Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2078-01-26: Säpo

När ska jag återvända till min tid och hur? När jag ändå måste lämna Sheila, är det bättre att göra det på en gång eller stanna så länge jag kan? Vad lämnar det djupaste såret i hjärtat?

Funderar också på det passande eller opassande med att Sheila är min framtida ättling. I strikt legal mening sett bryter vi inte mot några lagar i 2078. Ändå känns det inte helt rätt.

Vad jag vet har ingen moralfilosof funderat på den här specifika situationen. Man kan räkna bort dem som anser att alla köttsliga luster är av onda. Problemet är att de stora filosoferna inte hade tillgång till tidsmaskiner och därför var obekanta med frågeställningen. Säpo, som har tillgång till tidsmaskiner, anställer inga filosofer. Säpo har klarat sig bra med den enkla filosofin att det finns två sorts människor: samhällsfarliga och ännu icke samhällsfarliga.

Inte för att jag är någon expert på kristen livsåskådning, men jag förmodar att det skulle anses att Sheila och jag förtjänar varsin ståplats i helvetet. Nu tror jag inte på det där. Jag är en tvivlande sökande. Jag tror att det finns ett brinnande helvete bara för dem som tror att de hör hemma där.

Var jag själv hör hemma vet jag inte för tillfället. Så som jag har velat hit och dit, och trott på än det ena, än det andra, skulle det inte förvåna mig om jag efter döden får en chans att prova en vecka på varje plats innan jag måste fatta mitt slutgiltiga beslut.

Dock tycker jag Jesus verkar vara en schyst kille, som jag gärna skulle vilja träffa. På skämt sa jag det till Sheila.

- Det skulle Säpo aldrig tillåta, sa hon. Men man ändå inte åka så långt tillbaka i tiden.

- Det tar för mycket energi förstås.

- Nej, vägarna är för dåliga.

- Vägarna?

- Tidsmaskiner måste byggas in i ett stort fordon. Det går inte att köra buss på åsnestigarna som fanns på Jesu tid och om det gick skulle inte vara bra om det plötsligt står skrivit i Bibeln att Jesus åkte in i Jerusalem i en stor röd SL-buss.

Tråkigt att inte få träffa Jesus. Motvilligt började vi pratade om min återresa. Sheila trodde inte hjärtsåren skulle bli mindre om jag åkte tillbaka tidigare, men vi skulle påbörja våra respektive läkningsarbeten tidigare. Jag köpte det argumentet och frågade hur jag skulle bära mig åt.

- Vi måste ringa Säpo, sa hon. Du åkte hit i en av deras bussar, så det är deras sak att ordna tillbakatransporten.

- De lär inte bli glada.

- So what? Det är deras skyldighet att se till att rätt person kliver på bussen innan de åker.

- Borde de inte ha kommit hit redan? Agenten som blev strandsatt borde väl rapporterat saken och de borde ha letat efter mig?

- De försöker nog inte leta. De räknade med att polisen skulle ta dig. Hur skulle någon från din tid kunna klara sig på en egen hand längre än ett par minuter? Nä, de väntar ett tag till. De vet att de kan alltid skicka tillbaka en spanare till den tidpunkt när din buss dök upp. Men de kommer att dra sig i det längsta att göra det.

Hon berättade om en incident för några år sedan. En kväll utbröt panik på en populär klubb och folk blev nertrampade. Efteråt visade det sig att klubben hade varit full av Säpo-spanare, som alla hade trängt sig in förbi vakten genom att visa sina polisbrickor. Spanarna var utsända från olika Säpo-avdelningar vid olika tidpunkter för att spana på en misstänkt person. Senare utredning ifrågasatte att den personen ens satt sin fot på klubben den kvällen. Det var dock bara rena spekulationer att denne person skulle ha varit en spanare.

Än värre var att polisen som ryckte ut fann flera upplagor av flera av spanarna. Mot alla regler hade de åkt tillbaka flera gånger i tiden trots att de inte hittade något första gången.

Expressen krävde Säpo-chefens avgång och Aftonbladet ifrågasatte att Säpo skulle ha hand om tidsmaskinerna - det skulle vara mycket bättre att tidsmaskinerna sköttes av kvällspressen.