|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 2001-03-05: Drömmar
Sedan i torsdags har jag haft livliga drömmar varenda natt. Drömmarna påminde inte alls om varandra, förutom den lilla detaljen att jag alltid letade efter Lena.
Ibland kunde jag träffa på Stefan Saurkraut, som också letade efter Lena; en gång träffade jag Peter, en annan gång Lasse klädd i munkkåpa. Det kunde vara helt folktomt eller så kunde jag bli indragen på ett party med en massa trevliga människor som alla kände igen mig trots att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg dem. Hur trevliga de än var, var jag alltid för rastlös att stanna. Jag måste vidare, måste hitta Lena.
Det är Stefan Saurkrats fel. Han ringde mig i torsdags och sa att han inte hade fått tag på Lena. Förmodligen är hon på sportlov. Kan inte min del av hjärnan som sköter om drömmarna fatta det?
Nattens dröm var av den folktomma typen. Jag letade efter Lena i ett övergivet höghus. Precis som brevbäraren började jag högst upp, på 40:e våningen, och arbetade mig nedåt. De flesta lägenheter hade inga dörrar. Ibland stod möbler kvar, men för det mesta var det tomt. Ett tjockt lager damm täckte golven och de fönsterrutor som fortfarande satt kvar.
Vissa lägenheter hade dörrar, men så gistna och förfallna att jag de föll sönder när jag tryckte till med axeln. Ibland kunde jag höra viskande röster när jag gick in i sådana lägenheter, men de tystnade alltid innan jag kunde lokalisera dem. Oftast stod möblerna kvar i dessa lägenheter.
Men inget spår av Lena, eller av någon annan heller för delen.
På 18:e våningen var dörren i ovanligt bra skick. Jag kände på den. Den var olåst. Den knarrade när jag gick. Inga röster. Något annat ljud. Andetag. Stönande läten. Inte plågat, snarare av vällust.
Allt var tyst när jag gick in i vardagsrummet. Alla möblerna stod kvar. En skinnsoffa, bokhyllor i mörkt trä, en byrå med spegel. Allt förstås täckt med damm. På en vägg hängde en stor oljemålning, fullständigt övertäckt med damm. Genom dammet kunde jag vagt urskilja en naken kvinna behagfullt utsträckt på en divan.
Jag dammade av guldplåten på ramens underkant och läste: Paula. Den här målningen måste jag se. Med fingrarna började torka av dammet. Ansiktet framträdde först. En ung vacker kvinna med rött lång hår. Jag arbetade mig sakta nedåt.
Konstig känsla. Duken kändes inte alls som en oljemålning. Det var som att stryka över len hud. Brösten blev synliga. Konstnären måste lagt på mycket färg här. De kändes upphöjda. Nästan rundade. Jag la händerna rakt över brösten. Jag kände hur brösten blev rundare och rundare. Resten av dammet på tavlan föll av.
Hennes armar omfamnade mig. Jag låg på divanen bredvid henne. Kände henne mot min nakna kropp. Hon kysste mig. Jag lät händerna glida ner längs hennes sidor. Inget fel på den kroppen.
Hur kunde jag ha trott att hon bara var en målning?
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.