|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Måndag 1999-12-06: Självinsikt
Lena tyckte jag skulle börja skriva dagbok. Det är bra för att få självinsikt, sa hon. Hon tackade förresten nej igen till att gå på bio någon kväll den här veckan. Hon är upptagen varenda kväll.
Det kanske är bra att skriva dagbok. Hon kanske har rätt i att jag behöver mer självinsikt, även om självinsikter gör mig bedrövad.
Lena är min arbetskamrat på laboratoriet. Vi är bara vänner. Har hon sagt.
Onsdag 1999-12-08: Självinsikt?
Det skulle vara lättare att skriva den här nätdagboken om det hände lite mer i mitt liv.
Då menar jag yttre händelser, som att jag gick på den och den festen, träffade dem och dem, pratade om det och det och så gick vi hem till den eller den och så... Men det händer ju aldrig.
Det mesta av det som händer mig händer i mitt huvud när jag utför mina arbetsuppgifter på labbet. Långvarig träning gör att jag inte behöver använda särskilt stor del av hjärnan för själva jobbet, oavsett om det är förberedelser eller att skriva protokoll.
Siffrorna som kemisterna rabblar far in genom enat örat och åker ut genom pennan i högerhanden utan att passera hjärnan. För det mesta kan jag tänka på vad jag vill utan att störas av arbetsuppgifterna.
Efter en incident som höll på att sluta riktigt illa, kopplar jag numera på hela hjärnan så fort jag håller på med farliga saker som syror eller virus eller när jag håller på med riktigt dyra saker, till exempel prov som har odlats i månader. Men det är sällan nödvändigt. Största delen av jobbet är pappersarbete och resten är rena rutinuppgifter.
Jag har inte så mycket gemensamt med mina arbetskamrater. Jag har slutat att berätta om mig själv och mina intressen. De få gånger jag har försökt har alla tittat så konstigt på mig. Sedan dess lever jag i min egen värld. Alla säger så och jag måste hålla med. Det är väl självinsikt?
Den enda jag pratar med är Lena. Jag vet inte vad hon får ut av att prata med mig.
Jag är fascinerad av henne. Hon är som ett isberg. Jag ser bara hennes yttre, den lilla del av isberget som sticker upp ovan för ytan. Vad finns under ytan?
Lördag 1999-12-18: Nytt jobb?
I förrgår fick jag ett erbjudande att börja på en webbfirma som juniorkonsult. Jag blev förvånad. Det hade jag aldrig väntat mig.
- Jag kan inget om webbdesign, sa jag.
- Du har en egen hemsida, sa Peter. Som är rättstavad. Det gör dig tilll guru i våra kunders ögon.
Peter är konsult som då och då hjälper till med våra datorer här på labbet. Han verkar väldigt skärpt. Han kan både prata omkull vem som helst och skjuta upp en konstrande dators pensionering ytterligare en tid.
- Är det verkligen någon som bryr sig nu för tiden? sa jag. Om en sida är rättstavad eller inte menar jag?
- En del, sa Peter. En del bryr sig. De vill inte ha särskrivna sidor ihopkokade av ordblinda webbnissar.
Jag var tveksam.
- Allt det andra då? Okej att jag är hyfsad på stavning, men allt det andra då?
- Du lär dig, sa Peter. Det finns inget bättre sätt att lära sig än ute hos kund. Jag tror att du lär dig snabbt. Du har potential.
Ändå tvekar jag.
Tisdag 1999-12-28: Pyttipanna
Nu är jag tillbaka i Stockholm. Julen tillbringade jag hos mina föräldrar uppe i Norrland som jag brukar.
Innan jag åkte hann jag precis skriva på anställningskontraktet och säga upp mig från labbet. Ja, jag accepterade Peters erbjudande. Ibland måste man ju våga prova på något nytt.
Den här dagboken blir inte riktigt som jag hade tänkt mig. Visst är det kul att skriva i stunden jag skriver, men när jag tittar på det efteråt ser det ut som en pyttipanna av slumpmässiga fragment utrafsade ur min hjärna. Det känns både utflippat och tamt på samma gång och på något sätt känner jag inte igen mig själv i det. Nästan som om någon annan sitter inne i min hjärna och dikterar vad jag ska skriva.
Torsdag 1999-12-30: Självinsikt!
Jag skrev tidigare att jag har slutat att berätta för arbetskamrater och andra bekanta om mina intressen. Ett intresse som ofelbart brukade framkalla en gravkammarlik tystnad var mitt mystiska intresse. Tarot kunde ibland gå an. Det har nästan blivit rumsrent eftersom kvällstidningarna har upptäckt att man kan tjäna pengar på det.
Jag är själv inte så förtjust att spå i Tarot-kort. Enligt min ödmjuka mening lämnar korten alldeles för mycket tolkningutrymme för den som lägger dem. Man kan i stort sett alltid få fram det resultat man ville ha från början.
Jag föredrar automatisk skrift. Det är nästan okänt nu för tiden, eftersom skeptiker omkring det förra sekelskiftet tycktes visa att det inte fungerar eller om det ändå fungerar är det bara genom bluff och bedrägeri.
Vad alla skeptiker har glömt är att även andevärlden gör tekniska framsteg. Vilken ande vill använda en gåspenna eller en gammal stålpenna som rispar papperet när det finns nya fina kulspetspennor som är mycket lättare att skriva med? Ingen - det måste nog den mest inbitna skeptiker hålla med om.
I våra dagar har framstegen ännu inte gått så långt att man kan skicka mail till andevärlden och få ett svarsmail inom ett par minuter, men det är en tidsfråga. Det som gäller nu är en gammal hederlig skrivmaskin. Det går bra med en elektrisk; ja det är snarare så att andarna mer och mer vägrar att använda manuella skrivmaskiner och vanligtvis pålitliga källor hävdar att andevärlden så smått börjar datoriseras.
Jag har en IBM-skrivmaskin som fortfarande fungerar. Igår plockade jag fram den och arrangerade belysningen (det ska vara ljusrörsbelysning nu för tiden). Jag ville försöka få reda på vad det var för röst som jag har börjat höra allt oftare inne i huvudet och som ibland nästan har dikterat vad jag skulle skriva i dagboken.
Här är svaret, exakt som jag fann det utskrivet på skrivmaskinen när jag vaknade upp ur transen:
Hejsan Arne!(Det fanns även en annons längs ner på papperet för något av andevärldens konsultföretag: "Millenniumångest? Överlåt dig tryggt i våra händer. Vi har varit med förr.")Du undrade alltså varför du har en känsla av att du har en röst inne huvudet som styr dig.
Svaret är enkelt: Det är för att du har en röst inne huvudet som styr dig. Du är bara ett påhitt av en amatörfattare som ville ha en friare form för att göra litterära experiment. Av någon anledning tyckte han att dagboksformen passade bäst.
Var snäll och sitt still! Och stäng munnen. Det drar så att det är svårt för mig att skriva. Jag är inte klar än.
Det är helt sant! Jag pratar just med honom på en annan linje, på en av våra experimentella Internet-ingångar. Han vill hälsa till dig och eventuella läsare att allt som han skriver i dagboken med hjälp av dig är helt sant i något avseende, även om många detaljer och alla namn är ändrade för att skydda de oskyldiga och de inte fullt så oskyldiga. Händelserna som skildras kan ha hänt för länge sedan, nyligen, kommer att hända eller skulle kunna ha hänt om omständigheterna varit annorlunda. Även om vissa detaljer inte stämmer är helheten sann.
Vänta, han säger något mer. Sex! säger han. Han lovar att det ska komma mycket om sex. Eller så gör det det inte, säger han. Han har inte bestämt sig än om han ska unna dig något som han inte får. Uppriktigt sagt, han verkar vara ganska velig. Om jag vore du skulle jag akta mig för honom.
Vem han är? Det är ingen hemlighet för dig, säger han. Han kommer själv att skriva sitt namn i blod på din köksvägg (med hjälp av en våra nya tjänster som vi räknar med att introducera i stor skala under nästa millenium).
Ha en bra dag.
Jag har med avsikt uteslutit alla detaljer om hur man kommer i kontakt med andevärlden för att ingen ska få för sig att prova det själv hemma i köket. Som du ser får man inte alltid det svar man skulle vilja ha. Därför bör man alltid anlita en professionell andebesvärjare som vet hur man hanterar eventuella oönskade biverkningar.
Ja, och jag fann mycket riktigt ett namn skrivet i blod på väggen. Det tog lång tid att tvätta bort det. Ajax Express löste endast med tveksamhet upp den röda skriften.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.