is that perfectly clear?
- Yes, sa jag. Perfectly clear.
Söndag 2000-01-30: Dränka sorgen
Det har varit en lång arbetsvecka med långa arbetsdagar som har hjälpt mig att inte tänka på... henne som jag aldrig kommer att se igen och därför snarast borde glömma, eller åtminstone sluta tänka på.
Igår stannade jag hemma och åt mörk choklad. Önskade att vädret vore bättre så jag kunde ta en långpromenad.
Framåt kvällningen ringde Lasse.
- Är du gräsänkling igen? frågade jag.
- Något åt det hållet.
På krogen när vi hade beställt in öl sa Lasse:
- Hon har åkt hem till sin mamma.
Vad svarar man på det? Som tur är blir det aldrig långa pinsamma tystnader med Lasse. Han gör korta pauser i bland, väntar på ett svar och lyssnar på det om det kommer, men kommer inget svar fortsätter han.
- Hon tyckte att jag borde bryta med mitt gamla liv, satsa mer på förhållandet.
- Har du inte gjort det då? Jag har inte hört av dig på månader.
- Jag tycker nog jag har gjort det.
Han torkade bort några droppar öl från bordsskivan innan han fortsatte.
- Hon väntar nog på att jag ska komma till henne, och lova bot och bättring på mina bara knän.
- Det låter inte riktigt som din stil.
- Kanske gör jag det, sa Lasse. Om jag bara hittar något mjukt att lägga under knäna först. Jag har känsliga knän. Men nog snackat om mig. Hur står det till med dig? Har du lägrat några brudar på sistone?
Jag hasplade ur mig några ord om Sheila utan att säga att det hände i framtiden. Jag har aldrig kunnat ljuga övertygande, utom när det gäller de där små nödlögnerna som man måste använda i rent självförsvar, som att övertyga chefen på mitt första jobb att mina helger alltid var fullbokade (en livsnödvändig nödlögn).
Jag vet att om jag hade försökt berätta om Sheila för Lena, så skulle hon ha dragit ur mig varenda detalj. Inte för att hon skulle ha trott på det. Lena är vidsynt men inte godtrogen. Utan bevis skulle hon inte tro på en tur-och-retur-resa till framtiden, dessutom med buss dit och tåg på tillbakavägen, tänk bara på svårigheten att köpa den typen av biljett. Fånigt nog tog jag inte med en enda sak tillbaka som skulle visa att jag verkligen varit där.
När jag berättade för Lasse behövde jag inte ljuga. Han fyllde själv i luckorna.
- Sheila, sa Lasse. Utländskt namn. Så hon var alltså bara här på tillfälligt besök? Jag vet hur det är. Man vet att man har alla odds mot sig från början, det kan aldrig bli något. Man borde bara gå därifrån. Man gör det aldrig.
Han såg på våra tomma ölglas. Vi beställde in mer.
- Låt oss gemensamt dränka våra sorger, sa han. Man ska alltid dränka sorgen. Fast bara en gång. Det är som med resistenta bakterier. Dränker man sorgerna för ofta blir de alkoholresistenta.
Måndag 2000-01-31: Yngve
Vi har en riktig guru på jobbet. Fast vi får inte kalla honom guru.
- Det är inte fråga om att ha det enda rätta svaret. Wizard kan jag möjligen tänka mig. Aldrig guru.
Han heter Yngve, förresten, och han har fel i det avseendet. Ordet "guru" betyder vad jag vet bara "vishetslärare" och jag tror att han blandar ihop det med att många gurus har auktoritära undervisningsmetoder.
Men vem är jag att säga emot honom? För trots att han inte vet om det, är han min guru, oavsett vad han tycker om det ordet.
Jag har märkt att del av mina kollegor har svårt för honom, men mig verkar han gilla. Det är kanske för att jag på egen hand har upptäckt hans outtalade Regel nummer ett:
Du skall aldrig ställa samma fråga två gånger.Jag har ganska bra minne. Jag kan åtminstone komma ihåg vilka frågor jag ställt, även om jag inte alltid kommer ihåg svaren. Därför har jag aldrig ställt samma fråga två gånger och hittills har han alltid svarat vänligt på mina frågor.
Han är inte webbdesigner, även om han ibland rycker in på det området. Det anses allmänt att de HTML-sidor han designar själv är för asketiska och icke-säljande. Han vägrar kategoriskt att använda frames. Webbkonsulterna har olika åsikter om frames, men i slutändan är det ändå kundens önskemål som gäller.
- Glöm aldrig att det är kunderna som betalar våra löner, som Peter brukar säga.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.