|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2001-02-03: "Viskande kurtisaner"
- Du där! Jag kräver en förklaring! Och se till att den är bra!
Efter två dagar i den trånga skrubben på bokförlaget är jag äntligen klar med de nya webbsidorna. Den här gången var konferensrummet utanför skrubben tomt större delen av tiden. Jag kunde öppna dörren och vandra runt ute i konferensrummet när jag behövde tänka.
Igår eftermiddag stod plötsligt den där lille ilskne mannen med rött pipskägg och hornbågade fyrkantiga glasögon framför mig.
- Äntligen har ni lyckas trycka klart min bok efter sju sorger och åtta förseningar, sa han, och vad är det första man får se? Va? Jag bara frågar! Förklara det här!
- Öh, jag...
- Titta själv.
Han räckte fram en inbunden bok till mig. Jag hann se vad det stod på framsidan innan han öppnade den och satte den under näsan på mig. Titeln var "Stilla flyter ån" med undertiteln "en berättelse om att gå över ån efter vatten". Författaren hette Percy Berghammar.
- Läs här, sa Berghammar och pekade på ett stycke.
Jag flyttade boken till ett bekvämare läsavstånd och läste:
Jag är illvaret i rödhakens nenie, som en dykarbagge strävar jag uppåt, ständigt uppåt, mot den blå månens dolda allvar. Nattskärrans klagolåt smeker den dansande vassen. En fluga kittlar mitt innersta öra, likt den sapfiska kärlekens gyllenrosa sari bland viskande kurtisaner.
- Nå? sa han.
- Det låter vackert, sa jag.
- Ser du inte felet?
- Nej.
- Herregud, människa! Det ska vara fuga! Fuga! En fuga kittlar mitt innersta öra. Är alla utom jag idioter? Ni har förstört min bok! Hela meningen försvinner! Det blir totalt obegripligt! Ni måste trycka om boken! Ögonblickligen! Annars går jag till ett annat förlag!
Jag räddades av att två av förlagets anställda kom in i rummet.
- Percy! Trevlig att se dig. Jag trodde du skulle komma till mitt rum. Jag satt där och väntade...
Jag smet in i min skrubb, men jag hade svårt att koncentrera mig på arbetet. Det var intressantare att följa samtalet därute. Berghammars mobiltelefon ringde och han gick ut i korridoren för att ta det.
- Det är inte tal om att trycka om hans bok.
- Verkligen inte. Hittills är det ren förlust.
- Inte ett enda pris har hans böcker fått. Inget Augustpris, inget Nobelpris. Inga recensioner i morgontidningarna.
- Borde vi inte dumpa honom?
- Hasse vill ge honom en chans till. Snart borde det vara dags för ett Nobelpris till en svensk författare. Det var längesen sist.
- Liten chans...
- Hasse anser att han har Nobelprispotential. Åtminstone språkligt sett.
- Det lär inte räcka...
- Nej, Hasse tyckte vi borde övertala honom att göra innehållet lite saftigare, gärna halv-pornografiskt. Det tycks gå hem, åtminstone när det gäller utländska författare.
- Sss, nu kommer han.
Måndag 2001-02-19: Om djur och människor
Det första som möter en när man går in på det stora företaget är sorlet från kontorslandskapet. En av legenderna som cirkulerar på företaget är att speciellt känsliga personer som har jobbat länge på företaget från sorlet omedelbart kan pejla stämningen. En typ av sorl kan betyda att ett projekt är på väg att läggas ner, ett annat att det är fredag eftermiddag.
Jag tror inte på det där, men idag när jag kom till det stora företaget kände jag att det var något särskilt på gång. En liknande känsla som när man håller på kliva på ett getingbo. Min första impuls var att vända direkt.
Jag fick snart veta vilken typ av getingbo jag hade knallat in i. ISO-revision i morgon. De andra hade förberett sig i veckor. Göran såg förvånad ut när han fick syn på mig. Han hade trott att jag skulle komma först nästa vecka.
Jag fick en tjock bok att läsa igenom tills i morgon. Boken var "Hur du överlever en ISO-revision och har kul på samma gång". Jag hade hoppats att jag skulle hinna läsa stora delar av den på arbetstid, men på eftermiddagen var det ett obligatoriskt föredrag med en känd ISO 9000-expert som föreläsare.
Som jag fattade det är tanken med ISO-9000 att allt ska finnas på papper så att man inte lämnar något åt slumpen eller förlitar sig på att duktiga medarbetare ska klara biffen. I princip skulle man i ett isofierat företag kunna stoppa in apor och allt skulle fungera exakt som tidigare. I praktiken har vi inte kommit så långt eftersom man inte har lyckats lära apor att läsa. Forskning pågår.
Föreläsaren tog upp fler success stories. Den intressantaste handlade om bondgården som levererade dynga som råprodukt för "Odalbondens naturliga konstgödsel" (känt varumärke inom branschen enligt föreläsaren). Produktionen stördes före isofieringen av ojämnheter i både kvalitet och leveranstider, och Odalbonden hotade att säga upp kontraktet.
ISO-9000 kom som en räddande ängel. Efter isofieringen var utflödet av dynga jämnt och stadigt, och dyngans kvalitet höll sig på jämn nivå. Dessutom var både kor och lantbrukare nu utbytbara, vilket (föreläsaren betonade särskilt detta) var extra viktigt i tider av galna ko-sjuka.
Efter föredraget blev jag invigd i ISO-beredskapsplanerna. Göran visade på en planritning över våningsplanet vilken väg ISO-revisorn förväntades gå. Den som först blev reviderad skulle skicka röstmail till alla andra på våningsplanet med heta tips om vad som var viktigast att svara rätt på.
Vi sitter bra till. Revisorn kommer till oss nästan allra sist. Det lugnade ändå inte ner mig. Jag menar att alla tar det så allvarligt att man har gjort upp planer och förberett sig i veckor. Hur illa kan det vara att bli underkänd?
Tisdag 2001-02-20: Revisorn
ISO-boken gjorde mer skada än nytta.
Allt var rena röran i huvudet när jag kom till jobbet. Göran tittade oroligt på mig. Såg han hur trött jag var?
- Du kommer ihåg väl ihåg...?
Inte alltför diskret började han förhöra mig. Till min förskräckelse insåg jag att boken hade rört om så rejält inne i huvudet på mig att jag jag glömt allt vad jag någonsin hade vetat om var man hittade olika dokument, var min arbetsskrivning fanns, hur man tog ut dokumentnummer, hur man kvitterade ut pennor.
Göran såg mer och mer nervös ut. Då låste det sig fullständigt för mig. Jag fick inte längre fram ett enda ord.
Janne, en av de andra konsulterna, sa till oss:
- Lugna ner er nu, båda två. Om ni bara lugnar kommer det att gå hur bra som helst. Det är minst en halvtimme kvar...
I det ögonblicket plingade det till från Görans dator. Göran rusade fram till den, tog på hörlurarna och klickade upp mailet.
- Nu har han kommit till den första personen, sa Janne. Det är lugnt...
- Tyst! sa någon.
Göran reste sig igen.
- Han kommer från andra hållet! Vem släppte in honom den vägen? Han är här vilket ögonblick som helst! Och han grillar konsulterna värst!
Göran började bläddra i ett dokument han höll i handen.
- Reservplan 17B, mumlade han. Nej, för sent nu... 22C - det kan gå! Arne, göm dig under bordet! In bakom hurtsen! Fort! Ta den här! Han får inte se det!
Jag tog emot dokumentet och kastade mig in under bordet. När jag hade satt mig någorlunda tillrätta kastade jag ett öga på dokument. Det var en förteckning över planer utgående från olika tänkbara scenarion. Tja, tänkbara och tänkbara, en del verkade väl långsökta...
- Goddag.
Det var en ny röst. ISO-revisorns.
- Hurtsen sticker ut, sa revisorn. Utan ordning och reda kan jag inte arbeta.
- Aj, sa jag i nästa ögonblicket när hurtsen träffade mig.
Jag klarade glasögonen - pannbenet tog det mesta av stöten. I nästa ögonblicket vrålade Göran till och så small något till. En skärva från Görans kaffemugg rullade in under bordet.
- Jag brände mig på kaffet, sa Göran. Hurtsen går tyvärr inte att skjuta in längre. Sitt här borta i stället, så slipper du se...
- Du ser nervös ut, sa revisorn. Det finns det ingen anledning att vara. Den som har sina papper i ordning har inget att oroa sig för.
Onsdag 2001-02-21: Nattlig kattjakt
Tydligen hade Göran gjort ett gott förarbete, för revisorn hade inga allvarligare anmärkningar.
En revisor med självaktning kan förstås inte gå från platsen innan han har hittat åtminstone något litet formellt fel. När jag hade suttit mer än tio minuter under bordet kände jag att jag absolut måste röra på mig. Då hörde jag revisorns röst:
- Aha!
En minut senare hade han gått vidare och jag kunde komma fram. Det lilla felet revisorn hade hittat var ett namn utan parenteser i ett dokumenthuvud. Eftersom dokumentet var elektroniskt (en webbsida) ska författarnamnet enligt reglerna stå inom parentes.
När jag hade skrivit gårdagens dagbokstext var det dags att lämna tillbaka katten som åter har bott ett tag hos mig. Som vanlig tänkte jag ta honom i min väska.
Den här gången var inte Bitis längre rädd för den stora yttervärlden utanför lägenheten. Han hoppade ur väskan. Fyra gånger. Fyra gånger fick jag fånga honom. Det blev svårare och svårare för varje gång.
Tredje gången kilade han uppför en brant slätt upp till tunnelbanan. Som tur var kunde han inte komma in på spåret. Under normala förhållanden är slänten för brant för att en vettig människa ska våga sig uppför den. Det svåra är inte att komma upp, utan att komma ner. Väl uppe plockade jag upp katten och påbörjade nedstigningen. Det gick bra nästan ända ner eftersom slänten var gropig och gräsbevuxen. Jag hittade hela tiden gropar som klackarna fick fäste i.
När det var två meter kvar var det halt och jag hittade inga bra gropar. Det enda att göra var att springa ner, vilket jag klarade utan att ramla.
Fjärde gången katten rymde var vid huset där kattägarna bodde. Där finns en sandlåda omgärdad av staket och buskar. Det var fullständigt omöjligt att fånga katten genom att jaga honom. Han kröp bara in under staketet eller buskarna.
Jag ställde upp ytterdörren och väntade ut honom. Till slut ledde hans efterforskningar av omgivningarna honom till dörren. Han tvekade om han skulle gå in. Jag närmade mig honom för att spärra av reträttvägen bakåt. Han sprang in i huset.
Tisdag 2001-02-27: Last man standing
Peter ringde mig nu på morgonen och frågade om jag hade något emot att sticka emellan med ett litet webbjobb under ett par dagar. Det hade jag inte. Jobbet gäller att göra en sajt åt en konstnär som Peter träffade förra året.
- Vet du varför vi fick jobbet? frågade Peter.
- För att vi är så billiga?
- Nä, för att jag är den ende IT-snubben som han inte har lyckats supa under bordet.
Onsdag 2001-02-28: Torsk
Nu när den ordinarie personalen i personalrestaurangen har sportlov är det torsk varenda dag. Jag menar alltså torsk i betydelsen snuvad på konfekten - riktig torsk hade varit att föredra.
Jag kollade upp matsedelen för resten av veckan. Den dåliga nyheten är att maten inte blir bättre. Den goda nyheten är att jag troligen kommer att göra webbsidor åt konstnären resten av veckan.
Här är hela matsedeln:
Måndag
Sportlovs kyckling rullad i kära och fjädrar
Vändstekt braxen med pulver mos
Hälsomål: Kyckling utan kära med urkokta grönsaker & sönder kokt potatis
Vegetariskt: Morots biff panerad i furusågspån med torrt rå ris
Tisdag
Kålja dränkt i råolja
Friterade semlor i salt sås
Hälsomål: Kålja utan olja med urkokta grönsaker & sönder kokt potatis
Vegetariskt: Slemmig tång & alg sallad med renlavs soppa
Onsdag
Svensk kalv lever med torrt klibb fritt ris
Väl saltad spätta på en bädd av pulver mos
Hälsomål: Osaltad spätta med urkokta grönsaker & sönder kokt potatis
Vegetariskt: Rostade kina puffar i bläck svamp sås
Torsdag
Väl saltad ärtsoppa med svartbrända tjock pannkakor och sur lingonsylt
Kocken's fiskrens röra med torrt ris och en klick majonäs
Hälsomål: Fiskrens utan majonäs, med urkokta grönsaker & sönder kokt potatis
Vegetariskt: Ärtsoppa med strimlad disk trasa
Fredag
Wiener schnitsel på segt åsnekött och gratinerat pulver mos
Kocken's vildgryta surpris (dagens fynd längs vägrenen)
Hälsomål: Gryta med urkokta grönsaker & sönder kokt potatis
Vegetariskt: Rå stekt konserverad gröt med soja mjölk & sjögräs och grodd smörgås
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.