Jag läser i nätutgåvan av Dagens Nyheter att Boris Jeltsin funderar på att avgå.
Vad jag kan minnas har han redan gjort det för länge sedan. Han efterträddes av Putin. Men jag är den ende här som minns att Jeltsin har avgått. Inte ens Yngve minns det.
Det är nackdelen med att resa sidlänges i tiden. Jag borde ha vetat bättre än att gå nära Stefan Saurkrauts tidsmaskin igen. Nu är Stefan försvunnen och jag sitter fast här. Förmodligen för gott. Tur ändå att det mesta är sig likt. Det kunde ha varit mycket värre.
Nog om detta. Nu är jag här och det som är gjort är gjort. Mitt liv har
inte varit alldeles händelselöst sedan jag senast skrev dagbok på nätet
och kanske kommer jag att berätta något om mina vandringar på
ökenplaneten Akrofagia, mina upplevelser som säsongsarbetare i Petrograd
1915-1916 eller när jag kilade runt och sorterade lertavlor i
Ashurbanipalbiblioteket, men huvudsakligen kommer den här dagboken
bloggen att vara en sannfärdig skildring om mitt liv från idag och
framåt.
Fast nu måste jag rusa iväg. Jag har blivit utsedd som frivillig att fixa högsta chefens dator, som verkar ha fått något virus. Min tillfälliga passerkort till 69:e våningen - direktionsplanet - kom precis nerslamrande i rörposten. Måste rusa.