Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Måndag 2000-09-04: Hyponotiserad

Det känns som om jag tittat i facit och nu försöker hitta motivationen för det rätta svaret.

Advokaten sa att hon gick den högra vägen. Naturligtvis med brasklappen att han inte kan gå ed på det.

Karin hade huvudvärk och stannade på hotellrummet. Det har varit spänt mellan oss de senaste dagarna och min trevande försök att föreslå vänster väg gick inte hem. På egen hand försökte jag hitta någon som har sett Karins andra halva gå den vänstra vägen.

Jag hamnade hos en psykiater som möjligen hade sett något. Det fanns bara en stol i rummet, hans egen, och en besökssoffa. Han ville absolut att jag skulle lägga mig i soffan.

Doktorn: Jag är inte van att folk står. Jag blir nervös av det.
Arne: Men jag vill bara ställa en enda fråga.
Doktorn: Det är en skön soffa.
Arne: Okej då.
Doktorn: Vad var det nu saken gällde?
Arne: Det gällde en fråga om väg... Det var...
Doktorn: Vårt liv går ofta ut på att välja väg. Jag hoppas att jag kan vara till någon hjälp.
Arne: Doktorn förstår inte. Det är inte den sortens väg.
Doktorn: Jag förstår nog mycket väl. Gäller den unga damen som ni hade i sällskap?
Arne: Ja, det kan man väl säga, men...
Doktorn: Jag förstår. Trevlig ung dam. Hur är förhållandet till er mor?
Arne: Va? Det har inget med saken att göra. Min fråga...
Doktorn: Så ni vill inte tala om er mor?
Arne: Vill och vill. Det verkar inte ha något med min fråga att göra.
Doktorn: Det vet man aldrig. Det är mycket som grundläggs under de första åren. Ni skulle bara veta.
Arne: Det kan jag tänka mig, men jag vill fråga om ni har sett...
Doktorn: Sett vadå?
Arne: En annan dam som liknar Karin.
Doktorn: Karin? Är det damen i ert sällskap? Hon som inte är här nu?
Arne: Ja.
Doktorn: Får jag hypnotisera er?
Arne: Varför det?
Doktorn: Jag tror att det kan hjälpa. Ni är motsträvig.
Arne: Men snälla doktorn. Jag ville bara ställa en enkel fråga. Dessutom är det ingen som har lyckats hypnotisera mig tidigare.
Doktorn: Då kanske jag får försöka? Jag kanske blir den förste?
Arne: Var så god och försök, om jag får ställa min fråga under tiden.
Doktorn: Titta på den här pendeln, och se hur den svänger fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vem var det som försökte hypnotisera er?
Arne: Jag gick en studiecirkel i hypnos. Ingen lyckades hypnotisera mig, inte ens cirkelledaren, men jag lyckades hypnotisera alla. De sa nånting om att jag har så sövande röst... Hm...
Doktorn: Följ pendeln. Följ rörelsen...
Arne: Ursäkta, doktorn. Titta på pendeln. Den svänger fel.
Doktorn: Svänger fel?
Arne: Ja, se på den, doktorn. Se hur den svänger. Höger och vänster. Höger och vänster. Den svänger inte rätt, den svänger på sitt sätt. På sitt sätt. Hit och dit. Hit och dit. Fram och tillbaka. Den följer min röst. Du hör bara min röst. Du mår bra. Du vill bara sova. Du mår bra och du vill bara sova. Bara sova. Allt du vill är att sova. Du sjunker djupare och djupare in i ett hypnotiskt tillstånd. Du hör bara min röst. Du ser bara pendeln. Du vill bara sova...

Jag satte mig upp på soffan, men upptäckte att den var obekväm att sitta på. Den var avsedd att liggas på. Jag la mig ner igen och började fråga ut doktorn. Det tog en stund att leda honom dit jag ville, tillbaka i hans minnen. Till slut fick jag ur honom att han hade sett Karins andra halva, eller åtminstone någon som liknade henne.

Hon hade gått rakt fram.

På väg ut stannade jag upp.

- När dörren smäller igen kommer du att vakna upp, sa jag. Du kommer inte att minnas något.

Jag blev stående i dörren och tittade in i rummet. Funderade.

- När du har vaknat går du raka vägen och köper några bekväma stolar. Och ett litet mysigt bord, och en kaffebryggare, och nya gardiner. Ljusa färger ska det vara.