|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Tisdag 2000-02-01: Yngves regel
Jag fick en fråga från Maria i gästboken:
Men är inte... "bättre att fråga och verka dum än att inte fråga och förbli dum..." bättre än att aldrig våga fråga samma fråga två gånger?
Det är en bra fråga, bara jag slipper svara på den mer än en gång.
Igår gav jag kanske intrycket att regeln var till för att man respektera gurun och kräla i stoftet inför honom. Idag ska jag vända på perspektivet och försöka förklara varför regeln är bra ur mitt rent egoistiska perspektiv.
Regeln borde kanske ha formulerats som att man inte ställa samma fråga två gånger till samma person, eller mer specifikt, ställa samma fråga till Yngve mer än en gång. Jag hade turen att vara inne i Yngves rum förra veckan när han svarade på en kundfråga i telefon:
- Du kan inte logga in, säger du. Hade du inte samma problem i förrgår? Kommer du ihåg vad som var ditt problem då? Jaså inte... Okej, har du kollat Caps Lock-tangenten? Om lampan på den lyser menar jag. Den gör det? Kommer du ihåg vad du ska göra då... Det funkar nu? Bra... Ingen orsak.... Det var så lite... så lite... Adjö!
Då förstod jag att Yngve var trött på att ständigt behöva vara ett levande uppslagsverk och problemlösare av triviala problem. Lite grann känner jag igen det från labbet. Med tiden började en del personer fråga mig i stället för att själva lösa problemen. Det var alltid samma personer och samma frågor.
Av rent egoistiska skäl, för att kunna lära mig själv så mycket som möjligt av Yngve, bestämde jag mig för att aldrig upprepa en fråga. Om jag behöver fråga samma sak igen, frågar jag någon annan, även om jag bara tar till den lösningen i nödfall. Om det gäller frågor som har enkla, mekaniska svar (som hur man gör något), ser jag alltid till att skriva ner svaret så att jag inte behöver fråga igen.
Jag har dessutom upptäckt att det finns ett sätt att fråga Yngve om samma sak en gång till. Om jag bara visar att jag har gjort eget tankearbete är det inga problem att fråga på nytt. Jag kan ställa en liknande fråga, eller säga att jag begrep den här delen av svaret men inte den delen. Jag måste bara visa att jag är villig att lära mig genom egna ansträngningar (och det är jag ju, det är inget tomt skådespel).
Regeln var inte tänkt att vara allmängiltigt. Vad gäller förälskade par tycks det vara helt okej att ställa samma fråga gång på gång, och snarast något fel om man inte gör det.
Torsdag 2000-02-03: Chefer
Vi börjar närma oss en deadline för leverans till kunden. På måndag ska vi leverera. Om det inte ska bli helgarbete gäller det att vi blir klara i morgon.
Jag tycks ha en olycklig förmåga att dras till chefer som försöker petimeterstyra verksamheten och sina underlydande. Peter visar tendenser att vilja lägga sig i på detaljnivå hur jobb ska utföras. Min chef på labbet försökte också. Men chefen på mitt första jobb var klart värst i det avseendet.
Om jag skulle åka ut till en kund, kunde jag vara säker på att han skulle tala om för mig vilken väg jag skulle köra. Han hade också en osviklig tajmning att ge mig brådskande jobb på fredagseftermiddagar. Jag kunde ha svurit på att han hållit på jobben tills de blev brådskande, eftersom en normalbegåvad person i nio fall av tio hade kunnat räknat ut i förväg att de måste göras. I det tionde fallet skulle man förutom normalbegåvning behövt en gnutta manlig eller kvinnlig intuition.
Och jag talar inte om att åka till Systemet och fredagshandla, även om jag en gång i brist på andra brådskande fredagsjobb blev skickad att inhandla hans privata helgsprit. Till min stora glädje efteråt hade jag läst fel på inköpslistan och köpt alldeles fel sort. Jag blev inte skickad till Systemet någon mer gång.
Jag jobbade många helger innan jag kom på hur jag skulle hantera hans "brådskande jobb". Först försökte jag vara ärlig och tala om vad jag hade planerat för helgen. När han väl visste det hade han två strategier.
Den ena var att övertyga mig om att mina aktiviteter med fördel skulle kunna göras någon nästa vecka i stället, om jag fick ledigt. Han var alltid villig att ge ledigt, men bara nästa vecka, aldrig innevarande vecka.
Den andra strategin var att påstå att jag lätt skulle hinna med hans jobb före eller efter mina egna aktiviteter. Det gjorde jag förstås aldrig, särskilt inte om jag verkligen gjorde jobbet exakt som han ville att det skulle göras. Hans en-två timmar blev vanligen sju-åtta.
Det enda som hjälpte var att upprepa mantrat "jag är uppbokad hela helgen" och möta hans blick med en blick som sa "med vad är min ensak".
Söndag 2000-02-06: Förhandlingar
Lasse ringde mig igår. Jag sa genast att jag inte tänkte göra det till någon vana att vara bakfull på söndagarna.
- Vadå vana? Jag har varit ute på lördagskvällarna i tio års tid och inte har det blivit någon vana.
Han skulle träffa polarna på stan vid niotiden. Sigge skulle dyka upp. Varken jag eller Lasse har sett till honom på länge. Jag funderade på om jag skulle hänga med ändå och köra med bara-en-öl-varianten eller bara-mineralvatten-varianten. Nej, "bara en öl" blir snart "bara en öl till" och dricker man mineralvatten slutar man snart att förstå det roliga i vad de andra säger, i alla fall om man går ut med det här gänget som inte verkar ha någon botten när det gäller öldrickande.
- Okej, det är din huvudvärk, sa Lasse. Jag tänkte äta någonting på stan innan. Hänger du med på det?
Det hängde jag med på.
Jag har inte glömt Sheila, men jag hade inte längre något behov att prata om henne. Saknaden gör sig bara i undantagsfall påmind som en förlamande smärta i magen. Därför var det mest Lasse som pratade.
- Det är slut, sa han. Det där att be på sin bara knän är inte riktigt min grej, men jag åkte ändå till henne för att sondera läget. Tänkte att man kanske kunde förhandla.
- Men det gick inte?
- Nej, det var bara villkorslös kapitulation som gällde.
- Du kommer nog över det här och hittar någon annan, sa jag.
- Hon var speciell. Inte som de andra. Du! Jag har insett något. Alla andra var av samma typ. Utan egen vilja. De var nöjda bara jag gav dem blommor och presenter och någon överraskning då och då.
- Men det var ju du som valde ut dem, sa jag. Du har ju sagt vilka strikta kriterier du har för att välja...
- Ja, och jag har valt samma typ av kvinna hela tiden. Bekvämt i början, men jag tröttnade alltid på dem i längden.
Han stirrade ut i tomma luften.
- Anna var annorlunda, fortsatte han. Hon var den typ av kvinna jag har letat efter hela tiden. Hon hade verkligen egen vilja, men kanske för mycket av den varan...
- Men vad vill du ha då?
- Att hon vet vad hon vill, men att hon sedan är villig att förhandla eller idka byteshandel... Om jag träffar hennes mamma eller följer med henne på shoppingsafarie i Skärholmen borde jag kunna byta det mot en helkväll med polarna eller en mysig eftermiddag framför tv-sporten med öl och chips, och naturligtvis bekvämt oklädd i undertröja och kalsonger.
Måndag 2000-02-07: Peters affärsmodell
Idag sjösatte Yngve och jag sajten hos kunden genom att köra dit med kundens nya serverdator som vi hade haft stående hos oss och redan lagt upp alla sidorna på. Vi behövde bara göra några färre omkonfigureringar på plats innan sajten var i luften.
- Det här gick ju ovanligt smärtfritt, sa Yngve i bilen tillbaka till jobbet.
- Hur så?
Yngve förklarade att det var Peter som höll i alla detaljer gällande kontrakt och vad vi hade lovat och inte lovat. Oftast brukade det bli diskussioner med kunden efter en leverans.
Det normala sättet när en kund vill köpa något är förmodligen att kunden berättar vad han vill köpa och att leverantören sedan skriver en offert där det står vad som kommer att levereras och hur mycket det kommer att kosta. Peters metod är mer att först klämma kunden på pulsen för att ta reda på hur mycket denne är villig att betala och utifrån priset föreslå vad som ska göras på ett sådant sätt kunden trodde att det var vad han ville ha från början.
Efter leverans är det bara Peter som vet hur kundens synpunkter ska behandlas. I en del fall kan Peter ha lagt till en strulmarginal i priset från början, och då rättar vi till synes gratis till det som kunden vill ha ordnat. I andra fall kanske det inte finns några marginaler, och då försöker Peter övertyga kunden att denne i själva verket är nöjd med vad som har levererats. Förvånsvärt ofta går Peter i land med detta.
Måndag 2000-02-21: Victoria
Det här är inte den ursprungliga dagboksanteckningen från den här dagen.
Under redigeringen av dagboken inför återutgivningen, under en av de varmaste dagarna i juli år 2005, kom Björn hem till mig med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
- Den här första träffen med Victoria, sa han. När hon kontaktar dig och ni åker iväg till månen i hennes flygande tefat...
- Vad är det med det? sa jag.
- Det kanske är sant. Jag betvivlar inte det. Hur sant det än är, så är det varken intressant eller sannolikt. Hon har läst din dagbok. Hon vill ha en blinddejt med dig. Ni åker till månen. Ni käkar sushi. Ni tar en månpromenad. Ni pratar. Gud vad ni pratar...
- Det var ju vad som hände, sa jag. Det hände inget mer. Ja, förutom...
- Jag vet, jag vet. Hon frågade dig om du brukar kyssas med eller utan glasögon...
- Hm... Så vad tänker du göra? Tänker du ta bort de dagarna? Tänker du ta bort Victoria?
- Det kan jag ju inte, sa Björn. Då faller ju en massa andra avsnitt. Tänk bara på det svarta kortet.
Så vi bestämde att jag skulle skriva en sammanfattning om vad som hände fredagen den 18 februari 2000 och de närmaste följande dagarna.
Det här får räcka som sammanfattning. Jag har inte tid att skriva mer. Hm, jag kan också nämna att hon är blond, intelligent, vacker och sexfixerad.
Torsdag 2000-02-24: Skriva mail
Första försöket:
Hej Lena!Bara vänner, säger du? Nej, det går inte alls. Jag kan bara leva väldigt nära dig eller väldigt långt ifrån dig...
Andra försöket:
Hej Lena!Du säger att vi bara är vänner. Jag kan inte acceptera det. Jag känner mer för dig än så. Vi kan väl träffas och diskutera saken över en fika?
Tredje försöket:
Kära Lena!Jag kan inte vara bara vän med dig. Mina andra vänner gör mig inte till viljelös zombie bara jag lyssnar på dem. Allt jag vill när jag hör din röst är att...
Sjuttonde försöket:
Lena!Artonde försöket... Telefonen ringer.Nu är jag trött på det här!
Nu får det vara nog med ditt bara-vänner-tramset. Om du vill vara vän med mig får du allt visa det genom att komma hem till mig så att vi kan prata igenom saken ordentligt.
- Ja, det är Arne.
- Jag heter Anna och ringer angående en marknadsundersökning. Jag undrar om Ni kan svara på några frågor om försäkringsbolag. Det kommer att ta högst fem-sex minuter. Går det bra?
- Om jag får först ställa några frågor till dig först. Jag har sjutton utkast på mail till en kvinna där jag försöker förklara för henne att jag inte bara vill vara hennes vän. Jag kommer att läsa upp dessa mail och skulle vilja höra ditt expertutlåtande om jag vågar skickar något av dem utan att skämma ihjäl mig resten av livet.
- Jag kan ringa en annan gång om Ni är upptagen.
- Tack, det behövs inte. Jag ringer själv tillbaka när jag har lust att svara på frågorna. Adjö.
Artonde försöket... Var var jag? Telefonen ringer.
- Arne.
- Lasse. Tjena. Hur är det med alkoholabstinensen...? Jag fick inte tag på dig förra helgen. Man kan nästan tro att du hittat någon brud... Jaså inte det. Ska du hänga med ut i morgon och göra slag i saken...? Inte...? Ha det så kul hemma då... Hej.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.