|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 2000-10-02: Återfunnen
Karin ringde idag och ville träffa mig och prata med mig. Vad hon ville säga ville hon inte säga.
Jag visste att hon hade kommit tillbaka från andevärlden eftersom det här mailet väntade mig när jag återkom från USA:
From: Karin
Subject: Tillbaka i ett stycke!
Värst vad du är oanträffbar då! Din dryga jobbarkompis, Yngve tror jag han hette, sa att du och chefen är i Silicon Valley och gör stan osäker. Som om det inte skulle räkna med jordbävningarna. :-)
Nu är jag äntligen tillbaka från MIN resa. Fan, det var som en hel evighet att bo i det där rucklet tillsammans med den där näsvisa avbilden av mig själv. Bara tjat och gnäll om alla sumpade chanser. Inte har jag sumpat några chanser.
Och så en morron vaknade jag helt ensam. Hon var borta, och så kom den där fåniga blågrå anden inflytande och sa att det var dags för mig att åka hem. Gissa om jag kände mig lurad. Finna sig själv! Jag har inte förändrats ett dyft, är samma tjej som jag alltid har varit.
Fast jobbarkompisarna undrar vad som har farit i mig och varför jag aldrig kan ta det lugnt och alltid måste gnälla på hur trögt allting är. Att jag inte har märkt förr hur enbarmeligt tröga de är allihopa. De är nöjda att låta livet flyta iväg ner i rännstenen så länge de får sina fikaraster och fjuttiga månadslön.
Jag blir nog inte kvar länge på det här jobbet. Jag kvävs. Nåt ska jag hitta på, vet inte vad än, men nåt blir det och det snart.
Nä, resan var inte bortkastad, jag är nog annorlunda, jag hade trott att det skulle kännas annorlunda och att jag inte bara skulle märka det på att omgivningen kryper omkring som löss på tjärat näver.
Vi får höras när du är tillbaka!
Kram!
Karin
Hm, jag tyckte anden sa något om balans. Det ska i alla fall bli kul att träffa henne igen. Tror jag.
Onsdag 2000-10-04: Den blöta avskedskyssen
Karin frågade om jag ville följa med henne ut i världen.
Hon hade alltid velat resa, men hade alltför länge låtit sig påverkats av sina föräldrar som tycker att det finns så mycket fantastiskt att se i Sverige att det räcker för ett helt liv, som dessutom ansåg att folk i andra länder vanligen pratar obegripligt och äter sniglar, grodlår och möglig ost i stället för mat. För att inte tala om dansk pölse som inte alls ser ut som riktig pölsa, utan som en som en helt vanlig korv som någon har tappat i Falu rödfärg.
- Jag hyr ut lägenheten och tar första bästa plan från Sverige. Hänger du med?
Nej, jag hänger inte med. Jag kommer att sakna henne, men det låter för äventyrligt för mig. Bara åka iväg och hoppas att man hittar något jobb och någonstans att bo.
Det skulle inte funka. Hon har sin väg att vandra och jag har min. Man kan inte följa någon annans väg. Man kan bara hoppas att ens väg någon väg kommer nära någon annans väg någon gång livet. Det funkar inte med vägar som går åt helt olika håll, eller om en tar sjumilasteg och en lunkar.
Fredag 2000-10-06: Övertrassakerad
Jag hade underlig men ovanligt klar dröm i natt.
Det var en grå och dyster dag i Stockholm.
För att trösta mig åkte jag till Hedengrens bokhandel. Jag hade ingen inköpslista - jag tänkte låta känslorna styra.
Jag glider fram till bordet med nya böcker i pocketavdelningen på övervåningen. Får syn på Simon Singhs "Kodboken", som jag bläddrat i tidigare men tyckte var för dyr som inbunden. Sedan får jag syn på "Tänk om", nio essäer med historiker som spekulerar i hur världen skulle ut om t.ex. bombattentatet mot Hitler hade lyckats.
På bordet med filmböcker på nedervåningen hittar jag "Special effects", en tjock lunta om specialeffekter i film. Den kostar en dryg tusenlapp. Med tanke på att jag sparade några hundringar på att vänta på pocketutgåvan av "Kodboken" har jag nog råd med den. Jag plockar upp den, och även några nya böcker om Stanley Kubrick, och en bok om sex och erotik i film.
Så vidare till SF & Fantasy. "Berättelsen om Narnia" av C.S. Lewis, alla sju berättelserna i en volym. Inte så kul att läsa i sängen, tyvärr. Jag skulle ha föredragit sju separata böcker. Vad finns det mer? Harry Potter har många rekommenderat. Jag plockar upp de första två delarna.
Det börjar bli tungt. Det borde finnas kundvagnar här. Men där står det en. Att jag aldrig har sett den förut. Nu kan jag ju storhandla. Lite deckare är väl aldrig fel? Inte heller ett par böcker om Photoshop, och skulle det inte sitta bra med... och... och...?
Hur ska jag nu komma upp för trappan? Tur att det finns hiss. In med vagnen i hissen. Tryck på knappen. En röd lampa blinkar. Överlast.
Tittar i vagnen. Finns det någon bok jag kan avvara? Om jag struntar i "Tre män i en båt" då?
Nej, det går fortfarande inte, men så jag kommer på att hissen kan manövreras utifrån. Utan mig börjar hissen under protest sakta glida uppåt. Fram med vagnen till kassan och fram med kreditkortet.
Ett klagande ljud hörs från kortläsaren när kassörskan matar in beloppet.
- Du har övertrassakerat det här kortet.
- Va, blev det så mycket? Har ni inte räknat fel någonstans?
- Nej.
- Jag får ta bort några böcker då.
- Försök att ta bort fler böcker, och dyrare böcker.
Söndag 2000-10-08: In i dimman
Dröm i natt:
Jag har tappat bort mig fullständigt.Undrar om jag kan hitta tillbaka? Gatorna var välkända på nåt konstigt vis.Vandrar i dimma längs gator som saknar namn, förbi mörka, tysta hus. Ständigt halkar jag på multna löv och är nära att trilla omkull.
Vart är jag på väg? Vad är mitt mål? Nåt jag vill finna, oklart vad, nåt som finns bortom dimman. När tar dimman slut?
Plötsligt får jag syn på nåt gulaktigt ljus långt framför mig. Kanhända har jag nått mitt mål. Skyndar mig för att hinna fram i tid.
I tid för vad? frågar jag mig själv.
I tid innan jag vaknar, svarar jag mig själv.
I samma ögonblick vaknar jag.
Tisdag 2000-10-10: Försvunna
Jag är Nick.
Halvlåg i soffan på mitt kontor, för hungrig att röra mig. Ibland kom jag mig för att bläddra i tidningarna framför mig. Väntan, ständig väntan. Utan nån ny kund snart blir jag snart kund hos närmsta socialkontor.
Då kom hon. Blond brud i svart som kom in utan att knacka.
- Förlåt, sa hon. Stör jag?
Jag upp från soffan snabbt som tusan.
- Nädå, sa jag. Jag höll bara på att... grubbla på nåt fall. Var så god och sitt. Ja, soffan går bra. Hur kan jag hjälpa dig?
Jag satt på min stol. Hon halvlåg i soffan. Soffan uppmuntrar till sånt. Många läckra brudar har... Nä, knappast på soffan här, jag blandar ihop nu och då, soffan i mitt USA-kontor, där kan man snacka om...
- Jag är Victoria, sa hon.
- Nick, sa jag.
- Jag har hört att du är bäst i stan på att hitta folk som försvunnit.
- Hm, sa jag. Kan så vara.
Nån pojkvän som ska hittas? Farsan?
- Bara du kan hitta min kompis.
- OK, när såg du honom sist?
- Tja, sådär tio månvarv tillbaka.
- Försvann han då?
- Nä, han försvann igår. I dimman. Hans kompisar är också försvunna.
- Dom? Hur många? Försvann alla på samma gång?
Ovanligt fall. Skugga nån pojkvän som är misstänkt för vänstring, hitta nån pappa som har försvunnit spårlöst. Allt sånt är jag van vid och riktigt trött på.
- How would I know? sa hon. När dom försvann alltså. Dom är bara borta.
- Kan du dra allt från början? sa jag. Har du nåt foto på honom? Hur var hans namn?
Hon höll på att rota i handväskan, djupt och grundligt.
- Här, sa hon till sist.
- Var är fotot plåtat? sa jag.
- Ähum, sa hon. På nån rymdutställning. Hur så? Viktigast är väl var han är nu, knappast var han var då.
- Tvärtom, man kan hitta många uppslagsändar om man bara tar sig tid att gräva där man har stått.
- OK, sa hon. Gräv var du vill. Gräv i din farsas potatisland om du så vill. Bara du hittar honom.
- Klart jag hittar honom, sa jag. Förutsatt att han finns kvar...
Mina blickar och tankar drogs till fotot. Nåt var skumt. Rymdutställning? Ska man tro på sånt? Var i så fall? På Naturhistoriska? Knappast. Var annars i så fall?
- Kvar var då? sa hon.
- Tänk om några läbbiga rymdgubbar har rövat bort honom.
- Sånt larv, sa hon. Försök att vara allvarlig, annars går jag nån annanstans.
/Nick
Onsdag 2000-10-11: Nick synar fakta i sömmarna
Jag är Nick.
Satt i djupa tankar på min favoritbar. Victoria har rätt: kompisarna är också försvunna. Nu har jag kollat upp allihopa.
Jag fick upp listan ur fickan.
Ovanligt hyfsat förskott jag fick. Är hon lika rik som snygg? Undrar om hon har pojkvän? Nä, skärp dig nu, Nick, om du har tänkt äta nästa månad. Hittills har du kammat noll.A: Plitar dagbok på www. Sista dagboksant sön 3/12. "Försvann i dimman". Obotlig bokmal, amatörfotograf, diggar filosofi o mystik. Birthday today! Försök att smita från uppvaktning?
Y: Datanörd o IT-guru (utan turban). Trött på folk? Flytt in i sig själv?
P: Boss för A o Y. Snålvarg. Don Juan-typ. Svårt slita sig fr nån ny brud?
SS: Uppfunnit tidsmaskin! Tidsm kvar, han försv. Har Säpo burat in honom?
L: A svag för L. Känslig. Stark. Motstr uppg. Var är hon nu?
Vad ska jag göra härnäst? Hm, nån brud som tittar på mig. Varför gick jag hit? För många karltokiga brudar här. Svårt att samla tankarna.
Koppla bort alla tankar på brudar nu. Tillbaka till frågorna.
1. Hur kan alla försvinna samtidigt?
2. Var är fotot plåtat? Rymdutställning - pyttsan!
3. Vad är Victorias roll? Talar hon sanning? Har hon talat om allt?
Victoria ska in på listan. Låt mig tänka. "V: Rik, snygg, fasta bröst, blond, smart, kvicktänkt."
Tunt. Väldigt tunt.
/Nick
Torsdag 2000-10-12: Nick finds a book
I'm still Nick.
Knallar runt i A:s ungkarlslya. Bok på bok på bok på bok. Ont om uppslagsändar. Bäst att dra härifrån och tänka ut vad jag ska göra härnäst. Tala om knivigt fall.
När jag är på väg att gå kikar jag in i hans spartanska sovrum på nytt. Varför tror jag att jag ska hitta nåt där nu?
Wait, that book, on his pillow...
Bläddrar, börjar läsa här och där, hoppar från sida till sida.
Tänk om... What if...
Vandrar runt. Sovrum. Vardagsrum. Kök. Varv på varv. Stannar tvärt.
Nu fattar jag.
I morgon har jag min chans att knyta ihop alla lösa trådändar.
/Nick
Fredag 2000-10-13: Nick förklarar
- Jag måste medge, sa Nick, att jag till att börja med inte hade en aning om hur jag skulle angripa det här problemet.
Han stod vid fönstret och såg ut över vägen som försvann bort i dimman. Vi, alltså jag, Peter, Yngve, Lena och Stefan Saurkraut, satt i de bekväma länsstolarna med blickarna fästa på Nick.
- Men hur kom det sig att du började leta efter oss? frågade Lena.
- Det var Victoria, en vän till Arne, som gav mig uppdraget. Hon kom tillbaka efter en längre resa och upptäckte att Arne var försvunnen. Då tänkte hon fråga några av Arnes vänner och bekanta, ja, er alltså, var Arne kunde vara och då var även ni borta.
- Henne har du inte berättat nåt om, Arne, sa Peter.
- Det har inte blivit något tillfälle, sa jag.
- Nå, i alla fall, sa Nick, jag körde igång med de vanliga rutinundersökningarna. Konstaterade att Victoria hade rätt i att ni var försvunna utan spår...
- Är hon snygg den där Victoria?
- ... och så började jag också fundera på vem Victoria var. Att hon var snygg och intelligent visste jag, men vem var hon egentligen?
- Varför undrade du det? frågade Stefan.
- Tja, en del av mina deckarkollegor kan ta en hel bok på sig innan de kommer på att den egentliga boven i dramat är uppdragsgivaren. Man kan misstänka att deras huvudsakliga intäkter kommer från bokförsäljningen. Eftersom jag inte skriver några böcker är jag beroende på att få betalt av mina klienter. Jag har inte råd att vara godtrogen. Därför funderar jag alltid på om mina klienter har rent mjöl i påsen och vad deras verkliga motiv för att anlita mig kan vara.
- Jag blir också misstänksam om sköna damer är allt för heta på...
- I dina kläder skulle jag också bli det, sa Nick. Jag kom fram till att Victorias avsikter var helt ärliga, även om hon aldrig sa nåt om sig själv. Hon ville verkligen hitta er. Jag funderade då på om ni alla av en ren slump hade försvunnit nästan samtidigt, på egen hand så att säga. Det verkade otroligt, så jag började söka efter nåt samband...
- Vi känner alla Arne, sa Yngve.
- Ja, det är ett uppenbart samband, men det var inte till särskilt stor hjälp. Fanns det något annat samband? Tja, Arne och Lena jobbade på samma labb, Stefan känner Arne via det labbet, Peter var konsult på labbet. Fast det faller på att Yngve inte har något samband alls med labbet.
- Vi är alla unga och vackra, sa Peter.
- Ja, en bisexuell kidnappare som vill utöka sitt harem ligger nära till hands, sa Nick. Men så hittade jag den första riktiga ledtråden. Ledsen, Arne, men jag var tvungen att snoka i din lägenhet...
- Hittade du ledtråden hos mig? sa jag.
- Ja, till slut. Jag var på väg att ge upp när jag tittade en extra gång på boken på din kudde. Det var något bekant över den. Så kom jag på vad det var. Författarens namn: Georges Perec. Jag hade läst en av hans böcker i engelsk översättning. Nu har den kommit i svensk översättning. Den heter Försvinna.
- Ha, ha, sa Peter. Så man försvinner om man läser den?
- Så snabbtänkt du är, sa Nick. Du kanske ska ta över? Du kan ju börja med att förklara hur du hamnade här.
- Peter kan inte ha läst den boken, sa Yngve. Jag har inte heller läst den.
- Inte jag heller, sa Lena.
- Inte jag heller, sa Stefan. Så vad har boken med saken att göra?
- Jag kommer till det, sa Nick. Peter har inte helt fel. Boken gav mig det samband jag sökte.
Det blev tyst i rummet. Ingen kom sig för att fråga något.
- Ja, sambandet mellan er, och så förstod jag äntligen varför jag hade suttit så länge och kämpat med mina dagboksanteckningar. I vanliga fall flyter orden som en strid ström ur skallen ner på papperet, men här liknade snarare tjära utblandad med sirap.
- Kom till saken nån gång, sa Peter. Böcker, tjära, sirap, vad kommer härnäst?
- Det finns inte ett enda E i hela boken, sa jag. Men vad har vi med boken att göra? Alla vår namn... har ju E i sig.
- Just precis, sa Nick. Jag antar att du tyckte om boken.
- Jag kunde inte släppa den. Jag fick lust att skriva nånting själv utan att använda E. Jag tror jag skrev min daboksanteckning i söndags utan E. Det var inte lätt.
- Samband och samband, sa Peter. Det förklarar ändå inte hur vi kunde försvinna.
- Personer med livlig fantasi och E i namnet har försvunnit förr, sa Nick. De kan dra med sig andra när de försvinner. För er och Arne började det när han skrev sin dagboksanteckning utan E och sedan gick ut i dimman och inte kunde släppa tanken på en värld utan E. Jag riskerade inte att försvinna, eftersom jag inte har nåt E i mitt namn, men jag kunde inte använda E när jag skrev. Inte konstigt att det gick trögt.
- Hur kommer vi härifrån då? sa Lena. Vägen därute vänder bara tillbaka hit till det här slottet. Du anar inte hur många gånger vi har försökt lämna det här stället.
- Förtrollning är bruten, sa Nick. Som tur är daterar Arne sina dagboksanteckningar med veckodagens namn. Idag är det fredag, som har ett E i sig. Ett sånt mönster kan inte brytas utan vidare. Därför kan vi nu alla använda ord med E i, och jag tror att ni kommer att märka att ni inte längre är försvunna och att vägen leder rakt in i stan.
- Dimman är borta, sa Yngve. Jag ser en T-skylt bortom trädet.
Vi lämnade slottet.
- Nästan löjligt elementärt, mumlade Nick för sig själv, men ändå på det hela taget ett intressant fall.
/Arne
Måndag 2000-10-16: Miljöombyte
Jag var sen till jobbet i morse. Den förste jag träffade var Peter.
- Kan du komma in till mig? sa han.
När jag kom till Peters rum såg jag att Yngve var där. Peter talade om att mitt nästa uppdrag skulle vara på ett multinationellt storföretag. Jag trodde förstås att det gällde att göra webbsidor, men nej...
- Va? sa jag. C-programmering?
Visst har jag nosat på C tidigare, redan innan jag började på det här jobbet, men jag har aldrig förstått tjusningen. Skriva så mycket för att åstadkomma så litet och en oförlåtande krasch om man gör minsta fel, till exempel om en pekare pekar det minsta fel.
- De klarar du galant, sa Peter. Yngve tar över dina kunder tills vidare.
Något var lurt. Yngve tycker om C. Han tycker även det är kul att göra CGI-skript i Perl. Däremot är han måttligt förtjust i att koda HTML eller Javascript.
- Jag behöver lite omväxling, sa Yngve. Och du har en chans att komma in på riktig programmering.
- Jag är inte särskilt bra på C, sa jag.
- Du är tillräcklig bra för det här jobbet, sa Yngve. De andra programmerarna kommer snart att se upp till dig som en guru.
- Det tror jag inte...
- Med din medfödda pessimism har du ett stort försprång...
- Förlåt? sa jag.
- Yngve har just gett dig en stor komplimang, sa Peter.
- Alltför många programmerare är obotliga optimister, sa Yngve. De tror att programmet kommer att funka så fort de har kodat klart det, medan du närmast blir misstänksam om något verkar funka och så fortsätter du att testa tills du är säker på att det verkligen funkar.
Jag som trodde det bara var osäkerhet, inte något att vara stolt över.
- Det tog mig tio år att jobba bort min optimism, sa Yngve, och komma fram till den attityd som du har medfödd.
- Du har potential, sa Peter. Klart du klarar det.
Tisdag 2000-10-17: Pärmarnas pärm
I morgon påbörjar jag mitt uppdrag på det Stora Företaget. Jag har avslutat de lösa trådarna och städat bland papper och pärmar. Jag har pratat med Yngve, både för lämna över kunderna till honom, men också för pumpa honom på information och mentalt förbereda mig för uppdraget på det Stora Företaget.
I natt hade jag den här drömmen:
Jag letade efter en försvunnen pärm bland korridorerna på det Stora Företaget.Stora datorprogram med många programmerare måste ha en systemarkitektur, en övergripande plan, hade Yngve berättat. Annars blir det kaos. Det Stora Projektet på det Stora Företaget hade en sådan systemarkitektur, samlad i pärmar i rad på rad på hylla efter hylla.
Pärmen som hade försvunnit var Pärmarnas pärm, masterindexet med ingången in i hundratals hyllmeter av pärmar som beskrev arkitekturen in i minsta detalj.
I drömmen hade jag en dunkel känsla av det var mitt fel att pärmen var borta och att bara jag kunde hitta den. Jag sprang genom korridor efter korridor, bara för att mötas av ännu en korridor som förlorade sig i fjärran eller delade av sig i alla väderstreck.
Onsdag 2000-10-18: En liten olycka
Jag började arbetsdagen med att slinka in på apoteket och köpa magmedicin.
Det måste ha varit nervositeten för att inte klara av det nya uppdraget. Dels att programmera i C, dels eventuella förväntningar de har på mig för att Yngve har varit där tidigare (tänk om de förväntade sig att jag skulle producera 1000 kodrader om dagen).
I vilket fall hade jag magkatarrliknande symtom i morse. Jag hoppade över frukosten. Nervositen och magsmärtorna försvann sakta under dagen. Jag kunde få i mig lite fisk och potatis till lunch. Nu på kvällen känns magen nästan normal.
Gruppchefen för den grupp jag skulle ingå i kände inte till Yngve. Om Yngve hade utfört några stordåd hade han gjort det på en annan avdelning. Förväntningarna på mig verkade modesta. Om jag har förstått allting rätt har jag flera månader på mig att göra min lilla del i det stora programsystemet. Den är inte på något sätt kritisk (än så länge).
Jag behöver inte heller oroa mig för C-programmeringen. Det verkar vara den allra minsta delen av det här jobbet. Det stora jobbet är att läsa in alla specifikationer för min del och alla närliggande delar. Specifikationerna får nätt och jämt plats i två pärmar. Gruppchefen förväntar sig att instuderandet kommer att ta flera veckor.
Han heter Göran, förresten, och är väldigt snäll och sympatisk. Han är inte så insatt i själva tekniken, som han själv uttryckte saken, men han är en hejare på allt annat. Hur man hittar till kontorsförrådet. Vilken blankett man ska fylla i för att få ut en pärm eller en penna. Var man hittar dokumentation på webben. Kort sagt det livsnödvändiga.
Allt skulle ha varit frid och fröjd om jag bara inte hade spillt ut kaffet över tangentbordet. Pinsamt att det skulle hända första dagen. Ja, jag vet att jag borde avstå från kaffe tills magen är bättre, men är man koffeinist så är man, och dessutom spillde jag faktiskt ut det mesta. Det var inte många droppar jag fick i mig.
Tangentbordet verkar vara bortom all räddning. Göran hade gått för dagen och han är på tjänsteresa i morgon. Hoppas att någon annan kan tala om för mig hur jag kvitterar ut ett nytt tangentbord.
Torsdag 2000-10-19: Rastlös och kastlös
Magen mår bättre, men jag har fortfarande inget fungerade tangentbord.
Dessutom tycker jag mig höra små sörplande ljud inifrån tangentbordet, men det är nog bara som jag inbillar mig. Jag borde allt ta och göra rent det. Tänk allt vad som kan finnas i gamla tangentbord. Hår, damm, kanske matrester och helt säkert en hel kopp kaffe.
Jag läste i DN i helgen att livet troligen inte uppstod i en metanatmosfär genomkorsad av blixtar som man tidigare trodde. Dagens teori är att livet uppstod djupt under jorden i syrefattig miljö. Detta ökar chansen att vi ska hitta liv på andra planeter. Det ökar också chanserna för liv att uppstå i ett gammalt tangentbord.
Jag skulle ha gjort rent det om jag inte suttit som i ett glashus med att alla blickar på mig. Det står en och annan skärm mellan skrivborden, men i övrig är insikten total. Det går varken att peta sig i näsan eller peta i tangentbordet utan att bli iakttagen.
Fast jag kan knappast sjunka lägre på den sociala rangskalan. Som sist in har jag fått den allra äldsta och långsammaste datorn, och som tangentbordlös bland välutrustade konsulter är jag kastlös.
Rastlös är jag också. Inget brist på sysselsättning med mina pärmar att läsa, men jag brinner av iver göra något mera handgripligt.
Fredag 2000-10-20: Ny arkitektur
Jag lät blicken glida över tavlan som var fullklottrad med rutor och cirklar förbunda med streck och pilar. Så la jag ner pennan och vände mig åt andra hållet och tittade ut över åhörarna.
- Är alla överens om att det här är en riktig bild av dagens systemarkitektur? frågade jag.
Det hördes ett allmänt bifallande mummel och spridda ja-rop.
- Då ska jag först kortfattat förklara vad som är fel med den, sa jag, innan jag förklarar vad vi kan göra åt saken.
Jag plockade upp pekpinnen. Inte för att jag tänkte peka så mycket, men för att den låg så skönt i handen.
- Den är helt enkelt alldeles för komplicerad, fortsatte jag. Se hur många delsystem det är och hur många gränssnitt det är mellan dem. Jag har räknat ut att i medeltal behöver varje programmare läsa två och en halv pärm med designregler och specifikationer för andra delsystem bara för att kunna påbörja kodningen.
- Men vad är alternativet? frågade någon ur publiken. Alla de där delsystemen behövs.
- Okej, sa jag och grep pennan. Här är mitt förslag. Ta det eller förkasta det.
Jag ritade en stor röd cirkel kring fem mindre cirklar.
- De här delsystemen kan slås ihop. Då försvinner genast alla de här gränssnitten. Någon kanske invänder att flera av dem då blir interna gränssnitt. Det är sant men det är mycket billigare eftersom de kan göras mindre generella och de behöver bara dokumenteras med kommentarer i koden.
Jag grep sudden och suddade.
- Det här delsystemet behövs inte. Det är bara ett påhitt från marknadsavdelningen. Ingen vettig kund vill ha den funktionaliteten.
Jag fortsatte att sudda, rita och ändra medan jag förklarade.
- Vidare kan vi skära bort hälften av alla förkortningar som används i specifikationerna. Texterna blir marginellt längre men begripligheten ökar markant, nästan med en faktor två, så resultatet är tidsvinst på fem timmar per vecka och programmare. Totalt sett kan vi klara projektet med en femtedel av personalen, och det blir klart två år tidigare än planerat.
- Men, men... - Vi har alltid gjort så här. - Vi blir arbetslösa. - Vad ska vi sälja till de ovettiga kunderna? - Jag har ju gått en SNMP-kurs och nu säger du att det var helt bortkastat?
En tomat träffade mig i ansiktet. När jag hade torkat bort tomatmoset från glasögonen var folkmassan över mig. En hand lades på min axel.
- Hej, Arne, sa Göran. Du ville visst fråga mig om något?
Jag satte mig upp i stolen med ett ryck. Extremt sömnframkallande dokument. Kanske borde jag också valt ett bättre tillfälle för att skära ner kaffekonsumtionen.
Jag pekade på tangentbordet och förklarade vad som hade hänt.
- Förrådet ligger nere i källaren, sa han, men de har nog stängt för dagen.
Måndag 2000-10-23: Slutet gott?
- Ta det inte så förfärligt personligt, sa Yngve. Storföretag är alltid så där. De har ingen uttalad plan att för att kväva kreativiteten och göra allting krångligare - de bara gör det ändå. Alla är så fullt upptagna med att sköta sina egna jobb att de inte hinner fundera över om deras sätt att sköta jobbet sättar käppar i hjulet för alla andra.
- Du försvarar dem! sa jag.
- Aldrig i livet, sa Yngve. Jag säger bara hur det är. Jag vill bara ge dig ett gott råd. Har du sett en ångvält någon gång?
- Klart jag har. Hur så?
- Har du någonsin funderat på att ställa dig i vägen och se om du kan stoppa den med händerna?
- Nej... menar du att jag ska ge upp?
- Allt jag menar är att du inte ska ödsla bort dina krafter på småsaker. Det är ändå de som betalar för tiden som du har varit utan tangentbord. Du behöver inte ta åt dig skulden för den saken. Förresten, är det inte dags för dig att gå ner och hämta ut tangentbordet? Sa du inte att de öppnade tio?
Jag kilade ner till förrådet med det trasiga tangentbordet under armen och den ifyllda blanketten i bröstfickan. Förrådskillen tittade noga igenom blanketten. Sedan tittade han på tangentbordet.
- Är det här tangentbordet desinficerat? Jag tycker mig höra ett svagt sörplande ljud...
- Desinficerat? sa jag. Ni ska väl ändå kasta det?
- Här kastas ingenting. Här återvinns. Vi har en mycket strikt miljöpolicy.
- Kan ni inte göra rent det på samma gång som ni återvinner det?
- Nej, det måste skötas av en professionell desinfektör för att inte riskera att organismerna i tangentbordet blir resistenta. Vi har redan haft en del problem av det slaget...
- Finns det någon chans att jag kan få det nya tangentbordet idag?
- Visst, alla chanser. Gå bort till Desinficeringen på en gång och kom tillbaka hit sen.
Jag rusade genom de vindlade korridorerna och var snart framme vid Desinficeringen.
Stängt.
Tillbaka vid förrådet.
- Göra ett undantag? Nja, det brukar vi inte göra. Hur vet jag att du inte bara slänger det gamla?
Jag bara stod där. Fick inte fram ett ord. Skulle ha gråtit om jag inte hade lärt mig i skolan att stänga inne gråten, eftersom pojkar inte förväntas gråta. Försökte ta till mig Yngves ord, att inte ta det personligt, men orden hade ingen makt över känslorna. Det är bara ett ynkligt tangentbord. Jag klarar mig utan det en månad till om så skulle vara.
- Du behöver inte ta det så, sa förrådskillen. Jag antar att ingen skada är skedd om du får tangentbordet nu. Bara du lovar att få det gamla desinficerat och kommer hit med det första du gör på måndag morgon.
- Jag lovar, lyckades jag få fram.
Jag vandrade omkring en stund i de öde korridorerna innan jag gick upp till min plats med mina tangentbord.
Något var annorlunda. Folk stod i små grupper och småpratade. Ingen jobbade.
- Vad har hänt? frågade jag.
- Nätverket är nere.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.