|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Onsdag 2000-09-06: Hemma
- Och hur är han i sängen då?
Strängt taget anser jag att det fult att tjuvlyssna, men om de pratar om en själv är närmast en moralisk skyldighet. Jag vet inte hur det kändes för Karin att träffa sig själv, men för mig var det som att stå bredvid två tvillingsystrar som grälade om allting.
Svaret på den frågan fick jag aldrig höra, för i det ögonblick dök en ande upp.
- Hon har hittat sig själv, sa anden. Jag ska föra dig hem.
Karin och Karin kom rusande och ville också följa med.
- Nej, nej, sa anden. Ni får allt prata ihop er först. Hur skulle det se ut om det plötsligt kommer tillbaka två Karin? Det är mot reglerna.
Anden öppnade en dörr i tomma luften.
- Hej då, Karin, sa jag.
- Vi syns, Arne, sa Karin. Jag ringer dig när jag kommer tillbaka.
- Det gör du inte alls det, sa den andra Karin.
Jag gick igenom dörren och stod i mitt kök och stirrade på diskberget. Någon eländig skurk hade rört till min fina nystädade lägenhet när jag varit borta.
Det låg en papperslapp på bordet. Det stod skrivet på den med min stil: "Åk till Stefan Saurkraut. Tidsmaskinen är klar."
-oOo-
Synten stod inte kvar i Stefans labb.
- Jag är värdelös, sa han. Jag kan inte få till text och melodi som hänger ihop. Sjunga kan jag, men skriva rim som följer takten kan jag inte.
- Jag kan inte heller skriva rim, sa jag.
- Omöjligt att hitta en partner också. Du har inte frågat Lena?
Jag skakade på huvudet.
- Det gör detsamma. Jag har ändå ingen låt. Lika bra det. Säpo ska få ny chef, som du kanske vet, så jag var tvungen att avsluta min rapport illa kvickt. Annars skulle den inte ha behandlats förrän han hade tillträtt och satt sig in i saken. Det kunde lätt tagit ett halvår.
- Har du fått pengarna? Har du byggt en prototyp?
Han nickade.
- Då skulle du kunna göra mig en tjänst.
-oOo-
Han var inte villig, men han visste att han var skyldig mig en rejäl tjänst (5/3 till 11/3). Till slut gav han med sig. Han hade installerat prototypen i en stor blå skåpbil.
- Den bör funka, sa Stefan när vi satt i skåpbilen. Men jag vill inte att det blir någon vana att du kommer till mig varje gång du har missat några dagar på jobbet. Om Säpo fick reda på det här...
Det kändes som att vara ute och åka bil. Närmare bestämt som att åka i en gammal blå skåpbil med dålig fjädring. Efter fem minuter stannade Stefan åter vid labbet.
- Var det allt? sa jag. Är vi framme?
- Ja, det här ska vara den 24:e augusti, sa Stefan. Ställ inte till med några paradoxer nu. Jag vill inte höra talas om att du har träffat dig själv.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.