|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2000-03-11: Frukost hos Lena
Det ringde på dörren när Lena och jag åt frukost i morse.
Det var Stefan. Jag anade oråd. Jag trodde inte att han hade kommit varken för att småprata eller framföra goda nyheter.
- God morgon, sa Stefan. Vilken härlig dag. Hur står till med er?
- Bra, mumlade jag.
- Utmärkt, sa Lena.
- Vilket fint hus du har skaffat, sa Stefan. Det måste ha kostat multum.
- Tja, det var inte direkt billigt, sa Lena.
- Hur är det på jobbet då? Hur är det med den där chefen...?
- Jaså han. Han insåg till slut att jag kunde sköta hans jobb mycket bättre än han, så nu gör jag det. Nu har jag äntligen den lön jag förtjänar.
- Är det inte stressigt? undrade Stefan.
- Inte särskilt. Det gäller att planera ordentligt. Nu behöver jag sällan jobba mer än tre dagar i veckan.
- Det låter ju fantastiskt. Så du trivs?
- Stortrivs. Har aldrig haft det bättre.
- Lysande, sa Stefan. Ni undrar kanske varför jag har kommit hit?
- För att söka jobb kanske? sa Lena.
- Ha-ha. Nej, faktiskt inte. Får jag slå mig ner?
- Självklart.
Stefan satte sig på en stol och la portföljen i knät. Han vände sig till mig.
- Du hade rätt i att jag var nära och att jag inte skulle ge upp efter nio år. Du satte mig på spåret med ditt förslag att använda en buss. Tänk att jag har missat något så uppenbart i nio års tid. Det är väl det vanliga tunnelseendet, att jag har koncentrerat mig på en alltför liten del av problemet.
Han tystnade som för att samla tankarna. Jag lade märke till att han hade ena handen inne i portföljen.
- De här spökverkligheterna som maskinen kan skapa är farliga, fortsatte han. De bygger på en persons önskedrömmar, och är därför inherent fulla av motsägelser som gör dem instabila. Vem vill inte ha både ren miljö och äga en bil som gör tvåhundra knyck? Bara som ett exempel på att de flesta vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag funderade på några av mina egna motsägelser. Absolut direktdemokrati i hela världen, men med mig i toppen som allsmäktig ledare. Fullständig yttrandefrihet för alla, bara jag var garanterad sista ordet i alla viktiga frågor.
- Instabiliteten kan påverka andra verkligheter, fortsatte Stefan, inklusive vår egen. Maskinen får aldrig mer användas på det sättet. Att använda den för tidsresor är ofarligt, eftersom man förflyttar sig inom samma verklighet. Tror jag.
Jag undrade om han någonsin skulle komma till saken.
- En del tror att vi forskare är världsfrånvända, fortsatte han. Det kanske vi är, av och till. När man känner att alla bitar håller på att falla på plats är man inte så nyfiken på vad som händer i omvärlden. Men något jag alltid följer varenda år, oavsett vad jag sysslar med för övrigt, är Melodifestivalen.
Jag undrade åter om han skulle komma till saken. Jag sa ingenting, för hela hans sätt att berätta visade att han var på väg till en viktig slutpoäng och troligen skulle han komma dit snabbare om han fick berätta på sitt eget sätt. Lena satt också tyst.
- Döm om min förvåning när det inte var någon melodifestival på teve igår kväll. Det var helt vanliga fredagsprogram. Jag hade ingen tidning, men jag sökte på nätet. Det fanns ingenting om några som helst melodifestivaler, varken om den svenska eller internationella varianten. Det var som om det aldrig hade hållits några sångtävlingar över huvud taget.
- Det var konstigt, sa jag, men egentligen är det väl ingen större förlust? Jag menar, tråkigt för dig som gillar den, men i övrigt...
- Jag skulle nog ha klarat mig om ingen hade hittat på melodifestivalerna, men det var inte det som var min poäng. I alla fall började jag tänka när det ändå inte fanns något vettigt att se på teve. Jag fick rätsida på mina teorier och jag gjorde en liten uppfinning.
Han tog fram en sprayflaska ur portföljen.
- Med den här i handen behöver vi aldrig stå handfallna om vi hamnar i en ny spökverklighet.
- Hur använder man den?
- Man tar av hatten så här, precis som på en vanlig sprayflaska, lägger tummen på knappen här och så trycker man och håller.
Han riktade den mot Lena och sprayade. Lena sveptes in i grått spraymoln.
Lena försvann.
Rummet försvann. Jag svävade mitt i en oändlighet av ingenting, som var mjölkvitt. Aldrig har jag känt mig så liten.
Sedan stod jag i Stefans laboratorium. Lena och Stefan var också där. Stefan höll fortfarande handen med sprayflaskan utsträckt.
- Ledsen att jag förstörde din värld, Lena.
- Vad är väl en egen värld? sa Lena. Den kan ju bli fullständigt trist och urtråkig i längden.
-oOo-
Lena och jag hade beställt en taxi att dela på in till stan och var på väg ut, när Stefan bad oss vänta ett ögonblick.
- Det går fortfarande inte att hitta någonting om Melodifestivalen på nätet, sa Stefan.
- Det finns säkert en naturlig förklaring, sa jag. Det kan inte vara så viktigt. Nu åker vi.
Lena verkade också otålig att komma iväg. Hon stod intill mig och höll en arm om mig.
- Lena, hur mår du? frågade Stefan. Känner du dig helt normal?
Hon tvekade och tryckte sig ännu närmare mig.
- Jag tror det... det är bara en ovanlig känsla...
- Det vore bra om du talar om vad det är, sa Stefan. Det kan vara viktigt.
- Jag känner... att jag blir tokig om jag inte får slita av mig och Arne kläderna och hoppa i säng med honom...
Stefan klev fram till oss.
- Jag sprutar och du säger till när du känner dig normal igen, Lena.
Han sprayade rätt i ansiktet på mig.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.