Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Lördag 2001-06-23: Frivillig

Värvaren från Nano-styrelsen ställde upp oss på en lång rad på gårdsplanen.

- Rymden är stängd för oss, sa han. Avståndet till den närmaste stjärnan som möjligen har en beboelig planet av jordtyp är minst sagt astronomiskt.

Kontentan av hans utläggning var att rymdkolonisation var pratisk ogenomförbar.

- Det enda som återstår att erövra, the final frontier, är nano-världen.

Hans tal om nybyggaranda och djärva pionjärer fick mig nästan att ändra mig. Kanske höll en enorm möjlighet på att glida mig ur händerna.

- Vi behöver modiga män som röjer ny mark där inga vägar finns, där ingen mänsklig fot nånsin har trampat! Vi behöver er! Alla modiga män tar ett steg framåt nu!

Det lät frestande, men jag hade fattat mitt beslut. Jag spikade fast fötterna i marken. Ingen skulle flytta på mig.

- Bara två? Är det alla modiga män som finns i det här lägret?

Tystnad. Total tystnad.

- Okej, tack för uppmärksamheten. Förbli vid er läst, ni andra. Ni två kommer med mig. Vi har inget mer att göra här.

Jag såg mig försiktigt omkring. Vilka två hade anmält sig?

- Jag menar er! Vi har inte hela dan på oss! Rör på påkarna!

Någonting var fel. Två militärpoliser närmade sig mig. Var fanns de frivilliga?

- Ni hörde vad han sa, sa en av poliserna. Sätt fart!

- Men... men... försökte jag när jag och ISO-mannen släpades iväg av poliserna.

Innan jag rycktes bort från min plats hann jag se vad som hade hänt. Mina (och ISO-mannens) fötter hade varit exakt så fastspikade i marken som jag hade trott.

Men alla andra hade tagit ett steg bakåt.