|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Tisdag 2001-05-01: Motion och sopor
Jag drömde att Yngve ledde Morgonpasset.
- Godmorgon, godmorgon, lät det ur radion, här är Yngve. Vi börjar med att sträcka på armarna uppåt, böjer samtidigt lätt på knäna, spretar med tårna åt alla håll. Böj och sträck, upp och ner. Bra, fortsätt så. Om du regelbundet gör de här övningarna kan du också sitta sexton timmar om dan vid datorn utan att få ont i ryggen. Nu övergår vi till sakta tumrullning på stället, samtidigt som vi...
Så där malde radion på tills Yngve sa:
- Tack för idag. Nu skyndar vi oss till jobbet. Det gäller dig också, Arne.
Jag vaknade med ett ryck. Hade jag försovit mig? Först ute i köket kom jag på att det var första maj och jag inte behövde gå till jobbet. Varför luras Yngve så där?
Drömmarna blir bara konstigare och konstigare, tänkte jag medan jag lyfte upp den överfulla soppåsen och klämde ner ännu en tetrapack i den.
Måste kanske ringa doktor Koma, tänkte jag på vägen till sopnedkastet, och fråga om det är normalt med så konstiga drömmar. Jag borde sluta med pillren. Jag klarar mig bra ändå när det är så ljust ute.
Sopnedkastet var proppfullt.
Det är nackdelen med att bo på nedersta våningen. När det händer brukar jag åka upp en två tre våningar och slänga soporna.
Jag tittade på knapparna i hissen och bestämde mig för att åka ända upp den här gången. Jag hade en känsla av att det skulle behövas. Jag tryckte på knappen märkt "66".
På sextiosjätte våningen stod två män i bruna overaller vid sopnedkastet. Jag såg att det låg sopor ända upp till kanten.
- Det är fullt, sa den ene mannen. Du får vänta tills vi tömmer nästa vecka.
Det var något bekant över mannen.
- Äh, var lite mänsklig, sa den andre mannen. Låt honom stoppa in sin lilla påse innan vi plomberar.
Även han verkade bekant. Var hade jag sett honom?
Då kom jag på det. Jag hade sett båda två i föreläsningssalen på det stora företaget, fast inte samtidigt. Han som sa att det var fullt hade föreläst om ISO9000 och den andre om framtidsforskning.
- Tänk på reglerna, sa ISO-mannen.
- Skit i reglerna för en gångs skull, sa framtidsmannen.
- Nja, sa ISO-mannen. Förresten, borde du inte vara på jobbet nu, Arne?
Onsdag 2001-05-02: Framtiden
- Du kan åka med, sa framtidsmannen. Vi har ett nedkast att plombera i närheten av ditt jobb.
- Reglerna...
En blick från framtidsmannen tystade ISO-mannen.
Vi gick uppför trappan upp till P-platsen på taket. Bilen visade sig vara en mörkblå Volvo. Den hade tydligen varit med ett tag, för vänsterdörren hade en buckla och det var rostfläckar längs kanterna till landningsställsluckorna.
Bilen steg nästan lodrätt upp mot molntäcket. Innan fönstren täcktes av grå dimma hann jag se att mitt hus inte var det högsta. Flera silverglänsade hus fortsatte ända upp i molnen. På något sätt kändes allt välbekant, även om jag samtidigt hade en känsla att det var första gången jag såg det.
En röd punkt dök upp på något som liknade en karta på instrumentbrädan.
- Vad var det jag sa? sa ISO-mannen. Vi måste ta det där först.
- Först släpper vi av Arne, sa framtidsmannen.
- Men...
- De hinner i alla fall försvinna. Ta't lugnt.
Jag slöt ögonen och försökte få grepp över situationen. Vem är jag? En bild av mitt jobb dök upp. Den såg ut som ett dubbelexponerat foto. Två personer på bilden framträdde skarpare än de övriga. Peter och Yngve. I bakgrunden satt en massa suddiga apor vid datorer. Jag såg några andra suddiga personer rusa förbi: Frank, Klas och Göran (från det stora företaget).
Jag letade vidare bland mina minnen. Jag hittade inget som förklarade vad männen pratade om.
- Vilka hinner försvinna? frågade jag.
- Dumparna, sa framtidsmannen. De som pressar ihop soporna i nedkasten med tryckluftsballonger för att kunna dumpa sina sopor...
- En sopis strök med förra veckan när han skulle tömma ett överpressat nedkast, sa ISO-mannen.
- Ja fy fasen, sa framtidsmannen, vilken jävla smäll.
- Kan man inte tömma lite oftare i stället för att plombera?
- Reglerna, sa ISO-mannen. Tömningstiderna är inplanerade sedan år tillbaka...
Framtidsmannen gav honom en ilsken blick.
- Regler och regler, sa han. Du får det att låta som om Gud skapade reglerna det första han gjorde. Vi skulle ändå inte hinna tömma fortare än vi gör, oavsett vad reglerna säger.
Nu kände jag i magen att vi var på väg ner. Vi hade lämnat molntäcket och var på väg ner mot ett stort tak med nästan varenda plats upptagen av bilar.
- Jobbade inte du med framtidsforskning? frågade jag framtidsmannen.
Min inre bild av framtidsmannen var nästan lika skarp som bilden av Peter och Yngve.
- Jo, det stämmer. Men det fanns ingen framtid i det yrket. Sopor kommer alltid att finnas. Sopor är framtiden.
Torsdag 2001-05-03: På jobbet
- Peter har varit här och letat efter dig, sa Yngve.
Känslan av dubbelexponerade bilder, att ha levt två olika liv parallellt, hade inte försvunnit, men när jag klev in på jobbet tog den här världen överhanden. Mitt liv som webbdesigner i Stockholm i början av 2000-talet känns som en avlägsen dröm.
- Flera gånger till och med, sa Yngve.
Yngve var sig lik. Jag stirrade på den stora silverglänsande ringen på hans huvud. Jag försökte komma ihåg om han hade haft piercad hjärna på 2000-talet.
- Vad stirrar du på?
- Öh, bara på din huvudring.
- Vad är det med den? Du stirrar som du aldrig sett den förr.
Han har nog bara piercad hjärna här och nu. Man vågade sig inte på sådana piercningar på den tiden, även om de inte är så farliga som man skulle kunna tro. Det är bara en myt att ringen går igenom hela hjärnan, ja, det är ju inte mycket mer än en halv ring. Ändarna tränger inte särskilt långt in i hjärnan. Jag minns hur Yngve berättade hur han fick välja ut de hjärncenter han använde minst, så att datorn kunde beräkna den optimala placeringen. Yngve var mest rädd om sina analytiska hjärncenter - känslocentren kunde klara sig bra utan.
- Och så har Nicke varit här och sökt dig.
Nicke var den smartaste av programmeraraporna som jag ansvarade för, och den som ställde till mest besvär. Normalt håller sig apor till sitt revir, till sin egen lilla del av det stora programmet. Men Nicke intresserade sig för programmet i sin helhet och föreslog ofta ändringar i gränsdragningen mellan reviren, vilket ofta gav upphov till konflikter med de andra aporna. Yngve brukade säga att Nicke var ute efter hans jobb. Jag är inte helt säker på att han skämtade.
- Han sa att du skulle hålla utvecklingssamtal med honom.
Det hade jag alldeles glömt. Jag var inte förberedd för fem öre. Nå, det var väl bara att gräva fram det vanliga frågeformuläret och följa det. Det viktiga var att Nicke var förberedd, och det behövde jag inte oroa mig för. Apor är alltid förberedda.
- Paula har smugit omkring här och hållt utkik efter dig.
Jag som trodde att hon var på månen. Men så mindes jag att hon hade avslutat sitt uppdrag där och skulle komma tillbaka. Hon måste ha återvänt helt nyligen.
- Jag tror hon är ute efter ditt jobb.
Måndag 2001-05-07: Guleböj
Ja, Nicke var väl förberedd inför utvecklingsamtalet. Synd att jag inte kan säga detsamma om mig själv.
Fast det hade nog inte hjälpt. Nicke var bara intresserad av en sak - att ta över Yngves jobb. Han sa att har lika bra översikt över programsystemet som Yngve och är mycket bättre på att kommunicera med dem andra aporna.
Det hjälpte inte hur jag än försökte styra in samtalet på mjuka frågor, typ bananer.
- Du tror vi att vi bara tänker på bananer och honor, sa Nicke. Fatta det, vi apor kan också vara karriärsugna. Jag är den kompetentaste.
Vi kom inte längre än så.
Tankfylld lämnade jag mötesrummet utan att varken se upp eller ner.
Jag klev på något gult och halt som gled iväg. Allt blev svart.
Torsdag 2001-05-10: "Inte direkt farligt"
- Du har ett bra huvud, sa företagsläkaren. Vacker kraniumform och stöttåligt. Du klarar dig nog utan bestående men.
När jag kvicknade till på golvet efter fallet var jag omgiven av apor som såg ner på mig. Peter och Yngve var också där. De insisterade på att jag skulle besöka företagsläkaren. Om jag inte hade varit så yr skulle jag ha protesterat när de ledde iväg mig till företagshälsan.
Jag fick ligga på en bädd i ett undersökningsrum tills doktorn hade tid för mig. Till slut kom han och undersökte mig: lyste mig i ögonen, knackade på knät och hälsenan, tog blodprov och blodtryck, klämde på en massa punkter runt hela huvudet. Till slut sänkte han ner en grå metallhuva över huvudet på mig. Huvan surrade lite svagt.
När alla undersökningar var över hade yrseln gått över och förutom huvudvärken kände jag mig återställd.
- Tack, doktorn, sa jag och reste mig.
- Ett ögonblick, Arne, sa doktorn. Det var en sak till. Var snäll och sitt ner igen. Det här kan ta en stund.
Jag satte mig långsamt ner igen. Vad hade han hittat? Var jag dödligt sjuk?
- Datorn hittade något ovanligt i analysen av ditt blod.
Doktorn tittade ner i skrivbordet. Jag förstod att han läste något på däsktoppen... jag menar alltså den platta skärm som var inbyggd och utgjorde hela skrivbordsytan. Jag önskade att jag kunde se vad han läste, men det gick förstås inte. Däsktoppen lutade som vanligt en smula av ergonomiska skäl, och gjorde det samtidigt omöjligt att se något om man befann sig på fel sida av skrivbordet.
- Vad då? sa jag. Vad är det?
- En substans som inte borde vara där, sa doktorn. Nej, inget farligt, inte direkt farligt i alla fall...
Substans? Inte direkt farligt?
- Jag undrar om du har varit hos någon annan läkare tidigare, sa doktorn. Datorn listar ett antal läkare. Känner du igen något av namnen? Henrik Slummer, Aleksandr Tumanov, Sigvard Zweibäume, Tore Shueman, Heinrich Koma, Risto Rankinen...
- Koma! sa jag. Sa du Koma?
Fredag 2001-05-11: Tidsrymden
- Koma var den förste läkare som upptäckte denna enkla substans, sa företagsläkaren, som effektivt dämpar depression till synes utan biverkningar. Han lär ha tjänat grova pengar...
- Vilka är biverkningarna?
- ... trots att han sålde pillren så billigt... Biverkningarna? Jag skulle just komma till det.
- Förlåt att jag avbröt, sa jag.
- Det här kan bli en smula tekniskt, sa läkaren. Du kanske vet att tiden brukas betraktas som en fjärde dimension?
- Javisst.
- Du kanske inte vet att det numera är bevisat att det finns åtminstone tre tidsdimensioner. Vissa forskare, däribland Pierre Niskanen, anser att det kan finnas ännu fler, kanske till och med oändligt många...
Det här var inte vad jag väntade mig att få höra från en läkare.
- Vad har det här att göra med Komas piller?
- Mer än man skulle kunna tro, sa läkaren. Det är nu bevisat att våra hjärnor har en latent förmåga att förflytta sig mellan de olika tidsdimensionerna, men att vi normalt av ren självbevarelsedrift stänger av den förmågan. Vi väljer att förflytta oss längs en rät linje i tidsrymden för att undvika förvirring...
Förvirring var ordet.
- Öh? sa jag.
- Det är väldigt enkelt. Vi tar lagen om orsak och verkan som självklar, men den gäller i själva verket bara om man förflyttar sig längs en rät linje i tidsrymden... Hm, jag ser att det här kanske är svårare att förklara än jag trodde...
Det kunde man lugnt säga.
- Låt mig uttrycka mig så här, sa läkaren. De där pillren kan i sällsynta fall, som i ditt, få en person att tappa bort den linje han normalt följer genom tidsrymden. Vanligtvis landar han på en punkt i tidsrymden och följer en annan rät linje därifrån...
Jag sa ingenting.
- Jag ska uttrycka mig ännu konkretare. Eftersom du har besökt Koma vet jag ungefär varifrån du kommer. Du har färdats snett framåt i tiden. Du befinner dig i en nära framtid, som inte är den framtid du skulle komma till när du har blivit gammal, utan en sorts alternativ framtid som skulle kunnat har varit, från din synpunkt sett...
- Nån sorts parallell värld, alltså, sa jag, och samtidigt framåt i tiden...
- Så skulle man också kunna uttrycka det.
- Kan jag komma tillbaka?
Mina minnen från min vanliga verklighet kändes fortfarande suddiga, men kändes ändå som "hemma". Jag kände mig inte riktigt hemma i den här världen med programmerande apor som ville ta över Yngves jobb och Yngve som hade piercat hjärnan och Paula som ville ta över mitt jobb.
Doktorn svarade inte direkt.
- Jag kan inte garantera något, sa han. Troligen kommer din hjärna av gammal vana falla tillbaka och följa sin gamla räta linje genom tidsrymden när substansen har försvunnit ur blodet. Som du förstår vet vi väldigt lite. Substansen är förbjuden. All information är från intervjuer med patienter till de läkare som illegalt har sålt substansen. Vi vet att flera av patierna har återvänt till sina gamla tidslinjer...
- Så jag ska bara vänta och se? sa jag.
- Tyvärr har jag inget bättre råd. Jo, ett annat råd har jag. Se till att sköta jobbet. Jag har hört att det varit lite si och så med det på sistone. Det är en mycket otrevligt värld här utanför för den som är arbetslös. Ta inga risker. Kom i tid på morgonen. Jobba gärna övertid. Smöra för chefen. Var snäll mot aporna.
- Tack, doktorn, sa jag.
Ta inga risker, tänkte jag när jag vandrade iväg längs den långa korridoren till mitt arbetsrum. Ta inga risker.
Den här gången såg jag mig för var jag satte fötterna.
- Nämen hej Arne. Det var längesen.
Det var Paula. Jag höll på att gå rakt in i henne.
Måndag 2001-05-14: Risker
Nu har jag undvikit risker med ljus och lykta i flera dar. Kommit före Peter på mornarna och gått efter honom på kvällarna. Sett ner för att undvika bananskal och sett upp för att undvika giftigt takdropp. Smörat för aporna och varit snäll mot Peter. Sagt till Paula att jag tyvärr är upptagen och inte kan komma hem till henne och dricka te och prata gamla minnen.
Första gången hon frågade mig, vill säga. Andra gången sockrade hon inbjudan med löfte om chockladkyssar till teet och att titta på konstsamlingen efteråt.
Vad skulle kunna hända? Även om Ynge har rätt att hon är ute efter mitt jobb, vad skulle hon kunna göra? Vilken skada kan hon göra mig?
I morgon kväll. Risken är minimal. Jag kan lika gärna bli rånad på vägen hem. Den risken är betydligt större...
Fast risken att hon har ätit upp alla översidor är överhängande. Den risken kan jag leva med.
Lördag 2001-05-19: Uppvaknandet
Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har inte funnits så mycket kul att skriva om sedan mitt liv tog en ny vändning dagen efter natten med Paula.
Jag vaknade med en känsla av ensamhet och tomhet. Det första jag såg när jag slog upp ögonen var Paulas ögon som stirrade ned på mig från den stora oljemålningen på väggen - den som jag hade sett i en dröm för länge sedan.
Jag tog en långsam tur genom lägenheten. Ingen Paula, om man inte räknar med alla nakenstudier av henne som satt i guldramarna på väggarna. Ja, hon hade verkligen en konstsamling, som hon stolt hade förevisat för mig kvällen innan, innan vi...
Klockan på väggen i köket visade elva. Jag hade anat redan när jag vaknade att jag hade försovit mig något fruktansvärt. När hade Paula gått upp? Förmodligen långt före mig. På bordet låg några övergivna frallaundersidor, redan halvtorra. Kaffekannan var kall. Kafferesterna i koppen hade redan torkat. Tidningen låg uppslagen någonstans mitt i.
Hade hon stoppat sömnmedel i vinet? Eller hade jag helt enkelt druckit för mycket av det?
Det var kört. Peter skulle aldrig förlåta mig den här försovningen. Jag slog på kaffekannan, ställde styrkan på stående sked (extra starkt), och hittade en ren kopp lagom när kaffet var klart. Det var kört. Det var inte ens någon mening att åka till jobbet. Peter hade säkert redan spärrat inpasseringskortet. Det är standardförfarandet.
Hm, vad var det Lasse bruka säga? Det kunde ha varit värre. Se alltid det positiva i allt som händer och sker. Det finns alltid andra som har det värre.
Verkligen?
Jo, kanske. I tidningen stod det om kvantisarna, de miniatyariserade byggjobbarna som bygger kvantdatorer. De hade gett upp sin strejk. Arbetsgivaren hade hotat med att slå av strömmen.
Och de i Migrationsverkets läger för illegala invandrare och arbetslösa hade inte heller så kul. Migrationsverkets tidigare försök att spara med osthyvelsmetoden, att hyvla av konstnader jämnt över hela linjen, var otillräckliga, så nu drogs osten in helt och hållet i lägren.
Hm.
Måndag 2001-05-21: ISO-mannen
Idag träffade jag en gammal bekant i soppkön.
Det är kanske något att skriva om. Annars har varje dag varit sig lik sedan jag hamnade här, vilket är i Migrationsverkets läger 44 för illegala immigranter och arbetslösa.
Efter frukosten i Paulas lägenhet tog jag en taxi till jobbet. Jag hade inte mycket hopp om att ha något jobb kvar, men vad skulle jag göra?
- Vi får inget landningstillstånd här, sa taxichaffisen under inflygningen mot jobbet. Var ska jag sätta av dig?
- Va? sa jag.
- Ser du inte hur det blinkar rött? Det är nåt fel på ditt kort.
Han tittade misstänksamt på mig. Jag drog fram kortet och stirrade på det. Det såg ut som det alltid gjort.
- Var ska jag sätta av dig? Vi kan inte cirkla runt här hur länge som helst.
- Var som helst går bra.
Tydligen var det inte vanligt med taxibilar som landade på den här gatan. En polis närmade sig mig när jag hade betalt och klivit ur. Fast på vilken gata är det vanligt med taxibilar?
Polisen kom fram till mig.
- Få se på kortet, sa han. Om du har något.
Nu är jag här och soppan är ännu tunnare än vanligt. Några ynkliga köttstrimmor simmar i något som mest liknar diskvatten.
- Hej igen, Arne, sa en röst som lät vagt bekant. Ovanligt bra soppa idag.
Det var ISO-mannen. Det var underbart att se ett välbekant ansikte, även om jag skulle valt ett annat ansikte om jag hade fått välja själv.
- Är du också arbetslös? frågade jag direkt.
- Nä, sa ISO-mannen. Jobbet har jag skött efter konstens alla regler. Ingen kan hitta något att klaga på...
Det blev en pinsam tystnad medan vi båda sörplade soppa.
- Nä, fortsatte ISO-mannen. Jobbet skulle jag haft kvar, om det inte varit för mitt förflutna som hunnit ifatt mig...
- Ditt förflutna?
- Ja, inte mitt direkt. Snarare farfars. Han flyttade till Sverige från Tyskland. Olyckligtvis fick han en tillfällig sinnesförvirring när han skulle fylla i blanketterna. I stället för födelseort skrev han den ort som han hade växt upp på...
- Och?
- Ett fullt förståeligt misstag, kan man tycka. Han kom på det först efteråt, men då var det ju så dags...
- Du menar inte att Migrationsverket...?
- Sedan dess har vår familj har följt varenda regel till punkt och pricka. Inget har funnits att anmärka på oss. Men tro inte Migrationsverket ser det som någon förmildrande omständighet...
- Du menar att...?
- Snarare tvärtom. De säger att vår prickfrihet är misstänkt. Ingen är så skötsam om han har rent mjöl i påsen.
Onsdag 2001-05-23: Björne
- Bäst att äta fort innan diskarna vill ha tillbaka sitt fina diskvatten, sa en röst i närheten.
- Låter inte den där rösten bekant? sa ISO-mannen halvhögt.
- Det säger alla, sa samma röst. Men känner du igen mig?
Han vände sig mot oss. En man i övre medelåldern. Jag hade aldrig sett honom förr. Det hade tydligen inte ISO-mannen heller.
- Nä, sa ISO-mannen.
- Mats X. Andersson, sa mannen.
Vi sa våra namn.
- Angenämt, sa ISO-mannen, men jag vet fortfarande inte vem du är...
- Så säger alla, sa Mats. Jag är mannen bakom masken. Mannen i Björne-dräkten...
- Åh, sa ISO-mannen. Det borde jag ha...
- Men nu är det slut med det, sa Mats. Finito. Nu är jag en ex-Björne, en ex-skådis, en föredetting, en...
- Men varför det? sa ISO-mannen. Björne-figuren har ju upplevt en otrolig renässans under din tid i dräkten, från att varit nere i en djup svacka...
- TV-ledningen har ju bestämt att den som bär dräkten alltid ska vara beredd att överlämna den till nästa person. Björne ska inte vara beroende av enstaka skådespelare...
- Men du var ju så bra, sa ISO-mannen. Mina barn...
- Vad hjälper det? Mitt kontrakt gällde i tre år. Jag blev muntligen lovad förlängning av TV-chefen, men vad hjälper det? De byter ju TV-chefer som jag byter skjorta. De slänger ut dem från taket i TV-huset och de seglar ner i sina stora fina fallskärmar... Inte fick jag nån fallskärm, inte.
- Men varför är du här? frågade jag. Kan du inte få andra jobb?
- Om jag bara hade min före detta agent här...
Han visade med händerna i luften vad han skulle göra då.
- Han rekommenderade mig att ta Björne-jobbet. Han sa att min karriär behövde det. Att jag inte kunde fortsätta i små biroller, att jag måste hoppa på något stort där jag verkligen syns.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.