|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Fredag 2000-10-13: Nick förklarar
- Jag måste medge, sa Nick, att jag till att börja med inte hade en aning om hur jag skulle angripa det här problemet.
Han stod vid fönstret och såg ut över vägen som försvann bort i dimman. Vi, alltså jag, Peter, Yngve, Lena och Stefan Saurkraut, satt i de bekväma länsstolarna med blickarna fästa på Nick.
- Men hur kom det sig att du började leta efter oss? frågade Lena.
- Det var Victoria, en vän till Arne, som gav mig uppdraget. Hon kom tillbaka efter en längre resa och upptäckte att Arne var försvunnen. Då tänkte hon fråga några av Arnes vänner och bekanta, ja, er alltså, var Arne kunde vara och då var även ni borta.
- Henne har du inte berättat nåt om, Arne, sa Peter.
- Det har inte blivit något tillfälle, sa jag.
- Nå, i alla fall, sa Nick, jag körde igång med de vanliga rutinundersökningarna. Konstaterade att Victoria hade rätt i att ni var försvunna utan spår...
- Är hon snygg den där Victoria?
- ... och så började jag också fundera på vem Victoria var. Att hon var snygg och intelligent visste jag, men vem var hon egentligen?
- Varför undrade du det? frågade Stefan.
- Tja, en del av mina deckarkollegor kan ta en hel bok på sig innan de kommer på att den egentliga boven i dramat är uppdragsgivaren. Man kan misstänka att deras huvudsakliga intäkter kommer från bokförsäljningen. Eftersom jag inte skriver några böcker är jag beroende på att få betalt av mina klienter. Jag har inte råd att vara godtrogen. Därför funderar jag alltid på om mina klienter har rent mjöl i påsen och vad deras verkliga motiv för att anlita mig kan vara.
- Jag blir också misstänksam om sköna damer är allt för heta på...
- I dina kläder skulle jag också bli det, sa Nick. Jag kom fram till att Victorias avsikter var helt ärliga, även om hon aldrig sa nåt om sig själv. Hon ville verkligen hitta er. Jag funderade då på om ni alla av en ren slump hade försvunnit nästan samtidigt, på egen hand så att säga. Det verkade otroligt, så jag började söka efter nåt samband...
- Vi känner alla Arne, sa Yngve.
- Ja, det är ett uppenbart samband, men det var inte till särskilt stor hjälp. Fanns det något annat samband? Tja, Arne och Lena jobbade på samma labb, Stefan känner Arne via det labbet, Peter var konsult på labbet. Fast det faller på att Yngve inte har något samband alls med labbet.
- Vi är alla unga och vackra, sa Peter.
- Ja, en bisexuell kidnappare som vill utöka sitt harem ligger nära till hands, sa Nick. Men så hittade jag den första riktiga ledtråden. Ledsen, Arne, men jag var tvungen att snoka i din lägenhet...
- Hittade du ledtråden hos mig? sa jag.
- Ja, till slut. Jag var på väg att ge upp när jag tittade en extra gång på boken på din kudde. Det var något bekant över den. Så kom jag på vad det var. Författarens namn: Georges Perec. Jag hade läst en av hans böcker i engelsk översättning. Nu har den kommit i svensk översättning. Den heter Försvinna.
- Ha, ha, sa Peter. Så man försvinner om man läser den?
- Så snabbtänkt du är, sa Nick. Du kanske ska ta över? Du kan ju börja med att förklara hur du hamnade här.
- Peter kan inte ha läst den boken, sa Yngve. Jag har inte heller läst den.
- Inte jag heller, sa Lena.
- Inte jag heller, sa Stefan. Så vad har boken med saken att göra?
- Jag kommer till det, sa Nick. Peter har inte helt fel. Boken gav mig det samband jag sökte.
Det blev tyst i rummet. Ingen kom sig för att fråga något.
- Ja, sambandet mellan er, och så förstod jag äntligen varför jag hade suttit så länge och kämpat med mina dagboksanteckningar. I vanliga fall flyter orden som en strid ström ur skallen ner på papperet, men här liknade snarare tjära utblandad med sirap.
- Kom till saken nån gång, sa Peter. Böcker, tjära, sirap, vad kommer härnäst?
- Det finns inte ett enda E i hela boken, sa jag. Men vad har vi med boken att göra? Alla vår namn... har ju E i sig.
- Just precis, sa Nick. Jag antar att du tyckte om boken.
- Jag kunde inte släppa den. Jag fick lust att skriva nånting själv utan att använda E. Jag tror jag skrev min daboksanteckning i söndags utan E. Det var inte lätt.
- Samband och samband, sa Peter. Det förklarar ändå inte hur vi kunde försvinna.
- Personer med livlig fantasi och E i namnet har försvunnit förr, sa Nick. De kan dra med sig andra när de försvinner. För er och Arne började det när han skrev sin dagboksanteckning utan E och sedan gick ut i dimman och inte kunde släppa tanken på en värld utan E. Jag riskerade inte att försvinna, eftersom jag inte har nåt E i mitt namn, men jag kunde inte använda E när jag skrev. Inte konstigt att det gick trögt.
- Hur kommer vi härifrån då? sa Lena. Vägen därute vänder bara tillbaka hit till det här slottet. Du anar inte hur många gånger vi har försökt lämna det här stället.
- Förtrollning är bruten, sa Nick. Som tur är daterar Arne sina dagboksanteckningar med veckodagens namn. Idag är det fredag, som har ett E i sig. Ett sånt mönster kan inte brytas utan vidare. Därför kan vi nu alla använda ord med E i, och jag tror att ni kommer att märka att ni inte längre är försvunna och att vägen leder rakt in i stan.
- Dimman är borta, sa Yngve. Jag ser en T-skylt bortom trädet.
Vi lämnade slottet.
- Nästan löjligt elementärt, mumlade Nick för sig själv, men ändå på det hela taget ett intressant fall.
/Arne
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.