|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Lördag 2001-06-16: Var god installera om...
- Nämen, är det inte Börje, sa ISO-mannen.
Jag är fortfarande kvar här. Hur länge verkar doktor Komas piller? När ska jag komma tillbaka till min egen värld? Den här har förlorat sin charm.
- Hm, hej, sa mannen före oss i soppkön. Vad gör du här? Jobbade inte du i en framtidsbranch...
- Gjorde inte du?
- Framtiden tillhör aporna.
Det blev en pinsam tystnad som bara bröts av soppslevande och slörpande.
- Vad jobbade du med? frågade jag bara för att ha något att fråga.
- Support på Microsoft, sa Börje. De ersatte mig med en apa som säger åt alla som ringer att installera om Windows, oavsett vad problemet är, utan minsta förståelse...
- Men vänta nu, sa ISO-mannen. När jag ringde till Microsoft fick jag rådet att installera om Windows och det var inte en apa...
- Det är ju skillnad, sa Börje. När jag ber någon installera om Windows, då gör jag det med full förståelse för varför det är nödvändigt och varför det kommer att hjälpa. Den förståelsen uppnår aporna aldrig.
Tisdag 2001-06-19: Det rullar på
Företagsläkaren sa åt mig att inte ta några risker. När Komas piller slutar verka kommer jag tillbaka till min egen värld... troligen... och under förutsättning att jag fortfarande är vid liv.
Gudarna ska veta att jag inte tar några risker. Det går inte att ta några risker här.
Min jobb i det här arbetslägret är att rulla toalettpappersrullar, av den typ man köper i ekonomipack om tjugo eller trettio.
Först tyckte jag tempot var hårt uppdrivet, men nu går det som en dans. Det knepiga är att få rullarna att se riktigt tjocka ut. Högst tio meter papper får man använda per rulle - annars är man inne och knaprar på vinstmarginalen.
Det hjälper till viss del att hylsorna är extra tjocka. Men det finns gränser för hur tjocka hylsorna får vara. Konsumentverket har en regel om att hylsorna inte får ha så stort hål att en vuxen kvinna kan sticka i handen i den. Det står så i reglerna numera. Tidigare brukade pappersbruken demonstrera att hålen är så små att en byggjobbare inte får in handen i dem.
Med hylsornas tjocklek given krävs det en viss skickligt att snurra på papperet med många lager luft så att rullen ser tjock ut. Maskiner klarar det inte. Apor klarar det inte.
Jag är expert på det nu. Jag har fått mycket beröm för min uppblåsta rullar.
Men jag vill härifrån. Det finns inga utvecklingsmöjligheter på det här jobbet. Jag är villig att vilka risker som helst bara jag kommer härifrån. Jag kan till och med tänka mig att bli kvantis och bygga nano-datorer, bara jag kommer härifrån.
En kille jag träffade i soppkön berättade att som kvantis jobbar man på tvåårskontrakt. Eftersom man inte har någon möjlighet att göra av med pengar nere i nano-världen bland elektroner och kvantar återvänder man till den vanliga världen och sin normala storlek med två feta årslöner på bankkontot.
Det låter lockande. Jag måste höra vad ISO-mannen tror om det.
Fredag 2001-06-22: Skeptikern
Jag pratade med ISO-mannen om att bli kvantis, om det feta bankkontot när man kommer tillbaka.
- Kommer tillbaka? sa ISO-mannen. Man har inte lyckats vända processen...
- Men man är väldigt nära ett genombrott på det området, sa jag.
- Det har man varit i tio år nu. Lågt räknat.
Jag räknade inte med att stanna i nanolandet i ens två år, eftersom Komas piller snart borde sluta verka. Men jag hade hoppats att få med mig ISO-mannen som sällskap.
- Dessutom finns det skeptiker som tror att hela nanolandet och kvantdatorer är en enda stor bluff.
- Bluff? Det kan det väl inte vara...
- Inget skulle vara enklare. De som krymps ner blir ju så små att de inte längre kan ses med blotta ögat. Anta att det är bara är ett sätt att minska överbefolkningen. Anta att i stället för att krympa de frivilliga blir de slaktade, malda till köttfärs och sålda som hundmat...
- Snack, sa jag. Man har ju kommunicerat med krympta människor.
- Ja, via svepelektronmikroskop. Nano-folket, om de nu finns, lägger ut minityariserade bokstäver på en slät kolfilm, och vi läser dem med ett elektronmikroskop...
- Tror du att bokstäverna är förfalskade? sa jag. Att någon i vår värld har lagt dit dem med pincett kanske?
- Ja... nej, sa ISO-mannen. Jag menar att de är förfalskade. Men knappast med pincett. Det är mycket enklare att förfalska elektronmikroskopet. Man låter en dator generera bilderna. Man bygger in datorn i en låda med en massa konstiga knappar på. Man säger att det är ett super-duper-avancerat svepelektronmikroskop.
Skeptiker. Det hittar alltid på krångliga förklaringar för kunna misstro vad som helst.
Men jag vill inte ge av mig till nanolandet ensam. I morgon när Nano-styrelsen kommer på besök och söker frivilliga är det jag som tackar nej.
Lördag 2001-06-23: Frivillig
Värvaren från Nano-styrelsen ställde upp oss på en lång rad på gårdsplanen.
- Rymden är stängd för oss, sa han. Avståndet till den närmaste stjärnan som möjligen har en beboelig planet av jordtyp är minst sagt astronomiskt.
Kontentan av hans utläggning var att rymdkolonisation var pratisk ogenomförbar.
- Det enda som återstår att erövra, the final frontier, är nano-världen.
Hans tal om nybyggaranda och djärva pionjärer fick mig nästan att ändra mig. Kanske höll en enorm möjlighet på att glida mig ur händerna.
- Vi behöver modiga män som röjer ny mark där inga vägar finns, där ingen mänsklig fot nånsin har trampat! Vi behöver er! Alla modiga män tar ett steg framåt nu!
Det lät frestande, men jag hade fattat mitt beslut. Jag spikade fast fötterna i marken. Ingen skulle flytta på mig.
- Bara två? Är det alla modiga män som finns i det här lägret?
Tystnad. Total tystnad.
- Okej, tack för uppmärksamheten. Förbli vid er läst, ni andra. Ni två kommer med mig. Vi har inget mer att göra här.
Jag såg mig försiktigt omkring. Vilka två hade anmält sig?
- Jag menar er! Vi har inte hela dan på oss! Rör på påkarna!
Någonting var fel. Två militärpoliser närmade sig mig. Var fanns de frivilliga?
- Ni hörde vad han sa, sa en av poliserna. Sätt fart!
- Men... men... försökte jag när jag och ISO-mannen släpades iväg av poliserna.
Innan jag rycktes bort från min plats hann jag se vad som hade hänt. Mina (och ISO-mannens) fötter hade varit exakt så fastspikade i marken som jag hade trott.
Men alla andra hade tagit ett steg bakåt.
Onsdag 2001-06-27: Till nanonlandet och vidare
Nanolandet var äkta. Vi blev inte malda till köttfärs. Vi blev verkligen krympta till nanostorlek.
Jag anade redan när vi anlände att doktor Komas piller var på väg att sluta verka. Genast blev mina minne från min verkliga värld klarare och jag drabbades av overklighetskänslor. Fast vad vet jag, det kanske är normalt när man precis blivit krympt.
Som lärlingar fick ISO-mannen och jag genomgå utbildning på plats. Vi fick lära oss praktisk hantering av elementarpartiklar. Protoner får man bara ta i med handskar. Neutroner kan man ta i utan handskar, men man ska akta sig för att tappa dem på tårna.
Andra dagens morgon... Ja, det finns ju ingen natt och dag, men vi höll koll på tiden. Vi hade bra atomur. Nå, i alla fall, jag skickades iväg på ett uppdrag - att hämta en hink fotoner i partikelförrådet.
Jag anade att det var ett skämt i stil med att skicka snickarlärlingen till järnhandeln för att köpa ett ögonmått; man kan ju inte gärna bära fotoner i en öppen hink, man måste givetvis hälla dem i ett slutet kärl.
Jag vandrade nerför den anvisade korridoren. Den från början väl upplysta korridoren blev mörkare och mörkare. Hade jag gått vilse?
Nu var det kolmörkt. Jag lät handen följa väggen. Åt vilket håll skulle jag gå för att komma tillbaka till ljuset?
Då stötte fingrarna på något som kändes som en strömbrytare.
Klick!
Det blev ljust.
Jag stod i ett välbekant rum. Serverrummet som det hade spökat i förra sommaren. Jag gick ut i den mörka korridoren som ledde till resten av firmans lokaler.
Yngve satt och knackade på datorn. Han måste ha hört mig, men han reagerade inte. Jag såg att huvudet inte var piercat.
Jag närmade mig Peters rum. Jag kunde höra hans röst.
- Det menar du inte...? Jaså... På förkommen anledning, säger du... Nej, det behöver inte vara fel... Det betyder helt enkelt att det är av en god anledning som man har glömt bort för tillfället... Jaså, kunderna skrattar... Fixa det...?
I det ögonblicket var jag mitt för Peters dörr.
- Självklart, jag skickar min bäste man.
Peter tittade upp och fick syn på mig.
- När man talar om trollen...
Torsdag 2001-06-28: Bitis-rapport
Allt verkar vara som vanligt. Ingen tycks ens ha märkt att jag har varit borta.
Bitis ägare ringde igen. De åker bort nästa vecka och undrar om jag kan ta hand om honom igen. Jag tvekade en aning.
- Vi har köpt bur.
- Ja men då så, sa jag.
Jag fick också veta att han har fyllt ett år. I födelsedagspresent fick han en leksaksmus och en nymetad fisk. Musen lekte han ivrigt med tills den försvann. Troligen har gömt den någonstans och själv glömt var.
Fisken tittade han knappt åt. Han har blivit en riktig finsmakare och äter bara fiskfilé av ett visst märke. Fisk som har skinn och ben kvar får vara för hans del.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.