|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 2078-01-24: Why?
Sheila var tvungen att gå till jobbet idag, men hon lovade att komma tillbaka tidigt. Hon jobbar med software. Inte för Microsoft, det påpekade hon särskilt.
Det blev en slappardag. Jag brukar gilla att ta ett långt varmt bad för att samla tankarna innan jag skriver dagbok, men tyvvärr fanns det inget badkar. I stället tog jag en lång dusch. Efter duschen la jag mig i dubbelsängen. Jag måste ha somnat.
Vardagsrummet har blivit större sedan Sheila fällde ihop väggen till gästrummet och hissade upp gästsängen i taket. Jag hade ingen aning om att det var så lätt att möblera om. Väggen hade sett lika solid ut som vilken vägg som helst.
Jag sjönk ner i den bekvämaste fåtöljen och fällde den långt bakåt och lät tankarna flyta. Jag hade tappat lusten att forska i det förflutna. Bortsett från att historieböckerna var spärrade, ville jag inte längre göra något som kunde äventyra Sheilas självaste existens.
Jag är ju hennes förfader, eller kommer att bli. Om jag får reda för mycket om min egen framtid kommer jag kanske att ändra den så att jag inte avlar det barn som ska bli Sheilas farmor, mormor, farfar eller morfar. Det räcker med att jag stannar hemma den kväll jag skulle ha träffat barnets blivande moder.
Det innebär förstås också att jag måste åka tillbaka till min tid. Om jag inte gjorde det skulle Sheila inte finnas och då skulle jag inte kunnat träffat henne på cafét i fredags. En paradox. Vad skulle hända om jag ändå envisades med att stanna kvar här?
Kanske skulle tiden lösa upp paradoxen genom att sopa bort alla spår av mig och Sheila. Kanske skulle det vara helt omöjligt för mig att inte åka tillbaka. Kanske hade tiden en inneboende tröghet som tillät Sheila att existera trots att orsaken till hennes existens hade eliminerats.
Kommen så långt i mina funderingar undrade jag om det inte var bättre om jag försöke hitta någon förströelse innan jag grubblade ihjäl mig över filosofiska problem. Jag zappade ett tag mellan TV-kanalerna och hittade en såpa som liknade "Sex and the city". Nakenscenerna var aningen djärvare (i sängscenen när mannen och kvinnan diskuterade sitt förhållande hade kvinnan inte dragit upp lakanet ända till hakan, utan bara till strax över naveln). Dialogen var lika sofistikerad som i sin föregångare. Den var så sofistikerad att jag inte förstod ett skvatt. Även om jag förstod många engelska ord, tycktes de ha fått nya betydelser. Man hade slutat att texta amerikanska TV-program, men en textremsa hade nog ändå inte hjälpt mig.
Sheila kom hem tidigt som hon hade lovat.
Efteråt hade ingen av oss hade något lust att diskutera förhållandet och ingen av oss hade dragit upp lakanet ens så långt som till naveln eftersom vi ändå kände oss varma. (Temperaturen i lägenheten kan varieras med ett vridreglage.) I stället kom jag att fråga om hur Sheila hade kunnat hitta mig på cafét i fredags.
- Du är den ende som har glasögon nu för tiden, sa hon. Except for Bill Gates.
- Men väntade du länge på mig där?
- Why should I?. Det stod ju i dagboken att du kom 15:32 och det gjorde du. Jag ville ha lite marginal, så jag kom två minuter innan.
- Jag kommer inte ihåg att jag skrev någon tid, sa jag. Dag och plats, men ingen exakt tid.
- Jag är säker på att jag har läst tiden någonstans i dagboken.
- Okej, jag kanske minns fel, sa jag. Men bortsett från det så hade jag inte skrivit den dagboksanteckningen när vi träffades.
- Tiden tycks existera i sin helhet. Jag läste hela din dagbok för flera år sedan när jag höll på att släktforska. Jag hade inte tillgång till chrono-gatwayen då, men alla dina sidor fanns ju arkiverade i flera olika Internetarkiv...
- Då visste du ju allt vad du skulle säga och göra? Långt i förväg? Hur är det då med den fria viljan?
- Åh, du är en filosof, sa hon. But I will still miss you. Why would I have to fall for you? Free will? What else would it be? Why do you have to go? Why?
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.