Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2001-06-27: Till nanonlandet och vidare

Nanolandet var äkta. Vi blev inte malda till köttfärs. Vi blev verkligen krympta till nanostorlek.

Jag anade redan när vi anlände att doktor Komas piller var på väg att sluta verka. Genast blev mina minne från min verkliga värld klarare och jag drabbades av overklighetskänslor. Fast vad vet jag, det kanske är normalt när man precis blivit krympt.

Som lärlingar fick ISO-mannen och jag genomgå utbildning på plats. Vi fick lära oss praktisk hantering av elementarpartiklar. Protoner får man bara ta i med handskar. Neutroner kan man ta i utan handskar, men man ska akta sig för att tappa dem på tårna.

Andra dagens morgon... Ja, det finns ju ingen natt och dag, men vi höll koll på tiden. Vi hade bra atomur. Nå, i alla fall, jag skickades iväg på ett uppdrag - att hämta en hink fotoner i partikelförrådet.

Jag anade att det var ett skämt i stil med att skicka snickarlärlingen till järnhandeln för att köpa ett ögonmått; man kan ju inte gärna bära fotoner i en öppen hink, man måste givetvis hälla dem i ett slutet kärl.

Jag vandrade nerför den anvisade korridoren. Den från början väl upplysta korridoren blev mörkare och mörkare. Hade jag gått vilse?

Nu var det kolmörkt. Jag lät handen följa väggen. Åt vilket håll skulle jag gå för att komma tillbaka till ljuset?

Då stötte fingrarna på något som kändes som en strömbrytare.

Klick!

Det blev ljust.

Jag stod i ett välbekant rum. Serverrummet som det hade spökat i förra sommaren. Jag gick ut i den mörka korridoren som ledde till resten av firmans lokaler.

Yngve satt och knackade på datorn. Han måste ha hört mig, men han reagerade inte. Jag såg att huvudet inte var piercat.

Jag närmade mig Peters rum. Jag kunde höra hans röst.

- Det menar du inte...? Jaså... På förkommen anledning, säger du... Nej, det behöver inte vara fel... Det betyder helt enkelt att det är av en god anledning som man har glömt bort för tillfället... Jaså, kunderna skrattar... Fixa det...?

I det ögonblicket var jag mitt för Peters dörr.

- Självklart, jag skickar min bäste man.

Peter tittade upp och fick syn på mig.

- När man talar om trollen...