|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2000-09-02: Mailet
Karin sover. Jag ligger fortfarande vaken.
Tänkte jag skulle göra slag i saken och skicka ett mail till Peter.
Upptäcker att jag har fått ett mail, som på sätt och vis lugnar mig, men på andra sätt och vis skärrar upp mig.
Mailet kommer från mig själv, skickat från min mailadress på jobbet till min yahoo-adress.
Jag vet att det går att fejka avsändaradressen i mail, men vem skulle ha gjort det? Vem känner till båda mina mailadresser? Ingen på jobbet känner till min dagbok eller yahoo-adress. Ingen på nätet känner till mailadressen till jobbet.
Den enda som möjligen känner till båda adresserna är Lena. Men det är inte alls hennes stil att skämta på det här viset.
From: Arne
Subject: Ta det lugnt!Du behöver inte maila Peter. Det är ingen fara på taket på jobbet. Jag sköter jobbet medan du är borta. Lita på mig. Stanna borta så länge du vill.
En liten lägesrapport kanske?
Det är fullt upp som vanligt. Peter har börjat insett att en del av oss kanske är i riskzonen för utbränning. Till dagens fredagsfika hade han kallat dit en stresskonsult som höll föredrag om hur man kan reducera sin personliga stress.
Tyvärr hade jag inte tid att komma och lyssna, men Yngve säger att det var bra. Stresskonsulten sa åt alla att gå tidigt och ta en promenad, gärna i skogen. Yngve tyckte det lät bra och var på väg ut när Peter fångade honom och undrade om han inte kunde göra bara en liten grej - "det tar högst en halvtimme".
Så mycket mer har inte hänt.
Ha det bra och gör inget som jag inte skulle göra.
Hälsa Karin.
/Arne
P.S. I valet mellan tre vägar, välj den längst till vänster.
Lördag 2000-09-02 - kväll: Tre vägar
Om man tänker efter lite, vilket jag inte gjorde i natt, inser man att den som skickade mailet till mig även måste känna till Karin, förutom att känna till båda mina mailadresser. Detta reducerar om möjligt skaran av misstänkta ännu mer.
Sherlock Holmes sa en gång att när man har eliminerat det omöjliga, måste det som återstår - hur osannolikt det än förefaller - vara sanningen. Men vad är det som återstår i det här fallet? Kloningsteorin lanserad i min egen dröm? Nej, det finns väl gränser. Undrar hur Sherlock Holmes skulle ha tagit itu med det här mysteriet? Eller Nick. I vilken ände skulle han ha börjat?
Där har jag något att grubbla över. Något annat att grubbla över är hur jag ska få Karin att välja den vänstra vägen från stan.
Ja, vi är i stan nu. Vi hade turen att få skjuts av en diligens och vi kom fram vid femtiden idag. Det ser ut som en äkta västernstad. Vi har fått rum på stans enda hotell.
Jag undrade hur vi skulle betala när portiern sa att det fanns värdekuponger längst bak i boken med licensavtalet. Det hade jag inte lagt märke till. Tur att jag inte hade eldat upp den.
Tre vägar leder vidare från stan. Portiern sa att Karins andra halva kan ha tagit vilken som helst av dem. Någon av dem som bor i norra änden av stan där landsvägen delar sig i tre kan ha sett henne. En dem är kryphålsadvokaten som Bredbandseremiten nämnde.
Hoppas att någon har sett henne, så att det här kan få ett slut.
Söndag 2000-09-03: Kryphålsadvokaten
Ett elegant skrivbord, en besöksfåtölj i skinn och flera stolar, en vägg täckt av en bokhylla med lagböcker och författningssamlingar. Det stämde bra med min inre bild av ett advokatkontor.
Advokaten motsvarade också min bild. Mörk kostym, förstås, slätrakad och mörkt hår med antydan till grått vid tinningarna. Näsan aningen röd, som om han hade suttit för länge i solen.
- Vi skulle bara vilja ställa en fråga, sa Karin, om det går bra.
- Det går så bra, sa advokaten. Bara trevligt med besök. Slå er ner.
Karin slog sig ned så snabbt i fåtöljen att jag inte hann avstå den till henne. Jag satte mig på en stol.
- Ska det vara en liten whisky?
- Öh, nej tack, vi ville bara...
- Ni behöver inte vara blyga eller blygsamma. Om ni vill ha är det bara att säga så.
- En liten en, i så fall, sa jag.
- Då tar jag också en liten en, sa Karin.
- Tänkte väl det.
Han gick fram till en hylla som dominerades av en bastant lagbok. Han drog ut lagboken ur hyllan. Från hålet mellan böckerna tog han fram en halvtom whiskybutelj, tre glas och ett litet mätglas.
- En tvåa?
Han mätte upp två centiliter i mätglaset och hällde över innehållet i ett av glasen, som han sedan räckte över till Karin.
- En gammal ovana, det här med mätglaset. Det var praktiskt på den gamla goda tiden när promillegränsen var noll komma fem. Då visste jag hur mycket jag kunde dricka och ändå köra hem efteråt.
Han räckte över nästa glas till mig.
- Numera använder jag det mest av nostalgiska skäl. Fast, det är klart, det hjälper mig att behålla skärpan. En liten en gör bara avtalen bättre, men för mycket...
Han hällde upp en fyra åt sig själv.
- Hur kommer det sig att ni har ett kontor här? frågade Karin. Får ni verkligen några klienter?
- Uppriktigt sagt: nej. Det mesta är avtal åt andarna. Skriva ny avtal och täppa till kryphål i de gamla...
- Har du skrivit hela det där tjocka licensavtalet...? frågade jag.
- Nej, nej. Det är många generationer av jurister som har arbetat på det. Jag har bara täppt till några små kryphål i det. Bara det är en stor ära, att kunna bidra med något till ett sådant fint gammalt avtal.
- Varför är det så tjockt? frågade jag. Vore det inte lättare att undvika kryphål om det vore mindre?
- Nja, det finns två huvudteorier om hur man bäst skriver avtal. Den ena är att man gör det så kort och enkelt som möjligt, så att det uppenbarligen inte finns några kryphål. Den andra är att man gör det så långt och komplicerat som möjligt, så att det inte finns några uppenbara kryphål.
Han höll upp glaset.
- Ja, skål då.
- Skål.
Måndag 2000-09-04: Hyponotiserad
Det känns som om jag tittat i facit och nu försöker hitta motivationen för det rätta svaret.
Advokaten sa att hon gick den högra vägen. Naturligtvis med brasklappen att han inte kan gå ed på det.
Karin hade huvudvärk och stannade på hotellrummet. Det har varit spänt mellan oss de senaste dagarna och min trevande försök att föreslå vänster väg gick inte hem. På egen hand försökte jag hitta någon som har sett Karins andra halva gå den vänstra vägen.
Jag hamnade hos en psykiater som möjligen hade sett något. Det fanns bara en stol i rummet, hans egen, och en besökssoffa. Han ville absolut att jag skulle lägga mig i soffan.
Doktorn: Jag är inte van att folk står. Jag blir nervös av det.
Arne: Men jag vill bara ställa en enda fråga.
Doktorn: Det är en skön soffa.
Arne: Okej då.
Doktorn: Vad var det nu saken gällde?
Arne: Det gällde en fråga om väg... Det var...
Doktorn: Vårt liv går ofta ut på att välja väg.
Jag hoppas att jag kan vara till någon hjälp.
Arne: Doktorn förstår inte. Det är inte den sortens väg.
Doktorn: Jag förstår nog mycket väl. Gäller den unga damen
som ni hade i sällskap?
Arne: Ja, det kan man väl säga, men...
Doktorn: Jag förstår. Trevlig ung dam. Hur är förhållandet
till er mor?
Arne: Va? Det har inget med saken att göra. Min fråga...
Doktorn: Så ni vill inte tala om er mor?
Arne: Vill och vill. Det verkar inte ha något med min fråga
att göra.
Doktorn: Det vet man aldrig. Det är mycket som grundläggs
under de första åren. Ni skulle bara veta.
Arne: Det kan jag tänka mig, men jag vill fråga om ni har
sett...
Doktorn: Sett vadå?
Arne: En annan dam som liknar Karin.
Doktorn: Karin? Är det damen i ert sällskap? Hon som inte
är här nu?
Arne: Ja.
Doktorn: Får jag hypnotisera er?
Arne: Varför det?
Doktorn: Jag tror att det kan hjälpa. Ni är motsträvig.
Arne: Men snälla doktorn. Jag ville bara ställa en enkel
fråga. Dessutom är det ingen som har lyckats hypnotisera mig tidigare.
Doktorn: Då kanske jag får försöka? Jag kanske blir den förste?
Arne: Var så god och försök, om jag får ställa min fråga under
tiden.
Doktorn: Titta på den här pendeln, och se hur den svänger
fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vem var det som försökte hypnotisera er?
Arne: Jag gick en studiecirkel i hypnos. Ingen lyckades hypnotisera
mig, inte ens cirkelledaren, men jag lyckades hypnotisera alla. De sa nånting
om att jag har så sövande röst... Hm...
Doktorn: Följ pendeln. Följ rörelsen...
Arne: Ursäkta, doktorn. Titta på pendeln. Den svänger fel.
Doktorn: Svänger fel?
Arne: Ja, se på den, doktorn. Se hur den svänger.
Höger och vänster. Höger och vänster. Den svänger inte rätt,
den svänger på sitt sätt. På sitt sätt. Hit och dit. Hit och dit.
Fram och tillbaka. Den följer min röst. Du hör bara min röst.
Du mår bra. Du vill bara sova. Du mår bra och du vill bara sova.
Bara sova. Allt du vill är att sova. Du sjunker djupare och djupare
in i ett hypnotiskt tillstånd. Du hör bara min röst. Du ser bara pendeln.
Du vill bara sova...
Jag satte mig upp på soffan, men upptäckte att den var obekväm att sitta på. Den var avsedd att liggas på. Jag la mig ner igen och började fråga ut doktorn. Det tog en stund att leda honom dit jag ville, tillbaka i hans minnen. Till slut fick jag ur honom att han hade sett Karins andra halva, eller åtminstone någon som liknade henne.
Hon hade gått rakt fram.
På väg ut stannade jag upp.
- När dörren smäller igen kommer du att vakna upp, sa jag. Du kommer inte att minnas något.
Jag blev stående i dörren och tittade in i rummet. Funderade.
- När du har vaknat går du raka vägen och köper några bekväma stolar. Och ett litet mysigt bord, och en kaffebryggare, och nya gardiner. Ljusa färger ska det vara.
Måndag 2000-09-04 - igen: Violas väg
- Jag kan bjuda dig på den där ölen.
Med huvudet fyllt av tankar hade jag gått in på den lilla saloonen inte långt från vägskälet. Jag hade inte funnit någon som hade sett henne ta den vänstra vägen, och ändå var jag så gott som säker att det var just det hon hade gjort. Jag började misströsta att Karin någonsin skulle kunna välja väg. Ölen var redan uppslagen när jag kom på att mina pengar var värdelösa här och att häftet med rabattkuponger låg kvar på hotellet.
- Viola, presenterade sig min räddare. Viola Kronblad. Journalist.
Brunt hår. Allvarligt ansikte. Gissningsvis strax under fyrtio.
- Arne, sa jag. Arne Nilsson. IT-konsult.
- Men du konsultar inte här, antar jag? Du letar efter dig själv?
- Jag är... medföljande.
- Ah, sa Viola. Inte så vanligt. Du är faktiskt den första jag har träffat. Du vet väl att hon... det är en hon, eller hur?... kan bli väldigt... olik sig när hon väl hittar sig själv?
- Egentligen inte... fast tanken har slagit mig...
- Har du känt henne länge?
Jag tvekade.
- Jag ber om ursäkt, fortsatte hon. Det var inte meningen att ställa närgångna frågor...
- Det är okej, sa jag.
- Jag är här på kontrakt. Jag sitter fast här. Jag skulle skriva reklamtexter och notiser i personaltidningen åt andarna, men det är ju nästan ingenting. Det är gjort på en kafferast, nå, eller en förmiddag då en eller ett par gånger i veckan, och resten av tiden hoppas jag hitta några intressanta människor att prata med, men de som bor här sysslar bara med sitt och de andra har för bråttom...
- Hur långt har du kvar?
- På kontraktet menar du? Nästan två månader.
- Varför tog du jobbet? sa jag.
- Ärligt talat hoppades jag att kunna träffa kändisar för att kunna få ihop några scoop. Vi skulle behöva det. Jag och några andra journalister tänkte starta en ny gratistidning i Stockholm. Vi har redan en del intresserade finansiärer. Jag är orolig att de drar igång tidningen utan mig. Min kille... öh, mitt ex menar jag... är med dem. Han letade efter sig själv. Dumpade mig så fort han hade hittat sig själv.
- Kommer det verkligen någon kändisar hit? Jag trodde inte att kändisar hade tid att finna sig själva...
- Nä. Det har de inte. Det är bara före detta kändisar eller kändisar på väg ner som passerar förbi här. Det borde jag ha fattat. Det borde jag ha fattat.
- Du råkar inte ha sett Karin, du vet hon som jag följer med...
- Hur ser hon ut?
Jag beskrev henne.
- Hon tog vänstra vägen. Hon hade väldigt bråttom. Ville inte stanna och prata. Hon sa att livet är för kort för prat.
Tisdag 2000-09-05: Vid vägskälet
Vid stod vi vägskälet. Tre vägar ledde vidare. En åt vänster, en rakt fram, en åt höger. Vägen vi kom från ledde tillbaka. Den kunde vi inte ta.
- Jag kan inte välja, sa Karin. Jag kan inte välja.
- Jag kan välja, sa jag.
Nu var jag helt säker på att vänster väg var den rätta.
- Tänk om du väljer fel, sa Karin.
- Det är väl bara att vända i så fall och ta nästa väg.
Hon ställde sig mitt i vägskälet med ryggen vänd mot mig. Hon tittade åt alla tre hållen. Så lutade hon sig bakåt och tittade nästan rakt uppåt. Hon blev stående så, som om hon inte ville titta på mig.
- Om vi singlar slant då? sa jag.
Hon vände sig genast om.
- Ja!
- Klave vänster, krona höger, kant rakt fram, sa jag.
- Men... kant... sa hon.
- Det är okej. Psykiatern är det minst pålitliga vittnet. Hans alternativ har lite mindre chans att bli valt än de andra. Det är okej.
- Okej...
Jag hade plockat fram en krona och nu singlade jag den högt upp i luften. Jag fångade den i höger handflata, kastade en blicksnabb blick på den och vände genast över den på vänster hands översida och så sträckte jag ut vänsterarmen i Karins riktning.
- Klave.
Onsdag 2000-09-06: Hemma
- Och hur är han i sängen då?
Strängt taget anser jag att det fult att tjuvlyssna, men om de pratar om en själv är närmast en moralisk skyldighet. Jag vet inte hur det kändes för Karin att träffa sig själv, men för mig var det som att stå bredvid två tvillingsystrar som grälade om allting.
Svaret på den frågan fick jag aldrig höra, för i det ögonblick dök en ande upp.
- Hon har hittat sig själv, sa anden. Jag ska föra dig hem.
Karin och Karin kom rusande och ville också följa med.
- Nej, nej, sa anden. Ni får allt prata ihop er först. Hur skulle det se ut om det plötsligt kommer tillbaka två Karin? Det är mot reglerna.
Anden öppnade en dörr i tomma luften.
- Hej då, Karin, sa jag.
- Vi syns, Arne, sa Karin. Jag ringer dig när jag kommer tillbaka.
- Det gör du inte alls det, sa den andra Karin.
Jag gick igenom dörren och stod i mitt kök och stirrade på diskberget. Någon eländig skurk hade rört till min fina nystädade lägenhet när jag varit borta.
Det låg en papperslapp på bordet. Det stod skrivet på den med min stil: "Åk till Stefan Saurkraut. Tidsmaskinen är klar."
-oOo-
Synten stod inte kvar i Stefans labb.
- Jag är värdelös, sa han. Jag kan inte få till text och melodi som hänger ihop. Sjunga kan jag, men skriva rim som följer takten kan jag inte.
- Jag kan inte heller skriva rim, sa jag.
- Omöjligt att hitta en partner också. Du har inte frågat Lena?
Jag skakade på huvudet.
- Det gör detsamma. Jag har ändå ingen låt. Lika bra det. Säpo ska få ny chef, som du kanske vet, så jag var tvungen att avsluta min rapport illa kvickt. Annars skulle den inte ha behandlats förrän han hade tillträtt och satt sig in i saken. Det kunde lätt tagit ett halvår.
- Har du fått pengarna? Har du byggt en prototyp?
Han nickade.
- Då skulle du kunna göra mig en tjänst.
-oOo-
Han var inte villig, men han visste att han var skyldig mig en rejäl tjänst (5/3 till 11/3). Till slut gav han med sig. Han hade installerat prototypen i en stor blå skåpbil.
- Den bör funka, sa Stefan när vi satt i skåpbilen. Men jag vill inte att det blir någon vana att du kommer till mig varje gång du har missat några dagar på jobbet. Om Säpo fick reda på det här...
Det kändes som att vara ute och åka bil. Närmare bestämt som att åka i en gammal blå skåpbil med dålig fjädring. Efter fem minuter stannade Stefan åter vid labbet.
- Var det allt? sa jag. Är vi framme?
- Ja, det här ska vara den 24:e augusti, sa Stefan. Ställ inte till med några paradoxer nu. Jag vill inte höra talas om att du har träffat dig själv.
Torsdag 2000-09-07: USA-resan
Det blev en sen kväll på jobbet igår. Jag ville inte träffa mig själv hemma hos mig innan jag hade åkt iväg till Stefan Saurkraut. Lika lite ville jag träffa mig själv på gatan utanför mitt hus, så jag gav mig själv en rejäl marginal, eftersom jag inte mindes exakt när jag hade gått.
Jag var lite sen till jobbet i morse. Den förste jag mötte var Peter.
- Nu är allt klart, sa han. Biljetter och hotell är bokade.
Jag var inte riktigt medveten om jag hade sagt ja till åka med till USA. Peter pratade om det förra veckan, men jag trodde mest det var löst snack och att det åtminstone inte skulle bli den här månaden.
Det kanske blir kul, men det blir nog mest jobb på dagarna och barer på kvällarna. Jag pratade med Yngve som hade följt med Peter på en resa en gång tidigare. Två gånger närmare bestämt. Första och sista.
- Jag fattar inte hur han kan hålla i gång på nätterna och vara så fräsch morgonen därpå, sa Yngve. Men visst var det kul på sitt sätt. Lycka till.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.