|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Fredag 2078-01-21: Fel buss
Sista arbetsdagen avklarad!
Jag tog emot min avskedpresent (ett pennset med firmalogotyp) och talade om hur mycket jag hade trivts med jobbet och allt det andra man brukar säga.
Ibland när jag är lat brukar jag ta bussen från jobbet i stället för att promenera en kvart. Idag när jag skulle kliva på bussen såg jag att det stod fel turnummer på den. Bussnumret slutar på en trea, och det här slutade på en nolla. Föraren hade ställt in fel nummer - sånt händer, tänkte jag och klev på bussen.
Efter ett tag blev jag ändå misstänksam. Bussen körde ovanligt fort. Ännu konstigare var att jag var den ende passageraren. Utanför bussen var det alldeles mörkt, trots att klockan inte var mer än tre, och enda ljuskällan i bussen var instrumentbelysningen framme vid föraren.
Så svängde bussen in i en tunnel. Jag insåg lättad att jag snart skulle vara framme. Bara en högersväng efter tunneln och så...
Men tunneln ville inte ta slut och så här mörk brukade den inte vara. Vi mötte inte en enda bil. Jag började stirra på klockan. Minut lades till minut. Fem minuter i tunneln... sex... sju... tio... elva. Jag tänkte att jag måste gå fram till föraren och fråga vad som pågick, men jag blev sittande och bara stirrade på klockan.
Tretton minuter... och ljus i slutet av tunneln. Bussen stannade.
- Avstigning för samtliga.
Jag klev ur bussen och visste var jag var. Det var i korsningen Sveavägen och Kungsgatan. Det gick inte att missta sig på.
Men allt annat var fel. Det minsta felet (som jag kunde leva med) var att bussen omöjligt ha åkt dit på den tiden, förutom den lilla detaljen att det inte finns någon så lång tunnel i Stockholm. Men Konserthuset... Jag kände igen det, men det var högre och hade en djupare blå färg med nästan metallisk glans. Mitt på väggen fanns en stor bild på en leende Bill Gates.
Och Sergels torg... Obeskrivbart. Att glaspelaren och fontänen och kulturhuset var borta var bara en förbättring.
Jag såg en annan detalj. Det fanns åter ett café i konserthuset. Jag vacklade ditåt. Jag kände att jag behövde sätta mig ner. Mina ben förde mig mekaniskt ditåt medan jag observerade ytterligare detaljer. Det stod Microsoft Coffee på dörren ovanför cafét. Under Bill Gates-tavlan visade en display dagens datum. Jag accepterade datumet. En omöjlighet till kunde inte göra saken värre.
Jag gick in i cafét. Det första jag såg när jag kom in var en ung flicka med mörkt kortklippt hår.
- Jag har väntat på dig, sa hon. Vill du ha kaffe?
Jag nickade bara. Detta, att en ung skönhet, väntar på mig var ändå den osannolikaste händelsen. Ingen idé att försöka förstå.
Hon ledde mig till ett bord, gick till en automat vid en vägg, gjorde några rörelser och återvände tio sekunder senare med en bricka med två koppar cappuccino och en sockerströare. Jag såg Bill Gates leende ansikte på brickan under kopparna. I nästa stund rörde ansiktet på sig och texten "Windows 2077 - ger dig ett nytt liv" dök upp som en pratbubbla. Några sekunder senare ersattes ansiktet med ett glas som någon hällde ner coca-cola i motljusbelysning så att colastrålen glittrade.
- Hej, jag är Sheila, sa flickan.
- Arne, sa jag.
- I know.
- Hur kan du veta det?
- Du ser inte ut som jag trodde. Glasögon är nästan inte alls ogenomskinliga. Man ser dina ögon.
Bilden på brickan visade åter Bill Gates. Nu gjorde han reklam för kaffe.
- Hur kan Bill Gates se så ung ut? frågade jag.
- Det är ju Bill Gates IV... den allra nyaste klonen. Klart han ser ung ut.
Nu måste jag sluta för idag, trots att det finns hur mycket som helst att skriva om. Ögonen håller på att falla ihop.
Sheila har visat mig hur jag FTP:ar via chrono-gatewayen tillbaka i tiden till Geocities antika FTP-server. Hoppas att jag träffar på rätt dag. Ingen skulle tro ett ord av vad jag skriver om den här dagboksanteckningen skulle dyka upp för tidigt, t.ex. innan jag har slutat jobbet på labbet.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.